Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô Benkyô.
Fig 1: Benkyô Shimasu!
Fig 2: Baka Desu!
Jag kanske ska ta och berätta hur min dag ser ut här och hur jag bor mer än vad jag bara upplever var dag. En vanlig vardag här under en veckodag skiljer sig inte så mkt från den andra, alla butiker är öppna, ingen tar semester, alla verkar ha nånstans att vara.
Fig 1: Raizan! Stort och fint, jag bor längst upp! Servicen här är otrolig, man bara nämner vid disken vad man behöver och så är dom uppe i ditt rum på 5 blanka. 3200 kr betalar jag för 20 dagars vistelse här, det är nästan som om man kan flytta in här.
Kl 8 skriker dom godmorgon i högtalarna här på Raizan Hotellet, efter det så förklaras det att frukost finns att köpa för 200 yen nere vid receptionen. Gratis kaffe/Te ingår såklart, jag dricker det i kopiösa mängder. Man får 2 skivor bröd, ett litet paket yoghurt eller lime till, samt sylt eller margarin till brödet. Och av någon anledning en glad kniv som skrämmer mig varje gång.
Fig 2: Alltså dendär kniven FREAKS ME THE HELL OUT!
På rummet kan man knacka sig igenom kanalerna och se dåliga actionserier, en av mina favoriter är en polis som löser brott som McGuyver fast han spöar skiten ur dom och jagar dom med en hottad gammal Japansk racer. 80-talet rockar…
Eftersom jag är på hotell så har jag ju deras digital-TV utbud så jag har ett gäng kanaler, mest reklam om nudlar och nyheter. Barnkanalen samt 24/7 pr0n finns med, det roliga och tragiska är hur nära barnkanalerna ligger porrkanalerna här. Första gången jag satte mig här framför tv:n och började zappa så trodde jag att Sponge Bob Square Pants blev misshandlad av en svärdfisk eller liknande, tills dom zoomade ut och jag insåg att detta är ju inte barnprogramskanalen. All ”sex” är nämligen censurerad här men jag tror rätt säkert att barn kan lista ut ändå vad som pågår om dom jämt brottas såhär på TV och mannen vinner. Fyfan… Stackars Sponge Bob…
Mitt rum är litet men bekvämt, det är en mjuk och luftig matta i vad jag tror är bambustrån fint vävda i ett tätt mönster. Man kan sitta vart man vill här inne, känns lite som ett fint litet ”hoppslott” i princip. Jag har en bra kyl där jag får plats med rätt mycket mat, jag äter ju var 3:e timma för att kroppen inte ska vrida sig i plågor pga all träning, så det blir svårt att inte ha mat i närheten.
Fig 3: Litet och bekvämt, fjärrar till allting, 2 AC;n i taket också, du kan frysa här inne om du känner för det. 😉
Maten köper jag som nämnt på ”Supa Tamade”, det är lite annorlunda såklart och jag skulle kunna jämföra detta med typ Netto fast det finns färskt lagad sushi, kötträtter med nudlar och massa äcklig friterad mat nere vid köttdiskarna. Summorna är löjligt små, för 20 kr har du en tallrik sushi t ex.
Fig 4: Färdig mat, som är relativt nyttiga.
Mat och dryck är jättebillig här, jag äter jämt påvägen när jag är ute. En av dom restaurangerna är ett litet hak här i hörnet på torg-gatan, går inte att missa för det är den enda skylten med romanji under katakana och hiragana skriften av de rätter som finns att köpa. Dom serverar mat man kan känna igen lite bättre, som strimlad biff och ris eller omelett med ris osv.
Fig 5: Torg-gatan, shopping och mat överallt. Redan kl 9 så sätter dom igång och öppnar… Allt… Sen stänger dom en stund och sen är dom öppna igen nästan hela kvällen…
Iaf, utanför går sirenerna nästan jämt, är det inte konkurrerande brandstationer som är ute på äventyr så är det poliserna som ska jaga nån eller en ambulans som behöver hjälpa någon. Men ALLA kör långsamt… Alla uttryckningsfordon jag sett här har inte åkt snabbare än dom andra som kör på samma väg, detta är ju helt befängt för mig när man nästan blir rammad i Gbg t ex, t om spårvagns/buss-chaffisarna tycker att dom är utryckningsfordon. Bilisterna är dock väldigt ömma här, eller så är dom bara ömma mot mig när jag klantar mig över obevakade övergångsställen. Enligt min vän så är trafikreglerna här så gott som densamma som i Sverige.
När jag ätit min frukost och lunch så ger jag mig ut vid ungefär 13 och kollar stan som alltid. Utbudet är obegränsat, det finns olika affärer hela vägen, affärer mellan hyreshusen, mellan värdshusen, mellan badhusen osv… När man tröttnat och det är väldigt varmt ute, så går man bara till närmaste badhus och droppar sisådär 20-40 kr för att svalka av sig och ligga i en jacuzzi. Det finns massor med små badhus överallt så det är bara att välja och vraka. Vid 16-17 brukar jag numera gå till gymmet Oasis som jag nämnt sen tidigare. Den ligger en station med tunnelbanan härifrån Doubutsuen-Mae till Tennojieki-Mae Station. Jag brukar gå härifrån för det tar knappt 5-10 min. Abeno Lucias heter byggnaden och den syns tydligt från där man går, det var dendär gigantiska varuhuset jag pratade om tidigare. Ett gymkort för att prova en vecka kostade mig ca 200 kr och då är det pool, badhus, gym, massagestolar samt personlig assistans om man vill. Ibland går jag bara dit för att simma och tvätta mig i badhuset istället för att använda Raizans badhus, det är inte lika stort och fräscht som hos Oasis.
Fig 6: Tunnelbanan är ganska lätt att ta sig fram med om man fattar vad som står, annars finns det oftast personal i båset bredvid som kan betala åt dig. Ungefär 15 kr tar det att åka till olika stationer med samma linje, det står på tavlarn framför dig vad det kostar och vilken station du ska till. Du får en liten papperslapp som du lägger i en automat påvägen in till tunnelbanan och påvägen ut från tunnelbanan, så tappa den inte annars får du betala för att komma ut 😉 På skyltarna omkring hittar du oftast en “karta” som visar alla stationer i rad med pil, även med romanji så du kan se hur många hållplatser du är ifrån där du ska.
Påvägen hem sätter jag mig på dendär lilla krogen och äter middag, nått med mkt kött och ris, det kostar mig 30-40 kr.
Sen är det tillbaka till Raizan, där jag kan slöa framför TV-utbudet igen, finns massor med filmer att hyra helt gratis nere i receptionen, mina favoriter är ju såklart Arnold och Dolph filmer. Annars kan man ju välja att se Sponge Bob Square Pants bli misshandlad, men det blir lätt trist i längden…
Fig 7: Dolphan, min homie…
Idag ska jag tvätta också, tvättmedel finns för 10 kr i receptionen, tvättmaskinen tar 10 kr för att tvätta… Man har allt här!
