synapser

Niklas har fyllt år!

Efter morgonens rutiner, dvs runt lunch tid för mig och Niklas, så gör vi oss iordning för att ha skoj. Planen är att gå till gymmet, arkaden och sen till Centrala Namba för att festa lite. Jag passar på att smita iväg till Namba för att köpa kompletterande presenter till Niklas Super Famicon (Super Nintendo han köpte här väldigt billigt) samt spel till. Jag klämde på duktigt och skaffade han en Turbo gamepad och Wrestle Mania med Hulk Hogan på framsidan, kan inte bli mer manlig present tänkte jag.

Fig 1: Manlig present?

Vi sätter oss på ett Café och jag köper in lite gräddbakelser (som surrugatlösning till födelsedagstårta) och presenterar min gåva…

Fig 2: Klad hest!

Kvällen närmar sig efter att vi pumpat på gymmet, vi har planer att dra till Namba och supa till det på Balabushka såklart. Väl där så är det mycket mindre folk än sist vi var där, det är en Torsdag iofs… Vi krökar på och spelar biljard för full rulle och mitt i allt chill så dyker en liten japansk kille vid vår sittplats, han har beställt in mat för minst 3 japaner men sitter och knaprar försiktigt på det själv. Han frågar oss vart vi kommer ifrån vilket initierar social fylla mellan oss 3 på direkten. Vi dricker och socialiserar för fullt, killen heter Yuji och har tydligen precis skaffat jobb på en reklamfirma. Anledningen varför han är på Balabushka helt enkelt för att fira det lite, helt själv… Och så kan vi inte har det tänker jag och fyller bordet med White Russians.

Det visar sig bli en väldigt bra kväll och alla är fulla samt glada som påskägg!

Fig 3: Win!

Oj oj oj… Jag är så trött så jag vill gråta nu…

Mitt härjade gamla ben som jag brutit på 4 ställen ställer till det för mig, alla promenader och träningar har varit hård mot denna veka “lilla” sak. Och inget nytt ben hittar jag bland butikerna här heller… Fan mesigt, jag trodde Japan skulle vara no 1 i cybergenetik vid det här laget… Aja…

Påväg till Ozaki sensei dojo så slänger jag på mig kostymen och tar bussen till min gamla hederliga träningsplats som förra året. Denhär kvällen får jag dock lyda bland Budo’s grund regler “lyssna på din kropp” vilket jag gör och haltar mig fram. Väl hos Ozaki sensei hälsas det och pratas glatt, eleverna där kommer ihåg mig och står på kö för att hälsa på mig. Ozaki Sensei får sina presenter och skiner upp när han ser den stora gula flaskan med punch jag levererat, för detta är något helt nytt för honom. Jag förklarar på min knackliga Japanska att mitt knä, ben och fot inte är med mig alls idag, jag får helt enkelt plugga med huvet ikväll. Han förstår och skrockar mot den veka vikingen.

I hörnet sitter jag tåligt på mitt paja ben och skriver vad jag ser, filmar det jag behöver komma ihåg och svettas… För det är sååååå varmt, så varmt att t om eleverna skriker att det är varmt i klubben… Och då är det VARMT!

Fig 1: Ozaki Sensei är över 60 år och kan fortfarande göra armhävningar på handlederna och vika ihop sig som ett paket utan att ens sucka… Det chockerar mig varje gång… Eleverna pustar hårt medans de försöker nå samma resultat…

Kvällen närmar sig 9 tiden och efter 3 timmars pluggande så har jag nu väldigt mycket anteckningar och filmklipp. Alla gör sig iordning för att bege sig mot restaurangen som Ozaki Sensei och Kato Sensei vill ta mig till för att fira att jag är där. Kato Senseis dotter som agerar tolk åt mig dyker upp med en bil som tar oss till restaurangen. Påvägen får Kato Sensei sin present, en vikingahjälm i plast fylld med Ahlgrens Bilar och en T-shirt fårn min klubb. Han lyser upp och tar genast på sig den, Japaner älskar nämligen knasiga hattar 😉

Fig 2: Viking Kato Sensei.

Vi äter och dricker, pratar om ShorinjiKempo och länder. Dottern får reda på att vår organisation finns över hela världen och börjar sakta inse hur stora vi är och förstår varför jag är som jag är. Träningen är mer än bara det, det är en livsstil fylld med vänner och kunskap. Hon besvarar detta uttalande med ett långt “Eeeeeeeeee”…
Fig 3: Ozaki Sensei och Kato Sensei.

