OMFG WTF LOLCAKES vad trött jag är…

Man tror inte det tar så mkt på krafterna att träna ShorinjiKempo men även nu, nästan 6 år senare sen jag började träna så har jag ändå träningsverk. Jag är ju inte den som direkt tonar ner träningen när jag väl står där och ska lära mig. Viljestyrkan har ju alltid varit våldsamt mycket starkare än min självbevarelsedrift, men jag ångrar inget. Det svider fortfarande lite efter dom enormt välplacerade låsningarna jag fick känna på senast och nu är det dags för mer.

Påväg denna gång har jag nu även släpat med Niklas som lite halv nervigt blivit trakasserad av mig och mina instruktioner hur han ska bete sig i klubben, vad han sa ha på sig och vad han får göra när han väl sitter där. Jag tycker synd om Niklas och jag förstår att jag är en ganska krävande person. Men innerst inne så vet stackars Niklas att jag bara menar han väl 😉

Fig 1: Den sedvanliga städandet innan träningen och det gäller mig med.

Väl där mottas jag igen av den sedvanliga “tappa byxorna och hälsa” rutinen när folk smiter in på träningen när jag står och byter om. Jag känner en aura av skrockande nöjdhet från Niklas när han får se mig våndas av traditioner och tekniker. Träningen är idag hårdare än va jag fick uppleva senast. Idag var det bara falltekniker på schemat och lite grundtekniker. Förvånansvärt nog så lyckas jag ändå känna mig bekväm nog att falla på det hårda bonade golvet gjord av trä. Men det blir många fall…

Fig 2: Hårdträning…

Samtliga instruktörer är väldigt fromma i sitt beteende, men när dom instruerar så är dom väldigt bryska istället, känns konstigt och man vet att dessa personer är inga man vill hamna i fysiska konflikter med, teknikerna sitter som om dom inte gör något annat, med andra ord helt perfekt. Men trotts dessa strikta inställningar till träningen så vilar en glad och rofylld tillvaro bland utövarna, t om när man är så rädd som man är för att råka göra sönder något i klubben så lyckas ändå en av de nya svenskar i klubben att lägger en välplacerad flygspark på den elaka tavlan med nedskrivna tekniker på. Folk skrockar högt medans han skäms floder av röda kinder, den tavlan vet att han inte ska mucka med han igen. Denna nya svensk som är Jockes vän från skolan har tagit sig ganska bra kurage att ta sig till en sån här klubb och träna som ny, så han är värd all respekt han får anser jag.

Fig 3: Tranan, typ… Fast man blev sparkad på för att se om man kan hålla balansen…

Det bär av hemmåt och Niklas vältrar i att mobba mig om hur trött och utsliten jag är från träningen… Nu vill jag bara hem och sova i duschen… Atsui Desu Neeeeeeee! (DET ÄR VARMT!!!)