Morgonen började svalt och lugnt, jag inväntade min jappstalande vän.
Vi ska nämligen ut åt rätt håll idag, vilket jag ser fram emot. Dock
ska vi först leta upp dojon jag ska träna i på onsdag, det är en
raksträcka på kanske 3 km.
Fig 1: Vägen mot doin…
Det blev riktigt soligt framtill eftermiddagen medans vi vandrade på bron över kanalen, golfspelare stod och sköt iväg bollar, basebollspelare stod och slungade, vid kanten längst kanalen låg Playa Del Poor med små trädgårdsvrår.
Fig 2: Sport! Baseboll och Golf är som Karate och Judo i Sverige…
Det var lika imponerande att se alla byggen samtidigt som det var lika sorgligt att se alla uteliggare. Min vän har förklarar för mig att det inte är den allehanda uteliggaren vi pratar om här, det är folk som vanligtvist dragit en sådan skam över sig så de valt att frysa ut sig själva från sina familjer och lever hellre i smutsen än att se dom i ögonen. ”En Luffares Heder” tänker jag, att ha en sådan heder för sitt rykte att den personen kan straffa sig själv så innerligt på det här sättet. Det skulle vara i princip omöjligt att se detta beteende i t ex Norden, de flesta uteliggare där har ju ofta valt detta pga missbruk eller psykiska besvär. De här människorna vill inte bli hjälpta i Japan dom tigger inte av mig, dom tittar mig inte i ögonen, dom bara går fram från vart dom nu hittade lite mat, lägger sig mitt på asfalten där folk ömt inte trampar på dom när dom passerar. Mitt hjärta blöder av respekt för dom… Sen finns det ju såklart dom som inte följer det tycket, men antalet är inte många, verkligen inte många alls.
Fig 3: Playa Del Poor… Mysigt men sorgligt…
Nu är vi snart framme, vid ”horisonten” ser vi Dojon, jag blir nervös, ”Jag kan ju inte visa mig såhär!?” tänker jag min vän passar på att göra mig obekväm medans jag förklarar vad man ska göra, komma dit hövligt med gåvor innan och göra ett bra första intryck när dom så vänligt besvarat min förfrågan. Dock är jag överdriven och jag vet om det, men jag vill göra det rätt. Jag vill visa min seriositet jag har ändå rest såpass långt för att få träna här och kunna mobba min vän så mycket jag hinner innan jag åker hem. Vi står och bråkar lite, jag börjar drar rang, han börjar leta efter busshållsplats istället. Vi lyckas lista ut vart vi ska ta bussarna, visar sig att jag kan ta en buss i typ max 10 min hela vägen till doin från mitt hotell, ”Phew, då kan jag skada mig friskt och inte behöva lunka hem 3 km” tänker jag, smart som jag är…
Fig 4: Spionerar på doin och hållplatser…
Nu är vi hungriga, magarna skriker och vi ska in till stan först, vi har inga stora planer mer än att få shoppa lite och glo på färgade människor som ser hippa ut framför ”gangsta-hiphopyohomiewasupdawg” affärer. Vi har tagit bussen tillbaka, vi tar vagnen (jag börjar få häng på vart vi är hela tiden), vi anländer till stationen i Namba. Namba var jag ju i fast underjorden när jag tog min vagn från Kansai Airport, nu börjar jag känna igen mig allt mer och det känns riktigt gött. Dendär känslan man får när man börjar känna sig hemma, den känslan kommer dock bli lite våldtagen snart…
Fig 5: Namba, rejält med reklam…
Som nämnt så är vi i Namba, väl ovanför tågkomplexet med alla subways och anknytningar med konkurrerande företagslinjer så möts jag av skyskrapor, inte överdrivet imponerande men nu känner jag att jag nått den Japan jag sett utifrån. Nu börjar jag dock bli lite nedstämd, folket omkring mig ser ut som tonårsrebellerna i Gbg. Aningen mer kreativare utkläddnad såklart, finns ju en hel del extrema stiler trotts allt, men ändå, jag blir inte direkt imponerad. Jag vet väl inte vad jag skulle se egentligen faktiskt… Nicknacks är ju min grej, IT-junk och spel samt gadgets är ju en favorit, förrutom traditionell klädsel eller hip Japansk mode. Men vad jag får se mest av är typ ”punk” affärer, ”hiphop” affärer och en skyhelvetes jävla mycket snabbmat överallt. Reklamen är dock imponerande, gigantiska affischer överallt som får Gbg att se ut som en jävla förort. Enorma displayer på skyskraporna som försöker kränga på en … Nudlar… Ovanligheten är ju där, men jag är ändå inte så överdrivet imponerad, jag vet inte varför. Andre drar mig till den lunch han velat om sen igår då vi faila fatalt och gick åthelvete fel, det är här vi ska äta okonomiyaki (en delikatess) och chanpon yakisoba (nudlar med ägg och annat gojs). Okonomiyaki känns väldigt polskt för mig, jag äter väldigt mkt kål och röbetor samt surkål eftersom jag är halvpolsk. Maten är suverän vi käkar och snackar skit samt ölar till det. Dagen är räddad känner jag.
Fig 6: Mat!
Väl utanför när vi ska leta stålar till mig så passerar vi en arkad, jag drar i min vän och är stojjig som en liten pojk. Jag är ju spelnörd så vi måste ju game:A. Vi möts av sonic utanför, han är kort. Väl inne så hittar vi arkanoid och street fighter, en kamp av titaner utförs, jag hamnar lika, det svider. Medans vi spelar så får vi en tonårspublik av 3 skolflickor som sitter och fnittrar bakom oss, vi blir dock för inne i spelet för att bry oss för mkt. Jag går och växlar mynt, kommer tillbaka, tjejerna är borta, min vän har skrämt iväg dom. Han hittar på ursäkter såklart, jag bara nickar.
Fig 7: Sonic!
Vi lirar ännu mer, min vän blir plötsligt utmanad av en annan japan i Virtua Fighter, det är tight, Japanen vinner. Jag ger mig på ett myntspel där man kan vinna fler mynt, jag trycker i första 100 yen:en, inget händer, jag trycker in andra 100:yen:en inget händer. Min vän ser andra tjejer fnittra och peka på oss, jag skall tydligen använda markörer inte riktiga mynt, min vän slår mig i bakhuvet och börjar nästan springa mot exit. Han är livrädd att några fler sätt oss faila, det börjar bli mer och mer uppenbart hur japansk min vän är, han får inte stå ut i mängden på fel sätt. Jag blir sne, det var ju bara en tabbe.