Medans jag pratat med dottern om intressen och maträtter så sitter Ozaki Sensei med Kato Sensei och tisslar om något, det är en lång utläggning om tekniker och andra ord jag bara halvt snappar upp. Tydligen så har dom pratat om mig ett litet tag efter att ha undersökt mina filmklipp från Rakuto Douin, båda vänder sig om och frågar om jag fortfarande bara har “Shodan” dvs 1:e dan. Jag svarar lite skamset med ett lågt “Hai”… Ozaki Sensei förklarar gradskillnaderna mellan Västvärlden och Asien som är ganska stor men att teknikerna i sig och utförandet är i grund och botten samma. Efter att ha pratat lite till så vänder sig Kato Sensei mot mig och säger:

-“We both agree that you would be a San-dan here, maybe even Yon-dan”

Jag sätter nästan i halsen, det är väldigt hög grad bara att nämna San-dan vilket är 3:e graden av det svarta bälte man bär. Jag börjar direkt blir ifrågasättande och frågar varför dom tycker det.

-“Because you are a good player”

Kato Sensei börjar förklara för sin dotter vad han menar och hon översätter, teknikernas utförande och den tid jag lagt på träningen borde nämligen ha räckt för att täcka minst San-dan hos dom med lite mer träning och lite andra slags former än vad jag är van vid. Jag bugar och bockar, men förklarar för dom att ett bälte håller bara mina byxor uppe, men det värmer mycket att få höra att dom tycker jag är såpass duktig. Själv tänker jag att jag är chanslös mot deras väl genomförda japanska tekniker där jag faller som en sten vid minsta tryck på rätt punkt…

Kvällen tar slut alla är nöjda och rosiga om kinderna, jag eskoteras till stationen där dom betalar min biljett och hindrar mig från att ta fram plånboken. Ozaki Sensei tar tag i min hand med en rejäl skakning och säger:

-“Beer at my place next time!”

Vi tackar varandra för en härlig middag och jag kutar iväg för att inte missa vagnen… Vilken kväll… San-dan… I wish…

OMFG WTF LOLCAKES vad trött jag är…

Man tror inte det tar så mkt på krafterna att träna ShorinjiKempo men även nu, nästan 6 år senare sen jag började träna så har jag ändå träningsverk. Jag är ju inte den som direkt tonar ner träningen när jag väl står där och ska lära mig. Viljestyrkan har ju alltid varit våldsamt mycket starkare än min självbevarelsedrift, men jag ångrar inget. Det svider fortfarande lite efter dom enormt välplacerade låsningarna jag fick känna på senast och nu är det dags för mer.

Påväg denna gång har jag nu även släpat med Niklas som lite halv nervigt blivit trakasserad av mig och mina instruktioner hur han ska bete sig i klubben, vad han sa ha på sig och vad han får göra när han väl sitter där. Jag tycker synd om Niklas och jag förstår att jag är en ganska krävande person. Men innerst inne så vet stackars Niklas att jag bara menar han väl 😉

Fig 1: Den sedvanliga städandet innan träningen och det gäller mig med.

Väl där mottas jag igen av den sedvanliga “tappa byxorna och hälsa” rutinen när folk smiter in på träningen när jag står och byter om. Jag känner en aura av skrockande nöjdhet från Niklas när han får se mig våndas av traditioner och tekniker. Träningen är idag hårdare än va jag fick uppleva senast. Idag var det bara falltekniker på schemat och lite grundtekniker. Förvånansvärt nog så lyckas jag ändå känna mig bekväm nog att falla på det hårda bonade golvet gjord av trä. Men det blir många fall…

Fig 2: Hårdträning…

Samtliga instruktörer är väldigt fromma i sitt beteende, men när dom instruerar så är dom väldigt bryska istället, känns konstigt och man vet att dessa personer är inga man vill hamna i fysiska konflikter med, teknikerna sitter som om dom inte gör något annat, med andra ord helt perfekt. Men trotts dessa strikta inställningar till träningen så vilar en glad och rofylld tillvaro bland utövarna, t om när man är så rädd som man är för att råka göra sönder något i klubben så lyckas ändå en av de nya svenskar i klubben att lägger en välplacerad flygspark på den elaka tavlan med nedskrivna tekniker på. Folk skrockar högt medans han skäms floder av röda kinder, den tavlan vet att han inte ska mucka med han igen. Denna nya svensk som är Jockes vän från skolan har tagit sig ganska bra kurage att ta sig till en sån här klubb och träna som ny, så han är värd all respekt han får anser jag.

