Jahapp då var man i Japan på semester då. Nu har folk tjatat på mig att jag ska köra en blog om min resa så det får jag väl göra då 😉

Jag döper dessa poster till “Big In Japan” som refereras till “Alphaville – Big In Japan”. Lite den känslan får man när man är här. Alla bugar och bockar, häromdagen så blev jag buren av ett gäng japaner från tågstationen (det tog 12 st av dom att lyfta mig) och sen fick jag en krona på huvet blev krönt till McPeteru Samurai. Sen bar det av till slott… Nej alltså vi ska nog börja med att dumpa alla våra “Såhär är det i Japan” tycken… För det är kraftigt överdrivet, lika överdrivet som att du är lika cool som rostad bröd i Göteborg om du kommer dit med en pimpad volvo och säger att du spelar fotboll. Alltså helt beroende på vart du är så är du självklart bemött annorlunda som i vilket annat land som helst, här är det inte mer annorlunda.

Fig 1: Fly away!

Vi börjar på flygplatsen… Redan där bemöttes vi alla på Kansai Airport av oroliga poliser och tjänstemän på led i skyddsmasker, vi skulle med heder och samvete skriva under att vi inte kommer in med sjukdomar i landet, inte heller att vi har något avseende att förstöra för dom på något sätt (droger, vapen etc) något som vi alla kanske möts av i en viss mängd på en flygplats (kan dock inte komma på vart det jag varit som varit såhär inbiten på att verkligen be oss om sanningen). Efter mycket om och men med att fylla i blanketter så började jag själv bli väldigt osäker på om jag faktiskt gör något “olagligt”, nervöst börjar jag skriva i att jag har något som kan tolkas som alkohol vilket är mitt rakvatten och deoderant (när jag egentligen bara vill lukta minst illa av alla när jag är på besök). Efter diverse utfrågningar;

* Varför är du här
* Varför är du här ensam
* Är det arbete eller nöje?
* Varför är det nöje?
* Varför har du så lite packning (en vandrar-ryggsäck och en laptopväska)
* Är du här för första gången?
* Varför är du här för första gången?

Fig 2: För lite packning?

Allt summerades tillslut när jag med väldigt låg ton kuvade lätt på huvudet och sa på japanska att jag är en elev under budo. Där jag sedan följde upp med snäll engelska att jag är här för att samtidigt ha semester och för att möta min vän som ska hjälpa mig. Nu möts jag istället av runda valpögon i följd med att de slår ihop mitt pass som om jag precis klarat av provet. De trodde också av någon anledning att min sensei stod utanför och väntade på mig vilket jag förklarade med ungefär 6 st “no no” jag reser själv medans jag höjer min lilla påse med gåvor (en vikinghjälm i plast, knäckebröd och hönökaka) detta är bara gåvor till den doin (träningslokal) jag ska besöka. Plötsligt öppnas dörrarna, jag har visat mig värdig.

Fig 3: Kansai Airport, vi bestämmer om du är välkommen…

Väl utanför möts jag av en helt annan värld där mungiporna plötsligt vänts uppåt istället för neråt jag är välkommen av de flesta och aningen skrämmande för resten. Fast jag reser med min kostym (som idag är nästan min andra dogi (träningsdräkt i en doin) så betraktas jag lite försiktigt av min omgivning överlag är jag kanske större i fysik men inte avsevärt och jag inser att mina grova ansiktsdrag skär sig i mängden på tunnelbanan, jag har aldrig känt mig så utländsk som jag gör nu.

Fig 4: Tåg och sånt…

Jag möts mer och mer av kulturen, barnen har uniformer, alla verkar vara affärsmän eller affärskvinnor, städarna har uniformer, konduktörerna har uniformer uteliggaren har en uniform (nästan). Alla spelar sin roll i samhället med en nästan perfekt precision, man kan se som på vilken annan människa att dom inte alltid gillar sitt läge men dom biter ihop tillskillnad från andra i t ex Sverige.