Längst med vägarna fotar jag som en kåt turist på för mkt socker, min vän gömmer sig allt mer för att inte synas med mig när jag tar kort på aviga saker. Vi börjar hamna i dispyt om hans beteende, jag menar att japaner har väl en tolerans för turister, där jag bor så är alla hjälpsamma och toleranta till mig. Jag förklarar att vi alla är människor och vi kan faktiskt förstå varandra även om vi har olika beteenden, min vän ökar hastigheten.
Fig 8: Yo…
När vi bråkat klart så hittar vi en bank, min vän fungerar som en pocket tolk, jag hinner inte kolla på knapparna innan han läst åt mig vad som står på dom. Påväg ut och inte för långt ifrån så kommer han på att vi faktiskt har en spelaffär han vill att jag ska se, det vill jag såklart. Väl där så hittar vi massor med spel till alla gamla konsoler, mina favoriter som jag samlar till är ju såklart nes och snes. Idag kränger jag dock famicom nes spel som jag kan lirar på min station därhemma med adaptern på. Jag hittar alla dom titlarna jag önskat få äga hur länge som helst, barnet i mig skriker av glädje och tackar mig. River City Ransom, Fist of the North Star, Formation Z och Bomber King, jag vaggar dom ömt i min famn. ”Snart mina små älsklingar… Snart…” tänker jag.
Fig 9: RETRO!
Fig 10: Okurahoma? Oklahoma….. ahaa…
Nu hittar vi också en riktig IT-tjaffs affär, det finns rätt bra priser på allt möjligt, allt är överdrivet hype:at t om personalen har svettband på sig. Vi tröttnar…
Väl utanför börjar jag tänka högt och prata med min vän om det. Det var inte så överväldigande detta, innerstan påminde bara om Ggb och den svenska ungdomen, alla försöker desperat att se västerländska ut. Dom häpnade inte lika mycket av att se oss som dom gör här längre ifrån stan där jag bor. Men kulturen verkar mer bevarad där jag bor, det är gammalt, det är mycket små-affärer och matställen. Det är mer traditionell klädsel med modern tappning på mönstret. Men i Namba var det… Normalt? Tyvärr vad jag inte så övedrivet nöjd med den resan förutom spelen jag hittade, vill ni se Japan som jag vill se Japan, så håll er från storstädernas centraler. Självklart är det imponerande i 5 -10 min men sen är man bara uttråkad om man är en ”storstadsmänniska” (från Gbg som bara är skrattretande egentligen).
Fig 11: Ja, såhär såg det ut i min hjärna innan jag kom hit… Rent snyggt, stort, maffigt, flashigt… Tråkigt…
Nä, jag ska nog ta mig till det mer ”down to earth Japan” och rensa mig från normaliteten.
På vägen hem till mig så bråkar vi lite till om beteenden och uttrycken vi ger till japanerna i våran omgivning. Jag menar att man ska få vara sig själv och våga fela på ett snällt sätt, han menar att man ska sträva till att inte stå ut alls. Innerst inne vet jag fortfarande att han är glad att jag gör bort mig.
Fig 12: Min vän är lång!
Dagen är slut, vi är trötta båda två, vi handlar käk hem till mig och vi säger våra adjön tills nästa gång vi ses. Imorn är det Söndag tänker jag, då ska jag slappa… Jag har ju faktiskt semester… T om sånna som jag kan tröttna på Japan ibland…
Fig 13: Men jag hitta en massa coola bilar idag med!
*GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSP*
Idag var en lugn dag, det regnade utanför och japaner gillar inte regn fick jag höra. Morgonen började med att jag bloggade om gårdagen i ”nu” form. Som nu, fast det egentligen var igår… Ja ni fattar…
Jag äter min frukost, dom senaste dagarna har det blivit små kakor i allt från soyabönskonstruktioner till sockerkaka osv. Jag får erkänna att jag i stundens hetta efter mat på ”Supa Tamade!!!” inte kunde hålla mig. Men nu är dom slut så nu blir det bara sedvanlig frukost för mig i fortsättningen, min kropp pallar inte av socker. Maten börjar sakta men säkert bli ett irritationsmoment för mig här 😉
Fig 1: Frukost och plugg, som vanligt.
Jag har gjort upp med min jappstalande vän att mötas vid 18 så idag har jag tid att träna och slappa (sånt är najs). Jag drar till gymmet med lite mer paltor på mig än vanligt, som tur är så smälter jag in ganska bra idag, jag ser nämligen 2 st bratz som klär sig likadant som mig! Fan va glad jag blir och lite ledsen för jag är ju ändå 27 bast nu, dom var säkert 14, jag får gråta inombords… Men jag har inte tid! Jag ska ju till gymmet.
Väl på Oasis, (Ja gymmet hette tydligen Oasis såg jag på kortet nu) möts jag av samma stackars lilla flicka som hackar sig fram på engelska för min skull, jag känner mig skyldig varenda gång. Tydligen så har hon missat att jag var inne samt tränade igår, hon ser att jag har medlemskort nu och är igång. Hon blir nervös, börjar vaggla fram och tillbaka medans hon säger ”UUUUUhhhmmmm!” för att hitta orden. Jag förstår inte alls vad som pågår, tillslut så frågor hon mig vad jag ska träna. Jag säger att det är ”Dum Bells” jag ska köra som vanligt, hon nickar och rycker tag i en annan stackars flicka som stirrar på mig med öppen mun. De andra flickorna i personalen står och tokfnittrar åt att det går så illa med kommunikationen, jag bara skrockar snällt, klappar den hoppigaste av dom på axeln och säger;
– ”Shoto, shoto matte o kudasai” – ”Ta’t lugnt nu va så du inte spränger en åder”
Alla fnittrar nu istället, medans jag förklarar på min knackliga japanska och engelska som backup att jag förstår läget, någon visade mig igår vad jag skulle göra. Hon blir otroligt lättad men drar ändå med sig sin andra kollega hon nyss krokat fast i ena armen, med in. Nu står vi allihopa framför skrotet och jag förstår ändå inte varför dom hängde med in. Nu visar det sig att hon har anlitat en coach påvägen som ska visa mig hur jag ska träna. Allt blir nu klart för mig att jag i min mening måste svängt med orden så att det tolkats fel;
– “I know the procedure, Watashi no Dum bell ikimasu.” – ”Jag vet läget änna, jag skrot kör nu”
Men i deras öron blev det väl;
– “Hjäääääääälp! Jag behöver veta Dum Bell procedure, nu kör vi?” (Fast jag inte böjde i frågande form med “ka” på slutet)
Antingen så var det mitt fel att vi alla missuppfatta eller så var det allas fel för att vi så nervöst försökte förstå varandra. (Jag kan ha sagt ikimashô, vilket blir nu sticker vi och tränar i det sammanhanget)
– “Ahh…. Sensei iee” *jag korsar armarna* (det betyder nej/mindre bra/helst inte) – “Ahh…. Nej tack jag behöver ingen lärare.”