Fig 3: Tranan, typ… Fast man blev sparkad på för att se om man kan hålla balansen…

Det bär av hemmåt och Niklas vältrar i att mobba mig om hur trött och utsliten jag är från träningen… Nu vill jag bara hem och sova i duschen… Atsui Desu Neeeeeeee! (DET ÄR VARMT!!!)

Ett besök på Rakuto!

I Onsdags var jag på Rakuto för min första träningspass, Niklas får stanna hemma pga formaliteterna den här gången. Det är ju lite så att man ska besöka sina instruktörer och klubbar personligen när man anländer till det landet man ska träna i. Idag är den dagen, jag vilar upp mig under dagen för att orka med hela planen. Varje dag har vi varit på gymmet och pumpat järn så jag är lite småstel med väldigt pepp på att träna hårt. Jag vet dock att träningen på Rakuto Douin är hård och det kommer kännas dagen efter.

Fig 1: Tillbaka på Rakuto douin.

Efter att ha käkat och förberett mig lite så tar jag mig till Kyoto, kostymbyxan och piké-tröja är minimum kraven innan man kliver in i tempelområdet där Rakuto ligger. Jocke har varnat mig för alla småsaker man kan klanta till som utlänning;

Ta av dig skorna innan du kliver upp på tröskeln
Ta av dig strumporna och lägg dom i skorna
Kliv in och hälsa
Hälsa på alla som tränar där
Sitt snällt och vänta till instruktören kommer
Hälsa några gånger på instruktören
Sen byta om

Medans jag står där och försöker klä om så hälsar ungefär 5-6 personer till som kliver in i dojon och vi som tränar ShorinjiKempo bugar inte, vi hälsar ju bed en hand gest. Så varje gång jag försöker ta på mig byxorna tvingas jag släppa dom och hälsa, släppa, hälsa, släppa, hälsa… Ja ni fattar…

Efter att ha stått där och sett ut som en tecknad figur så får jag äntligen ta på mig resten av träningskläderna. När jag är klar så ska jag möta Morikawa Sensei och ge han presenter jag har med mig från klubben och från mig själv. Jag har ju nämligen smugglat in “punch” för både han och Ozaki Sensei den här gången. Jag leds till baksidan av träningsytan och där står han i ett kök och häller av lite nudlar från en gryta, resten av familjen ler och hälsar på mig där dom sitter och äter middag. Morikawa Sensei lunkar fram till mig medans sonen förklarar att det är den “ökände” Peteru-San som är tillbaka för att träna hos dom, Morikawa Sensei rättar till brillorna och tittar noggrant på mig, frågar mig vilken grad jag har, hur länge jag tränat med den graden och hur många gånger i veckan jag kan komma. Efter lite genomgång så är jag redo att börja träna med Jockes grupp och blir där med hänvisad till min gruppledare Yasuda, han är 5-dan och 27 år gammal. Han är bland dom jag träffat tidigare förra året, väldigt from och lugn man som bara tittar snällt på mig och förklarar det han kan på engelska och Japanska. Efter att ha visat alla gåvor och skakat tass med samtliga så är jag redo för att tränas. Jocke dyker upp och börjar hälsa till samtliga precis som seden avser när man kliver in.

Väl under träningspasset så inser jag hur annorlunda teknikerna är här, mycket är ändrat förklarar Jocke, många småsaker som man kan se gör nytta. Det är allt från att ha fingrarna mer särade eller vända armen i låsningar som jag inte är van vid. Hela träningen blir mer och mer komplicerad men jag lär mig mycket redan.

Innan jag ger mig av från träningen så berättar den äldsta sonen att jag fått ett skåp som jag kan lägga mina saker i, det känns väldigt vänligt då det borde vara bara för dom som mer eller mindre är där varje dag. Men trotts det får jag ett skåp jag ska använda 2 gånger i veckan. Respekten är skyhög från mig och jag tackar och bockar.

Dags att ta på sig sina finkläder på allt svett och lunka snällt ut ur templet utan att visa att man är obekväm i den hetta Japan har att erbjuda mig, men det känns rätt ok ändå, jag ser bara mer fram emot duschen hemma på hotellet.

