Oj oj oj… Jag är så trött så jag vill gråta nu…

Mitt härjade gamla ben som jag brutit på 4 ställen ställer till det för mig, alla promenader och träningar har varit hård mot denna veka “lilla” sak. Och inget nytt ben hittar jag bland butikerna här heller… Fan mesigt, jag trodde Japan skulle vara no 1 i cybergenetik vid det här laget… Aja…

Påväg till Ozaki sensei dojo så slänger jag på mig kostymen och tar bussen till min gamla hederliga träningsplats som förra året. Denhär kvällen får jag dock lyda bland Budo’s grund regler “lyssna på din kropp” vilket jag gör och haltar mig fram. Väl hos Ozaki sensei hälsas det och pratas glatt, eleverna där kommer ihåg mig och står på kö för att hälsa på mig. Ozaki Sensei får sina presenter och skiner upp när han ser den stora gula flaskan med punch jag levererat, för detta är något helt nytt för honom. Jag förklarar på min knackliga Japanska att mitt knä, ben och fot inte är med mig alls idag, jag får helt enkelt plugga med huvet ikväll. Han förstår och skrockar mot den veka vikingen.

I hörnet sitter jag tåligt på mitt paja ben och skriver vad jag ser, filmar det jag behöver komma ihåg och svettas… För det är sååååå varmt, så varmt att t om eleverna skriker att det är varmt i klubben… Och då är det VARMT!

Fig 1: Ozaki Sensei är över 60 år och kan fortfarande göra armhävningar på handlederna och vika ihop sig som ett paket utan att ens sucka… Det chockerar mig varje gång… Eleverna pustar hårt medans de försöker nå samma resultat…

Kvällen närmar sig 9 tiden och efter 3 timmars pluggande så har jag nu väldigt mycket anteckningar och filmklipp. Alla gör sig iordning för att bege sig mot restaurangen som Ozaki Sensei och Kato Sensei vill ta mig till för att fira att jag är där. Kato Senseis dotter som agerar tolk åt mig dyker upp med en bil som tar oss till restaurangen. Påvägen får Kato Sensei sin present, en vikingahjälm i plast fylld med Ahlgrens Bilar och en T-shirt fårn min klubb. Han lyser upp och tar genast på sig den, Japaner älskar nämligen knasiga hattar 😉

Fig 2: Viking Kato Sensei.

Vi äter och dricker, pratar om ShorinjiKempo och länder. Dottern får reda på att vår organisation finns över hela världen och börjar sakta inse hur stora vi är och förstår varför jag är som jag är. Träningen är mer än bara det, det är en livsstil fylld med vänner och kunskap. Hon besvarar detta uttalande med ett långt “Eeeeeeeeee”…
Fig 3: Ozaki Sensei och Kato Sensei.

Medans jag pratat med dottern om intressen och maträtter så sitter Ozaki Sensei med Kato Sensei och tisslar om något, det är en lång utläggning om tekniker och andra ord jag bara halvt snappar upp. Tydligen så har dom pratat om mig ett litet tag efter att ha undersökt mina filmklipp från Rakuto Douin, båda vänder sig om och frågar om jag fortfarande bara har “Shodan” dvs 1:e dan. Jag svarar lite skamset med ett lågt “Hai”… Ozaki Sensei förklarar gradskillnaderna mellan Västvärlden och Asien som är ganska stor men att teknikerna i sig och utförandet är i grund och botten samma. Efter att ha pratat lite till så vänder sig Kato Sensei mot mig och säger:

-“We both agree that you would be a San-dan here, maybe even Yon-dan”

Jag sätter nästan i halsen, det är väldigt hög grad bara att nämna San-dan vilket är 3:e graden av det svarta bälte man bär. Jag börjar direkt blir ifrågasättande och frågar varför dom tycker det.

-“Because you are a good player”

Kato Sensei börjar förklara för sin dotter vad han menar och hon översätter, teknikernas utförande och den tid jag lagt på träningen borde nämligen ha räckt för att täcka minst San-dan hos dom med lite mer träning och lite andra slags former än vad jag är van vid. Jag bugar och bockar, men förklarar för dom att ett bälte håller bara mina byxor uppe, men det värmer mycket att få höra att dom tycker jag är såpass duktig. Själv tänker jag att jag är chanslös mot deras väl genomförda japanska tekniker där jag faller som en sten vid minsta tryck på rätt punkt…

Kvällen tar slut alla är nöjda och rosiga om kinderna, jag eskoteras till stationen där dom betalar min biljett och hindrar mig från att ta fram plånboken. Ozaki Sensei tar tag i min hand med en rejäl skakning och säger:

-“Beer at my place next time!”

Vi tackar varandra för en härlig middag och jag kutar iväg för att inte missa vagnen… Vilken kväll… San-dan… I wish…