Nu blev alla mycket mer lättade, tjejerna kan sluta blöda näsblod nu i sitt försök att prata engelska (fast jag ett antal gånger insisterade på att dom faktiskt kan prata japanska med mig, >långsamt<, jag hänger med ganska bra, det är när jag ska prata med dom som är problemet). Men ”kundens intresse först” är det som är hela mottot i Japan.
Jag gymmar, jag krystar, jag stånkar, jag svettas… Häääääärligt… Min kropp börjar dock bli vek nu, finns ingen protein att köpa här, trycka i sig massa bananer och mjölk samt hitta sushi påvägen räcker inte riktigt när man ser ut som Arnold eller Dolphan. Sen går jag till poolen för att simma några längder, axeln och knäna behöver träna lite (skadad som jag är så måste jag ju hålla dom i trim). Pensionärerna har invaderat poolen, en i min ålder simmar några längder i ett hörn och delar den med några pensionärer. Jag kliver ner i poolen och lägger mig i en längd när några andra simmar. Jag dyker lätt under vattnet och krålar fram tills jag kommer upp igen. Jag simmar klart längden och vänder mig om… Min längd är nu helt tom, plötsligt så har alla flyttat sig och jag har längden helt för mig själv. Jag får oroliga blickar från höger och vänster, jaha nu har jag skrämt folk igen, tänker jag. I 10 minuter simmar jag några längder tills axeln säger “lägg av nu!” och hoppar upp ur poolen. Jag vänder mig om, 3 pensionärer simmar nu i min längd. Personalen står bara tacksamt och bockar åt mig när jag passerar. Jag kliar mig på huvet…
Det andra har jag hängt med på nu, jag tvättar mig och sitter i jacuzzin, tvättar fötterna innan jag går in och ur vattnet, torkar mig vid fläkten (med uppsyn att inte en dam springer förbi mig), står och snyggar till mig vid speglarna med dom andra herrarna när jag är klar. Lite puder där, lite nästrim där, lite fixa hår där.
Fig 2: Fituness Centaaa!!! OASIS!!!
Nu ska jag hem och möta min jappstalande vän. Det regnar igen… De flesta äldre generationerna kutar runt med händerna på huvet eller använder tidningar som skydd. Jag tar upp ett stort äpple och tuggar på medan jag promenerar ner mot Hotellet. Folk irrar omkring och undviker regnet medans jag lugnt lunkar mitt i smeten och äter.
Väl på hemma så knackar det på dörren, nu har min vän kommit, med munskydd såklart. Vi kör alla våra hälsningar och snackar skit. Vi planerar lite hur vi ska spendera kvällen, vi går ut. Vi drar igenom torget, han måste ju få möta min nya idol, han som äger “nick nacks” affären som kunde ett helt svenskt ord. Dom tisslar och tasslar fort på japanska, min vän passar på att förolämpa mitt utseende lite när butiksägaren säger att jag ser stark ut, han kom nämligen ihåg att jag letade gym häromdagen. Min vän säger att jag kom ut såhär, ”Han har alltid sett ut såhär”. Jag handlar snällt lite saker jag inte behöver, men jag måste ju va hövlig.
Fig 3: Enligt skylten så ska man aldrig gå ensam på dessa gator, som tur är så har jag ju min vän med mig annars hade jag förmodligen blivit våldtagen. ;D
Min vän tar död på mina vackra drömmar om japan… Bakom min lilla idyll han vill kalla ”ghettot” så finns en stor fin gata… Med prostitution då såklart, dumma jag tycker ju att dom tjejerna som sitter i varje litet hem på en liten kudde helt toksminkade och ler är bara vänliga. ”Te hus” tänker jag, ”Hor hus” säger min vän… Jag dör lite inombords… Igen… Hela gatan är samma sak och dom har samma fina små skyltar, “likt McDonalds drive through” tänker jag. Längre bort kommer en lekpark med utsikt ut mot denna gata, jag dör ytterligare inombords att sånt här inte ens täcks litegran för barnen. Jag och min vän har häftiga debatter om ämnet, jag förlorar.
Fig 4: Direkt från lekplatsen ser man “McDonaldsgatan”…
Vi ska mot centrala stan säger min vän och vet vart vi ska, jag fotar allt möjligt samt gör han obekväm med det. Han har ju spenderat nästan ett helt år att inte synas för mycket, så kommer jag här och hänger ut han, jag myser med tanken. Under hela vägen så små-mobbar jag honom lite med hans nya jag, from som ett lamm. Innerst inne tycker han det är roligt men han visar det inte, för han är vilse. Efter en lång promenad där våra magar kurrar högt så inser han snart att vi gått åt helt fel håll, nu ska vi tillbaka åt samma håll vi kom ifrån (i princip). Vi hittar fram dit vi skulle ha gått snarare och kan äntligen käka. Alla pratar fort jag hänger som vanligt inte med i takten av språket, när jag pratar med dom själv så pratar dom långsamt, när dom pratar med min vän så är kulsprutan igång. Vi planerar en ny morgondag, vi snackar skit om allt. Det är gött… 😉
Fig 5: Lite väl säkra gymnasier, min vän förklarar att det finns
mycket snuskhumrar som hänger i fönstrerna och gör snuskiga saker om
det inte bevakas.
Nu ska vi hem, från den centrala stationen med tåg så åker vi åt motsatta håll, min vän visar mig vad jag ska göra och vart jag ska gå. Han sätter mig på fel plats och åker iväg, jag inser snart att jag kommer åka åt fel håll och byter perrong. Nu kom jag hem, jag muttrar påvägen om min vän är helt vaken med vägarna här i japan. Idag är han nog inte det…
Fig 6: Otroligt snygga bilar i Japan, jag som älskar klassiska sportbilar blir ju helt till mig när jag får syn på dom. Min vän bara suckar åt mig.
Väl hemma när jag kan laxa framför tv:n och prata med alla vänner som bombat mig på msn/icq/irc osv så känns allt bra. Imorn ska vi iaf åt rätt håll. Inte via “McDonaldsgatan”… Undrar om man får leksak på köpet? Happy mea… Nevermind…
En ny dag i japan, idag tittade solen fram med. Så jag slängde på mig vandrarkläderna (linne och långa shorts med sandaler). Påväg ner möts jag av Morikawa-san lika glad som alltid där vi 2 slår ihop våra kloka huvuden för att hitta saker på en karta, vilket var ganska lätt för han var ju klokare än mig när det gällde japan. Så han markerar ut ett gym som jag kan kolla upp, lite mera ”up town” var det t om. Innan jag går iväg samt tackar för mig så tar Morikawa sakta handen på min ena axel och frågar;
– ”Won’t you freeze?”