Fig 5: Ris överallt…

När jag väl anlänt med lite byten till Södra Osaka City så kommer en viss lätthet att en tolerans mot invandrare; >finns<, skyltat med romanji (engelsk skrift) finns lite varstans (inte mycket) men vi är tack och lov inte ovanliga längre. I staden tittar folk slött på mig när jag passerar, jag är inte märkdvärdig, jag ser att äldre generationer spärrar upp ögonen när jag passerar och förstår snabbt att det är denna omtalade generation av japaner vi fortfarande tror att alla följer samma mönster. Genom lite vänliga hälsningsfraser och mycket bockande så blir jag även här välkommen med ett leende av små skrynkliga människor när jag frågar om vägen till hotellet. Alla tycks veta vart jag ska, jag glider fram på gräddfil hela vägen till dörrarna.

Hotell Raizan möts jag av en herre, han heter Yoshiki Morikawa. Med ett leende på läpparna välkomnas jag och han verkar redan veta vem jag är, tydligen är det inte så vanligt med nordiska utseenden här, några kineser passerar mig medans vi talar. Yoshiki är väldigt hjälpsam, allt jag ska ha för rummet får jag på små brickor, nyckel, kvitto, regel-lapp osv. Han undrar som alla andra japaner jag pratar med om vad jag gör här, jag tar det säkra före det osäkra och säger igen att jag är en elev under budo närmare bestämt ShorinjiKempo, medans jag plockar fram mina sedlar så räknar jag tyst fram till 4 när jag lägger fram det jag ska täcka för 1 månad. Yoshiki blir häpen att jag pratar lite japanska såklart och tycker det är väldigt bra att jag pratar deras språk. Han förklarar sin tid i Australien och hur han lärt sig engelska. Hans uttal är helt ok och jag förstår allt han säger, han blir t om lite nedstämd när jag förklarar för honom att jag kallas Peteru för att japaner inte ska uttala mitt namn för konstigt, han menar att han kan uttala mitt namn utan problem, hans son heter nämligen Peter. Vi skrattar båda åt att våra kulturer krockar så mycket så vi borde kanske sluta försöka bli förvånade av varandra.

Fig 6:Världens coolaste toa, du kan t om göra toa-ljud utan att spola. Sen tror jag att man kan köra iväg med hela toan om man har brottom.

Jag hittar till mitt rum, det är litet, jag slår nästan i huvudet i dörrkarmen… “Jag är hemma” tänker jag och pustar ut. I mitt rum har jag en ganska stor TV, en hyffsad kyl och en video. PÅ golvett har jag en madrass och ett litet bord. Resten av rummet är täckt av en vävd bambuliknande matta som är sval och mjuk. Allt är bekvämt och smått, jag trivs direkt av enkelheten men ändå den lilla lyxen man kan ha för 3200 kr för en månads hyra. Vid receptionen har jag kök, tvättrum, badhus och samkvämsrum med datorer. Efter att ha tuppat av några hundra gånger i min säng väcks jag sakta av meddelanden från min laptop, mina vänner har vaknat upp i Sverige och undrar hur jag mår. Jag ringer min mor via Skype för att lugna henne att allt gått enligt planen. Mödrar, speciellt polska mödrar är duktiga på att oroa sig, dom har svart bälte i att oroa sig och 5:e dan i fantasi om vad som kan ha hänt sina söner om dom inte hör av sig minst 1 gång om dagen.

Fig 7: Hem…

Jag ger mig ut för att handla och äta en sen lunch. Yoshiki visar mig ställen på en karta, mitt mål är att hitta Supa Tamade (likt billigare netto varuhus). Jag ger mig ut på smågatorna, dom ser precis ut som på filmer, allt är tätt intill varandra, tjänstemän av olika slag jobbar förfullt överallt med allt möjligt, pensionärer sitter och spelar gitarr och sjunger lite om livet. Tanter springer runt och donar med post och tvätt. på torget är allt jättesmått, hade jag tuppat av och vaknat upp utan att veta vart jag varit så hade jag misstänkt att jag vaknat på en kinesisk marknad av något slag om jag inte hade kunnat lite hiragana (japansk skrift), allt är så annorlunda istället, inte alls som på film. Torget har allt, jag har frukost/lunch/middag restauranger här för det verkar inte finnas en av varje, alla har samma menyer verkar det som och dom slutar inte servera frukost-liknande rätter även på kvällen. Dom serverar inte läsk här tänker jag för mig själv när jag sätter mig ner i en av de små restaurangerna, en skrynklig dam kommer fram till mig med kotig rygg och frågar vad jag ska ha, jag ber om att få friterade japanska räkor med ris. Ett glas med väldigt kall vatten dyker upp framför mig och eftersom jag antas vara en fullkomlig turist (vilket jag är) så får jag bestick, jag sträcker mig dock fram för att ta pinnar. Jag möts av blickar igen, jag är observerad. Efter alla hälsningsfraser och sedenliga tackanden för maten så ger jag dricks på 250 yen och jag möts av häpning. Tydligen har jag gett för mycket dricks (16 kr för mig) och får nu många bockningar mot mig. (jag ska hit imorn tänker jag, så får vi se om jag blir lika observerad igen).