Fig 2: Jag stirrar ner på min dräkt, genomblöt, nästan genomskinlig av allt svett, och jag har t om lyckats bona golvet på köpet efter all fallteknik…

Kroppen suktar efter mer träning och jag kan knappt vänta tills jag ska tillbaka…

Vi bestämmer oss för att smita tillbaks till Kyôto efter all helgens träning på gymmet samt latande på hotellet. Måndagar i Kyôto brukar det nämligen vara marknad som jag nämnde sen förra året. Whitney, hans syster, jag och Niklas drar oss iväg från ôsaka vid 9 snåret.

Väl där möts vi av en väldigt kvav värme med små glimtar av sol som strålar ner då och då, tillräckligt för att vi alla svettas floder där vi står på marknaden. Det är prylar överallt som vanligt, det mesta har man ju redan ögnat igenom sen förra gången men idag är jag ute efter en cool samurai mask som ska pryda resten av min samling av vapen replikor på väggen där hemma.

Fig 1: Massor med prylar!

Efter några timmars vandrande genom marknaden så väljer vi att gå åt vardera håll, jag och Niklas vill gå in i parken där Tôji tower står och Whitney samt hans syster behöver fotmassage som praktiseras aktivt i en av stånden på marknaden.

Parken är väldigt vacker och chockerande mkt smådjur överallt, det är fiskar i sjön, sköldpaddor som står och grillar sig i solen samt insekter som springer runt omkring på vattnet, dom verkar alla vara vana vid besökare och rör knappt en lem när dom ser oss stå där och fota.

Fig 2: Posera bland djuren osv…

När vi väl möter upp familjen Wells så är dom färdig-misshandlade på ben samt fötter och står där lite loj med ett leende. Dom ser vansinnigt avslappnade ut och nu är vi alla trötta på att svettas. Vi handlar klart och beger oss hem…

Jag och Niklas sitter och halvsover på tåget hem och snackar lätt om dagens eskapader, vi inser sakta att vi lyckats bli solbrända trotts den latenta solen, det är helt sjukt vad lurig solen är när man är Kyôto för det är ju inte första gången jag lyckas bli bränd där. Men som tur var s hade jag kvar den underliga mirakelkrämen jag köpte här förra året.

Fig 3: Av alla underliga prylar man hittar på Marknaden så såg jag nog det mest underliga denhär gången. Ladies and Gentlemen, I give you, suspekta stenskulpturer och Leffe, min favvo öl…

Nu vill vi bara tillbaks till gymmet för att simma och ta det lugnt i vattnet efter en lååååååång och svettig promenadsdag… Jag har ju en date med massage-stolen, hon har ju saknat mig…

Har verkligen längtat att få se Kyoto igen… Vi tog oss några vagnar som jag kom ihåg med lite hjälp att personalen på stationen, kom fram och träffade en väns bror som är där för tillfället och pluggar Japanska. Samtidigt har jag fixat så jag ska få träffa Jocke som är från samma Dojo som jag i Göteborg, innan jag kom till Japan så hade jag nämligen beställt en fin ny Dogi för mig att blöda i, den tog Jocke hand om åt mig och levererade som lovat. Aaah! Att få slita ut på en ny Dogi är som att sätta sig i en ny bil !!!

Vi bestämmer oss för att traska runt och klaga på Japan tillsammans medans vi besöker affärer och restauranger, medans vi promenerar runt så öser det rejält med varm regn över likt en varm dursh. Vi har våra praplyer från hotellet med oss men dom blir så blöta så det tillslut tränger sig igenom och regnar innanför paraplyerna… Men det är varmt!

Fig 1: Tôji Tower! Kyôto är awsome…

Efter att ha käkat och kollat ett gäng affärer så kontaktar jag Whitney med hjälp av Jockes japanska mobil, det visar sig att hans syster är på besök från Amerika och dom är också i krokarna i Kyoto, vi bestämmer oss för att vänta in dom så Jocke kan ta sig till träningen. Jag väljer att inte besöka den strikta Rakuto Douin idag tills jag kommit på fötterna från jetlaggen. Jocke tackar för sig och Whitney tar över som vår reseledare, med sig har han sin syster som sagt och man kunde direkt se likheterna; torr humor, samma ögon, dock grymt mycket mer attraktiv än Whitney… För jag är ju lagd åt det andra hållet… Alltså det normala hållet… *harkel*

Nåväl! En dag i Kyoto gjorde susen, fick träffa alla vänner jag känner här och börjar få ordning på tågen samt alla destinationer. Råkade t om passera gatan där cykelaffären var när vi först leta upp Rakuto Douin förra året, allt börjar forma sig tänker jag…

Fig 2: Jocke från Göteborgs dojo till vänster och diverse patrask vi känner åt höger och Niklas då… Han ingår ju i kategorin patrask.