Jag förklarar att det är 30 grader ute och jag är från norden, jag kommer nog snarare svettas mer än jag kommer frysa idag. Han förstår inte och rycker på axlarna åt min underliga uppfattning om vädret, för alla andra står där med tröjan på.
Jag har precis vandrat ut nu under lunchen och min arga mage ville ju så klart ha mat först, men påvägen så tar jag ett antal bilder på det torg jag pratat om tidigare, konstigt nog är det mesta stängt nu under dagen och öppnar framåt kvällen allt mer, också en sån där ovanlighet i jämförelse med t ex Sverige som tycker att alla är lediga hela dagen om man ska handla nått mer än bara mat. Jag passerar en ”hip” butik som jag redan gått förbi typ 6 ggr när jag kartlagt vart jag befinner mig (jag vandrar i många cirklar). Väl innanför så sticker det upp ett huvud bakom disken och ett stort leende kom sakta därefter. Jag knallar in och kollar på sortimentet, klart som tusan så är det ju alla nick-nacks man kan tänka sig, gangsta hiphop jeans och star wars action figurer. Med andra ord min nya favorit affär (jag är ju star wars nörd, don’t you dare judge me!). Han frågar ju givetvist vart jag är ifrån, jag svarar ju såklart;
– ”Från den magiska landet Sverige där isbjörnar bor” – ”Watashi wa Sueden Jin desu”
där jag besvaras med;
-“OOOooooouuuu! Sugoi neeee!
som betyder;
– ”Men det var ju trevligt att höra”
Efter lite mer förklaringar med knacklig japanska med engelska som backup så beskriver jag mina planer för vistelsen, givetvist kommer det upp att jag tränar nånting (som jag nu försöker undvika att säga hela tiden för att det låter så pretentiöst) vilket är ShorinjiKempo då förrutom all gym och bollspel jag också pysslar med. Direkt börjar tomten att boxa i luften och tycker jag är stenhård, börjar rota runt bland sina kartor, visar vart han tror att den doin ligger som jag ska besöka. Det börjar bli allt klarare för mig att vara en budo utövare respekteras ganska generellt även fast vi ”kampsport nördar” faktiskt är nördar som andra tycker har ett roligt beteende. Men återigen så är jag ”Da shit”. Han undrar hur länge jag ska stanna och allt det vanliga. Efter all förklaring varför jag är här och vad jag har för planer så tackar jag för mig, påväg ut så hojtar han på klingande ren svenska: ”Vi ses” vilket var högst oväntat, jag börjar skratta och säger ”Very good” av nån anledning med japansk brytning i uttalet (som i Kill Bill vol. 1 när Kiddo får credz av Sonny Chiba). Jag ska nog besöka han ikväll med min jappstalande vän så han får uppleva samma sak 😉
Fig 1: Torg-gatan som jag hänger mycket i…
Nu är magen förbannad och jag ställer mig framför en restaurang där jag sakta men säkert börjar dekryptera lite katakana från menyn, tyvärr så fattar jag ju vad dom försöker säga ”Sandubichu” – ”Sandwich” etc men med uttal och så blir helt fel om man inte bryter på deras dialekt. Jag lyckas iaf hasa mig igenom alfabetet och ser vad jag ska säga den här gången, befurai vart det igår (friterade räkor) idag ska jag ha omeraisu (omelett med ris). Sätter mig denhär gången med lite bättre japanska i fickan och lyckas beställa, tacka, be om mer vatten samt pinnar (återigen så är jag ju invandrare så jag ska ju inte kunna äta med pinnar tydligen).
Fig 2: Plugga plugga plugga… Benkyo Benkyo Benkyoshimasu…
Medans jag smaskar i mig maten så pluggar jag flitigt på mitt japanska vokabulär, värdinnan tittar på såpoperan på tv:n intill, självklart är det geishor och samuraier med kärleksproblem i stuk med ”Days of our lives” vilket är helt fantastiskt avigt att se när dom plötsligt hotar varandra med svärd, jag försöker att inte skrocka för högt. Intill mig sitter ett par med en väninna och skriker om nånting roligt och jag fattar väl lite lagom vad dom pratar om, någon är tydligen dum i huvet i deras bekantskapskrets och har sagt något roligt. När jag är klar så tackar jag för mig och försöker lämna lite dricks den här gången också, denna värdinna vill dock innerligt inte ha min dricks, rycker genast tag i min hand samt lägger tillbaka mynten sen stänger mina fingrar i en knuten näve. Jag bockar, ursäktar mig några hundra gånger som man gör av tacksamhet, kocken bara ler åt mig och alla har nu tackat varandra minst 10 ggr vardera innan jag kuvat vandrar iväg. Tydligen ska man inte ge dricks på restauranger förklarade min jappstalande vän senare den kvällen, som vi nu alla vet att man inte gör… Tydligen…
Fig 3: Såpa med Omeraisu!
Nu ska jag hitta gymmet, påvägen passerar jag väldigt generiska gator, nu börjar det likna mer den japan jag sett på tv. Allt är plötsligt ännu renare på gatorna, vita byggnader, massa folk som susar förbi med cyklarna som små blixtar. Jag har nu lärt mig att hålla min riktning, inte avvika från cyklisterna för dom i sin tur försöker avvika från mig vilket resulterar i att de kör in i mig istället, där står vi sedan och ursäktar oss 10 ggr var, igen. Man ska stirra blint framåt och bara köra utan ånger om man inte ska krocka med någon tydligen. Längre fram kommer en korsning och jag gör mitt första möte med Yakuza. Den här gången så är dom precis som på film, dom har svarta kostymer, står brett med benen och ser stora samt fyrkantiga ut. Alla har något litet emblem på kavajen och står systematiskt utplacerade för att se i alla riktningar, tydligen har deras hövding något möte i närheten. Dom står och pratar högljutt till varandra och skrattar, jag börjar sakta närma mig, dom tystnar såklart och jag får stränga blickar med oroliga ögonbryn. I mitt huvud skriker jag ”keep it cool!” och jag kollar slött framåt i den riktning jag är påväg (som alla andra). Jag känner hur blickarna från gangstrarna sticker i nacken på mig när jag passerar och elektriciteten i luften börjar sakta avta. Jag förstår dom, att dom också sett ”Shadow in little Tokyo”, för jag är ju rätt lik Dolph Lundgren, så vi förstod väl varandra där och valde att inte slåss till döds med varandra. Dom hade tur den här gången…
Fig 4: Massa minibilar överallt, skumma Karaoke byggnader och aktivt folk…
Nu har jag nått byggnaden, det är ett enormt varuhus med 16 våningar inklusive bottenplan som blir – 3 våningar till och täcker nästan 2 fotbollsplaner brett (tänk er Ullevi storleken i GBG). ”Abeno Lucias” heter det, massa skolflickor tisslar och tasslar runt mig, dom shoppar alla ser ut som MTV figurer. Det finns massor med affärer överallt, jag är helt vilsen och börjar leta efter kartor på väggarna, hittar en där det stå ”Fitness Center”, frågar sedan en liten dam som är vakt där vart – ”Fitness Center” ligger och pekar friskt mot tavlan. Hon tittar på mig med tomma ögon, jag börjar svänga med orden;
– ”Fituness Centaaaa?”
där hon svarar;
– “OUUUUuuu! Hai Fituness Centaaa!”