Supa Tamade! Med mat i magen och massa frågor om vart jag hittar varuhuset så ser jag den i fjärran på torg-gatan, hur jag kan ha missat den frågar jag mig själv nu när jag ser den. Den har alla färger i världen, neonskyltar som pulserar, grönsaker och frukter överallt, fullt med gula korgar och cyklar utanför. I högtalarna låter det som om någon försöker sälja saker på auktion, jag fattar inte mer än att det är priser och erbjudanden men resten hinner jag inte snappa upp, det går i ett hon slutar inte gapa. Jag hittar nästan allt jag behöver i Tamade och har snabbt 2 fulla kassar med bös. Allt går som en vals alla som handlar lägger precis rätt mängd pengar, alla säger samma fraser, alla packar på samma sätt med sina korgar som bös-flyttare än nått annat, jag faller in i ledet och följer dansen. Konban Wa, 2000 yen dosou, Arrigato (God kväll, 160 kr varsågod, Tackar) *gå iväg fort*. Det gick ju bra tänkte jag och packar allt när jag ser att jag har 4 kassar när jag bara behöver 2, jag tittar bort och ser hur andra som handlar där har max en påse och resten under en arm, det ser väldigt tungt ut för dom, jag skövlar igenom folkmassan med mina två överfulla kassar (som nu har en kasse var runt sig), “fan” tänker jag, “jag föll ur ledet, jag är observerad igen…”

Fig 8: Mat mat mat!!!

Påväg till hotellet så börjar jag nu se något jag inte sett tidigare, det här folket slutar inte röra på sig dom är aktiva varelser som lever i ett samhälle som lär dom att bocka ner för att tvätta sig, att sitta ner när dom durshar, att nästan på huk äta sin mat på restaurangerna eller på gatan, att bocka och tacka för allt samt ursäkta sig för allt som kan störa ordningen. Jag ser ingen graffiti, inget skräp på gatan, inga hundblajjor och massor med cyklar på rad överallt. En stolthet och kontroll med vänlighet sköljer över gatorna där jag går, trotts att de alla är normala och jag själv mår som en utomjording så inser jag hur det är. Vi som är utlänningar i det här landet har inget att komma med, det är deras värld här dom är inte speciellt imponerade på oss, vi är inte speciella och dom är bara människor dom också. Hemma igen ser jag på TV:n, dom hänger ut brottslingar på nyheterna med bild och fullständig fakta på vilka dom är, dom sållar ut skiten direkt och alla ska se det, du ska in i ledet som alla andra.

Hem igen, mat och dryck i kylen, jag tuppar av i sängen igen, “jetlaggen har inte lagt sig” tänker jag i ungefär 1 sekund som snabbt överröstas med ett vrålande snark. Jag vaknar upp lagom för middag, nu har mer vänner skrivit till mig medans jag sov, dom tjatar om min blog och vill se bilder. Jag börjar jobba med det samtidigt som jag förbereder min middag (sushi såklart). På dumburken står Arnold halvnaken och ska döda folk, det är en bra kväll, neonskyltarna lyser in från fönstrett och jag balanserar mat och laptop i knäna, Arnold börjar skjuta igen.

Jag somnar igen… Mitt under Terminator 1… Jag tänker samtidigt… Small In Japan… Jag är; Small In Japan… *Våldsamt snark*
Fig 9: Arnold natta mig som han alltid gör så bra… Aaauuaaaaahhh…