Nu är det bara att dra tillbaks till gymmet och sen käka, jag känner mig redan starkare och sundare. På nått sätt så får man en ny slags energi här, det fyller mig… Det kanske är knark?

Fig 3: MAT!

Fyfan va seg man är nu, inte nog med att jag fått faila runt med nätet pga en dålig macbook pro som jag så proffsigt införskaffade på jobbet inte klarar av gamla wifi routrar så har jag nu inget nät. Eller iaf flaxande nät om jag har tur… Jevla skit apple… Varför failar ni med intel skit ni skulle stannat på power pc!

Fig 1: Passa er apple annars går jag oldschool på er!

Nåväl… Vi är på hotellet, resan gick väldigt bra, alla vagnar stämde som jag tog förra året, när vi anlände så handlade vi och lyckades käka på sushi tåget. OOOOOOOOh! Vad jag hade längtat efter käket, jag satt i matorgasm som nästan fick Niklas att sluta äta, men det är egentligen punkt 2 i min lista av 4 som man är i Japan för;

Peter punktlista för Japan:
1 Du är i Japan!
2 Mat!
3 Slåss!
4 Techno!

Fig 2: Niklas är tar försiktiga steg i Japan…

Tillbaks på hotellet så däckar vi och dag 1 är avklarad… Dag 2 är redan planerad, efter lite sightseeing i området och JP Technoland så ska vi ju träffa Hiroto på gymmet och passa på att börja gymma nu! Samt att Hiroto fyllt 36 så det ska ju firas. Med mig har jag en vikingahjälm i plast (igen) samt massa “Ahlgrens bilar” att fylla den med. Efter gymmet sätter vi oss med Hiroto på sushitåget och dricker, snackar samt äter. Niklas har hittat sin livskälla, Sake i Japan kostar ju ingenting, Niklas börjar vakna till liv igen och blir glad.

Kvällen urartar mer eller mindre till åldersgissningar där Hiroto råkar förolämpa Niklas när han ska gissa hans ålder. Gissningen var 27 år och sen ett förlåtande att han menade ju såklart 28 år… Nu råkar Niklas vara 21 år, Hiroto blir tomatröd och ursäktar sig, jag gapflabbar… Sen ska det gissas ålder på samtliga servitriser, Hirotos favoritlek sen förra året verkar det som, för den här leken har vi haft förut… Niklas och jag gissar rätt otroligt nog för den Japanska källan av ungdom vi skådar här ser ju vanligtvis ut att vara högst 18 år.

Fig 3: Personligen tycker jag Niklas är söt som en liten bebis… Naaaawh…

Kvällen slutar med en promenad till Hotellet, väl där fortsätter drickandet och vi hittar vi ett Danskt par i vår ålder som delar en flaska sake med oss. Vi sitter hela kvällen och pratar om våra resor samt visar bilder för varandra…

Fig 4: Doubutsuen Mae är vårat hem för 1 månad, jag har verkligen saknat området, allt är så… Så… Tokyo Drift?

Ah Japan… Awsome…

Fig 1: Up up and away! Strax… Tjejen ska ju snacka klart först…

Jahapp! Då drar vi till Japan igen!

Shit… Ja semestern börjar friskt med en rejäl dos jetlagg, kan inte minnas att jag var såhär paj efter landningen förra året, men men det är bara att gilla läget för nu är jag här! Och jag tog en stackare med mig vid namn Niklas, ni har sett han dyka upp på denna blog då och då som en som gillar att kommentera mina inlägg. Hursom, vår resa började med ett stop i Amsterdam, väl där så blev allt bara kaos, påvägen hade vi fått reda på att vi måste checka in vårat bagage i Japan pga att vi ska ta ett inrikes flyg till Osaka, på lappen med vårat schema så står det att vi alltså har 1 tim och 20 min på oss att ta med oss bagaget i Tokyo, springa till Osakas flyg och checka in detta… Vi blir direkt skeptiska och tittar på varandra;

-“Hur fan ska vi hinna detta?”