Hon vet precis vart jag ska och drar mig till en hiss i närheten, visar med fingrarna och säger våning 3. Nu börjar det roliga… När jag anländer på våning 3 så ser det ut som Beach 2009 maraton, alla tränar, det är smockfullt på alla löpband och maskiner, dock knappt någon som lyfter skrot. Jag tar mig till disken, bockar och niger osv.
– ”I would like to work out here please *visar med mina armar vad jag har för syfte där, pumpa skrot*”
Dom besvarar med den sedvanliga Oooouuuu! Och jag ska tydligen sitta ner vid ett skrivbord där jag ska få fylla in en massa blanketter och välja paketpris osv. Jag försöker förklara att jag kommer förmodligen vara där max 3 ggr i veckan när jag inte kommer träna SK. Dom förstår något som vad jag försöker förklara och tycker att jag sätter igång med 1 veckas prövoperiod. När vi är klara med varandra så sticker jag hem en stund och handlar, påvägen hittar jag en bank dessutom vilket är win för nu ska jag handla så plånboken ryker. Efter att ha däckat i sängen en stund (igen) så springer jag tillbaks till gymmet med min packning. 
Fig 5: Supa Tamade! Igen…
Väl där bemöts jag med en ”coach” han ska visa mig allt. Som en hund följer jag honom till alla ställen han har att visa. Smart nog har dom placerat ett litet bankfacksskåp vid receptionen där jag får sätta en egen kod på min låda och låsa in värdesaker, han visar hur. Påväg in i gymmet börjar blickarna yra runt på mig (igen), jag ser en till gaijin (utlänning). I omklädningsrummet tar man av sig skorna (så långt visste jag själv), han visar dock hur man tar av sig skorna. Till skåpet så trycker jag in ett kort vrider om ett lås tar en nyckel, trycker in nyckeln i hålet håller den halvt vriden mot låset *pust* skriver in en kod som jag ska komma ihåg igen och sen drar om nyckeln helt, nu är den låst, han visar hur man gör. Han förklarar att om jag behöver mer hjälp så är han vid disken (allt detta förklarades på japanska och jag bara svarade Hai på allt, konstigt nog så förstod jag han, det verkar som språket fastnar sakta men säkert). I omklädningsrummet så befarar jag det som jag trodde sen innan, ”utrustningen” alla utlänningar blir undersökta av de andra om hur mycket ”packning” man bär. Jag tar oroligt av mig kläderna och byter om medans jag känner mig helt nerduschad av blickar i den arean jag pratar om. Det känns jobbigt men det var lika bra att vänja sig, dom har väl sina egna fördomar jag får vänja mig vid.
Påväg ut igen så ser jag nu det jag är här för, gymma skiten ur mig så kroppen vaknar igen. Hantlarna står i masstal överallt, knappt någon där utom en ännu biffigare japan som står och tittar lite slött på mig när jag stretchar. Efter att jag stretchat klart kommer han fram och tittar närmare på mig, jag hälsar lite oroat på honom, han frågar så klart allt det vanliga på klockren engelska. Han heter Hiroto och har tydligen bott i England tidigare, han är väldigt pratsam samt vänlig, vi skakar hand, vi börjar prata om diet (sånt tycker jag är skoj). Han frågar oroat vad jag äter när jag är här nu för att hålla mig i form med all träning? Jag svarar besvärat att det blir mest sushi för proteinshakes hittar jag inte och så nyttig mat i mitt område är inte vanligt, han instämmer. “Men” fortsätter jag, att jag trycker i mig massa bananer och mjölk så jag får i mig lite protein samt rätt kolhydrater i mig, det hjälper instämmer han. Vi står och pratar ganska länge medans vi trycker hantlar åt olika håll. Plötsligt dyker utlänningen upp som jag såg innan, han ser ut som Bass Ruttens pappa, samma ansikte men äldre kropp, han rycker tag i min hand och hälsar högt att han heter Gordon (hur coolt namn som helst). Jag blir sakta men säkert ”center of attention” märker jag, en instuktör där börjar peka mot mig när en mindre herre (dock vältränad) står och förklarar nått om hans biceps, instruktören visar stora rörelser, blåser upp kinderna samt gör sig stor med spända armar som hulken. Tydligen så ser jag ut som en blåsfisk med jättestora armar, vet inte hur jag ska tolka det… Instruktören passerar mig och ler stort samt bockar mot mig. Folk tittar oroat på mig när jag skiva efter skiva lastar på en curl-stång som blir lagom på 50 kilo som jag orkar lyfta själv. Jag fasar ut med mina hörlurar och musik på full blast (jag måste träna i huvet, tänker jag). Jag hör i bakgrunden de stora aerobics grupperna dansa sjövilt med armar och ben med en pipande instruktörstjej som har lika mkt energi som 4 duracell kaniner. Hiroto tackar för sig, vi matchar scheman och bestämmer oss för att ses igen snart.
Efter lite om och men så är jag klar, nu ska jag tvätta mig sen hemåt, väl i omklädningsrummet så ser jag hur så mkt större den är, vi har en pol vi har jacuzzi, massage fotöljer som står och skakar framför en stor plasma-tv. ”Shit” tänker jag, Valhalla i GBG kan ju slänga sig i väggen… det här är ju bara ”herrarnas” sida av gymmet dessutom. Jag njuter, jag badar, jag tvättar mig. Japaner är otroligt renliga varelser, allt från tofflorna till badet, dom tvättar fötterna när dom går in, dom borstar tänderna, kammar håret, rakar sig, tar ögondroppar osv osv osv, allt finns framdukat här, schampo, tandkräm, deo, tvål, tops osv osv osv. Jag följer mönstret, jag känner mig dum som ens tog med mig schampo och egen handduk…
Väl utanför kliver jag in i ”torkrummet” där står det en fläkt på full sus och där ska jag stå och torka av mig, mitt framför mig tossar en dam i 40 års åldern med blicken ner och springer rakt förbi mig, jag tappar nästan balansen, gömmer mig bakom handduken, jag skriker i huvet;
– ”Förhelvete Peter du är i tjejernas torkrum!?”
Sekunden jag tänker det så kommer några bredbenta affärsmän ut från bastun med skrevet ut i högsta hugg utan en tanke om nått annat än att torka sig. Jag pustar ut… Tydligen så kan kvinnlig personal springa runt nakna män här utan att det är ett problem för någon… Jag stirrar förvirrat omkring mig och torkar mig fort.
Fig 6: Påvägen hem igen ser jag ying och yang i arbete, en hemlös sitter och smaskar på dressing på en bit bröd som han ömt tömmer på sista droppen från flaskan. Mannen som äger den hottade bilen står framför ett butiksfönster och letar rolex klockor. Kontrasten skär i mig…
Väl påvägen hem så tar kvällen över, jag ska hem och tömma kameran prata med vännerna och käka nudlar. Jag har mycket att berätta och en hel dag med förvirringar att smälta. 😉
Jahapp då var man i Japan på semester då. Nu har folk tjatat på mig att jag ska köra en blog om min resa så det får jag väl göra då 😉
Jag döper dessa poster till “Big In Japan” som refereras till “Alphaville – Big In Japan”. Lite den känslan får man när man är här. Alla bugar och bockar, häromdagen så blev jag buren av ett gäng japaner från tågstationen (det tog 12 st av dom att lyfta mig) och sen fick jag en krona på huvet blev krönt till McPeteru Samurai. Sen bar det av till slott… Nej alltså vi ska nog börja med att dumpa alla våra “Såhär är det i Japan” tycken… För det är kraftigt överdrivet, lika överdrivet som att du är lika cool som rostad bröd i Göteborg om du kommer dit med en pimpad volvo och säger att du spelar fotboll. Alltså helt beroende på vart du är så är du självklart bemött annorlunda som i vilket annat land som helst, här är det inte mer annorlunda.
Fig 1: Fly away!
Vi börjar på flygplatsen… Redan där bemöttes vi alla på Kansai Airport av oroliga poliser och tjänstemän på led i skyddsmasker, vi skulle med heder och samvete skriva under att vi inte kommer in med sjukdomar i landet, inte heller att vi har något avseende att förstöra för dom på något sätt (droger, vapen etc) något som vi alla kanske möts av i en viss mängd på en flygplats (kan dock inte komma på vart det jag varit som varit såhär inbiten på att verkligen be oss om sanningen). Efter mycket om och men med att fylla i blanketter så började jag själv bli väldigt osäker på om jag faktiskt gör något “olagligt”, nervöst börjar jag skriva i att jag har något som kan tolkas som alkohol vilket är mitt rakvatten och deoderant (när jag egentligen bara vill lukta minst illa av alla när jag är på besök). Efter diverse utfrågningar;
* Varför är du här
* Varför är du här ensam
* Är det arbete eller nöje?
* Varför är det nöje?
* Varför har du så lite packning (en vandrar-ryggsäck och en laptopväska)
* Är du här för första gången?
* Varför är du här för första gången?
Fig 2: För lite packning?
Allt summerades tillslut när jag med väldigt låg ton kuvade lätt på huvudet och sa på japanska att jag är en elev under budo. Där jag sedan följde upp med snäll engelska att jag är här för att samtidigt ha semester och för att möta min vän som ska hjälpa mig. Nu möts jag istället av runda valpögon i följd med att de slår ihop mitt pass som om jag precis klarat av provet. De trodde också av någon anledning att min sensei stod utanför och väntade på mig vilket jag förklarade med ungefär 6 st “no no” jag reser själv medans jag höjer min lilla påse med gåvor (en vikinghjälm i plast, knäckebröd och hönökaka) detta är bara gåvor till den doin (träningslokal) jag ska besöka. Plötsligt öppnas dörrarna, jag har visat mig värdig.
Fig 3: Kansai Airport, vi bestämmer om du är välkommen…
Väl utanför möts jag av en helt annan värld där mungiporna plötsligt vänts uppåt istället för neråt jag är välkommen av de flesta och aningen skrämmande för resten. Fast jag reser med min kostym (som idag är nästan min andra dogi (träningsdräkt i en doin) så betraktas jag lite försiktigt av min omgivning överlag är jag kanske större i fysik men inte avsevärt och jag inser att mina grova ansiktsdrag skär sig i mängden på tunnelbanan, jag har aldrig känt mig så utländsk som jag gör nu.
Fig 4: Tåg och sånt…
Jag möts mer och mer av kulturen, barnen har uniformer, alla verkar vara affärsmän eller affärskvinnor, städarna har uniformer, konduktörerna har uniformer uteliggaren har en uniform (nästan). Alla spelar sin roll i samhället med en nästan perfekt precision, man kan se som på vilken annan människa att dom inte alltid gillar sitt läge men dom biter ihop tillskillnad från andra i t ex Sverige.
Fig 5: Ris överallt…
När jag väl anlänt med lite byten till Södra Osaka City så kommer en viss lätthet att en tolerans mot invandrare; >finns<, skyltat med romanji (engelsk skrift) finns lite varstans (inte mycket) men vi är tack och lov inte ovanliga längre. I staden tittar folk slött på mig när jag passerar, jag är inte märkdvärdig, jag ser att äldre generationer spärrar upp ögonen när jag passerar och förstår snabbt att det är denna omtalade generation av japaner vi fortfarande tror att alla följer samma mönster. Genom lite vänliga hälsningsfraser och mycket bockande så blir jag även här välkommen med ett leende av små skrynkliga människor när jag frågar om vägen till hotellet. Alla tycks veta vart jag ska, jag glider fram på gräddfil hela vägen till dörrarna.
Hotell Raizan möts jag av en herre, han heter Yoshiki Morikawa. Med ett leende på läpparna välkomnas jag och han verkar redan veta vem jag är, tydligen är det inte så vanligt med nordiska utseenden här, några kineser passerar mig medans vi talar. Yoshiki är väldigt hjälpsam, allt jag ska ha för rummet får jag på små brickor, nyckel, kvitto, regel-lapp osv. Han undrar som alla andra japaner jag pratar med om vad jag gör här, jag tar det säkra före det osäkra och säger igen att jag är en elev under budo närmare bestämt ShorinjiKempo, medans jag plockar fram mina sedlar så räknar jag tyst fram till 4 när jag lägger fram det jag ska täcka för 1 månad. Yoshiki blir häpen att jag pratar lite japanska såklart och tycker det är väldigt bra att jag pratar deras språk. Han förklarar sin tid i Australien och hur han lärt sig engelska. Hans uttal är helt ok och jag förstår allt han säger, han blir t om lite nedstämd när jag förklarar för honom att jag kallas Peteru för att japaner inte ska uttala mitt namn för konstigt, han menar att han kan uttala mitt namn utan problem, hans son heter nämligen Peter. Vi skrattar båda åt att våra kulturer krockar så mycket så vi borde kanske sluta försöka bli förvånade av varandra.