Vi spenderar kanske 1 timma med att springa runt på Amsterdams flygplats i hopp om att hitta en representant för Japan Airlines, all personal vid receptionerna pekar oss åt olika håll medans vi i någon slags maraton liknande letande byter papper med varandra och springer till olika delar av flygplatsen, svettas och pustar av irritation. Vi vill ju bara dricka öl och käka nu… Jag envis som jag är släpar Niklas runt som nu bara blir mer irriterad…

Fig 2: Amsterdam! Jag orkar inte ens vänta på Japan så jag tar mig sushi direkt på flygplatsen…

-”Jag ska fan ha ett svar!”

…pustar jag medans vi kollar terminalerna, tillslut hittar vi ett svar, att vi inte får något svar… Tills vårt flyg vid 21:00 är på plats, för då är även personalen för det bolaget där med. *Face palm*…

Men tack vare vårat envisa försök så fick vi iaf reda på vilken gate och vart vi skulle plocka ut våra “boarding pass”. Inte lätt i Amsterdam ska jag säga.

Vi ser nudlar, magen skriker nudlar, vi hittar nudlar. Vi äter nudlarna, nu skriker plånboken istället för det känns lite svinigt av en nudelbar i Amsterdam att kräva oss på 150 kr på en skål nudlar och ytterligare 55 spänn för en Japansk Öl… Men men… det är ju semester och vi är ju här nu för att käka orientaliskt, fast vi är kvar i Europa…

Efter mycket öl/mat och slö-datande på flygplatsen (jag spelade mest Juiced 2, awsome bilspel) så är det dags att röra sig mot rätt gate för att korsförhöra japaner, jag stöter till Niklas som lodis sover på ett par stolar, han hade tydligen dygnat för att time:a jetlaggen. Vet inte vad det var bra för eller vilken slags vetenskap han använde där, för resten av resan kommer visa sig att han inte kan sova och kommer vara sur i 2 dagar framåt 😉

Vi tar oss till rätt gate, jag hasar upp papper och boarding pass… Pekar och hojtar att vi kommer inte hinna att checka in våra saker inom bara 1 timma och 20 minuter, beskriver hur länge jag fick vänta i Osaka när jag skulle lasta av förra året och vad händer om planet är 1 timma sen igen pga storm? Dom små ögonen på den äldre herren tittar på mig och säger inte ett ord tills jag är klar;

-”Don’t worry… It has to work, It says so on the ticket… Don’t worry…”

Där står vi paffa, det var det enklaste svaret vi hade sökt hela tiden, inte för att Amsterdams personal på flygplatsen hade några vettiga svar med bara axlar som rycktes och diffusa försvar om att det är flygbolaget som ska kompensera om dom inte är i tid eller att man får antagligen stanna i Tokyo tills nästa flyg osv… Här möter man 1 japan från bolaget som kommer med 1 mening och allt är lugnt… Jag känner mig helt dum att jag ens frågade och kommer sakta till sans med att;

-”Japaner är helt enkelt lite bättre än oss andra…”

Fig 3: Tristess i Amsterdam

Och så sant som jag skrev det, efter den 12 timmar långa resan (där jag narkoleptiskt totalt däckade samtliga timmar) så landar vi i Tokyo, i första terminalen efter tågbanan från planet så står våra väskor där… Bland de första som dyker upp… Jag är helt paff, vi bär dom till tullen där en Japansk herre stirrar fort på lappen med det innehåll vi deklarerat på planet.

-”NEATHERLANDSU???”

…skriker han glatt mot mig;

-”Almost! Sweden!”

…skriker jag glatt tillbaka…

-”Ahhh! So so so soooo….”

Han kastar bort lappen nickar glatt och ger mig väskorna, vi checkar in på nästa station där en otroligt vänlig japanska tar min väska. Eftersom jag är en jätte och hon från lilleputtlandet så måste jag hjälpa henne lyfta min stora vandrarryggsäck där hon spjärnar emot med ben och armar för att rubba den från golvet. En lapp sätts på där det står “Warning: Heavy”. Med boarding pass i handen och med pustande lungor samt svettiga pannor så står vi där, vid rätt gate, kollar klockan… Vi lyckades göra detta på ca 10 min… Uppgivet sätter vi oss där bussen ska gå och skakar på huvet, Japanerna är onekligen väldigt mycket mer effektiva med flygbyten…

Japan…