Fig 6:Världens coolaste toa, du kan t om göra toa-ljud utan att spola. Sen tror jag att man kan köra iväg med hela toan om man har brottom.
Jag hittar till mitt rum, det är litet, jag slår nästan i huvudet i dörrkarmen… “Jag är hemma” tänker jag och pustar ut. I mitt rum har jag en ganska stor TV, en hyffsad kyl och en video. PÅ golvett har jag en madrass och ett litet bord. Resten av rummet är täckt av en vävd bambuliknande matta som är sval och mjuk. Allt är bekvämt och smått, jag trivs direkt av enkelheten men ändå den lilla lyxen man kan ha för 3200 kr för en månads hyra. Vid receptionen har jag kök, tvättrum, badhus och samkvämsrum med datorer. Efter att ha tuppat av några hundra gånger i min säng väcks jag sakta av meddelanden från min laptop, mina vänner har vaknat upp i Sverige och undrar hur jag mår. Jag ringer min mor via Skype för att lugna henne att allt gått enligt planen. Mödrar, speciellt polska mödrar är duktiga på att oroa sig, dom har svart bälte i att oroa sig och 5:e dan i fantasi om vad som kan ha hänt sina söner om dom inte hör av sig minst 1 gång om dagen.
Fig 7: Hem…
Jag ger mig ut för att handla och äta en sen lunch. Yoshiki visar mig ställen på en karta, mitt mål är att hitta Supa Tamade (likt billigare netto varuhus). Jag ger mig ut på smågatorna, dom ser precis ut som på filmer, allt är tätt intill varandra, tjänstemän av olika slag jobbar förfullt överallt med allt möjligt, pensionärer sitter och spelar gitarr och sjunger lite om livet. Tanter springer runt och donar med post och tvätt. på torget är allt jättesmått, hade jag tuppat av och vaknat upp utan att veta vart jag varit så hade jag misstänkt att jag vaknat på en kinesisk marknad av något slag om jag inte hade kunnat lite hiragana (japansk skrift), allt är så annorlunda istället, inte alls som på film. Torget har allt, jag har frukost/lunch/middag restauranger här för det verkar inte finnas en av varje, alla har samma menyer verkar det som och dom slutar inte servera frukost-liknande rätter även på kvällen. Dom serverar inte läsk här tänker jag för mig själv när jag sätter mig ner i en av de små restaurangerna, en skrynklig dam kommer fram till mig med kotig rygg och frågar vad jag ska ha, jag ber om att få friterade japanska räkor med ris. Ett glas med väldigt kall vatten dyker upp framför mig och eftersom jag antas vara en fullkomlig turist (vilket jag är) så får jag bestick, jag sträcker mig dock fram för att ta pinnar. Jag möts av blickar igen, jag är observerad. Efter alla hälsningsfraser och sedenliga tackanden för maten så ger jag dricks på 250 yen och jag möts av häpning. Tydligen har jag gett för mycket dricks (16 kr för mig) och får nu många bockningar mot mig. (jag ska hit imorn tänker jag, så får vi se om jag blir lika observerad igen).
Supa Tamade! Med mat i magen och massa frågor om vart jag hittar varuhuset så ser jag den i fjärran på torg-gatan, hur jag kan ha missat den frågar jag mig själv nu när jag ser den. Den har alla färger i världen, neonskyltar som pulserar, grönsaker och frukter överallt, fullt med gula korgar och cyklar utanför. I högtalarna låter det som om någon försöker sälja saker på auktion, jag fattar inte mer än att det är priser och erbjudanden men resten hinner jag inte snappa upp, det går i ett hon slutar inte gapa. Jag hittar nästan allt jag behöver i Tamade och har snabbt 2 fulla kassar med bös. Allt går som en vals alla som handlar lägger precis rätt mängd pengar, alla säger samma fraser, alla packar på samma sätt med sina korgar som bös-flyttare än nått annat, jag faller in i ledet och följer dansen. Konban Wa, 2000 yen dosou, Arrigato (God kväll, 160 kr varsågod, Tackar) *gå iväg fort*. Det gick ju bra tänkte jag och packar allt när jag ser att jag har 4 kassar när jag bara behöver 2, jag tittar bort och ser hur andra som handlar där har max en påse och resten under en arm, det ser väldigt tungt ut för dom, jag skövlar igenom folkmassan med mina två överfulla kassar (som nu har en kasse var runt sig), “fan” tänker jag, “jag föll ur ledet, jag är observerad igen…”
Fig 8: Mat mat mat!!!
Påväg till hotellet så börjar jag nu se något jag inte sett tidigare, det här folket slutar inte röra på sig dom är aktiva varelser som lever i ett samhälle som lär dom att bocka ner för att tvätta sig, att sitta ner när dom durshar, att nästan på huk äta sin mat på restaurangerna eller på gatan, att bocka och tacka för allt samt ursäkta sig för allt som kan störa ordningen. Jag ser ingen graffiti, inget skräp på gatan, inga hundblajjor och massor med cyklar på rad överallt. En stolthet och kontroll med vänlighet sköljer över gatorna där jag går, trotts att de alla är normala och jag själv mår som en utomjording så inser jag hur det är. Vi som är utlänningar i det här landet har inget att komma med, det är deras värld här dom är inte speciellt imponerade på oss, vi är inte speciella och dom är bara människor dom också. Hemma igen ser jag på TV:n, dom hänger ut brottslingar på nyheterna med bild och fullständig fakta på vilka dom är, dom sållar ut skiten direkt och alla ska se det, du ska in i ledet som alla andra.
Hem igen, mat och dryck i kylen, jag tuppar av i sängen igen, “jetlaggen har inte lagt sig” tänker jag i ungefär 1 sekund som snabbt överröstas med ett vrålande snark. Jag vaknar upp lagom för middag, nu har mer vänner skrivit till mig medans jag sov, dom tjatar om min blog och vill se bilder. Jag börjar jobba med det samtidigt som jag förbereder min middag (sushi såklart). På dumburken står Arnold halvnaken och ska döda folk, det är en bra kväll, neonskyltarna lyser in från fönstrett och jag balanserar mat och laptop i knäna, Arnold börjar skjuta igen.
Jag somnar igen… Mitt under Terminator 1… Jag tänker samtidigt… Small In Japan… Jag är; Small In Japan… *Våldsamt snark*
Fig 9: Arnold natta mig som han alltid gör så bra… Aaauuaaaaahhh…
