Morgonen började svalt och lugnt, jag inväntade min jappstalande vän.
Vi ska nämligen ut åt rätt håll idag, vilket jag ser fram emot. Dock
ska vi först leta upp dojon jag ska träna i på onsdag, det är en
raksträcka på kanske 3 km.
Fig 1: Vägen mot doin…
Det blev riktigt soligt framtill eftermiddagen medans vi vandrade på bron över kanalen, golfspelare stod och sköt iväg bollar, basebollspelare stod och slungade, vid kanten längst kanalen låg Playa Del Poor med små trädgårdsvrår.
Fig 2: Sport! Baseboll och Golf är som Karate och Judo i Sverige…
Det var lika imponerande att se alla byggen samtidigt som det var lika sorgligt att se alla uteliggare. Min vän har förklarar för mig att det inte är den allehanda uteliggaren vi pratar om här, det är folk som vanligtvist dragit en sådan skam över sig så de valt att frysa ut sig själva från sina familjer och lever hellre i smutsen än att se dom i ögonen. ”En Luffares Heder” tänker jag, att ha en sådan heder för sitt rykte att den personen kan straffa sig själv så innerligt på det här sättet. Det skulle vara i princip omöjligt att se detta beteende i t ex Norden, de flesta uteliggare där har ju ofta valt detta pga missbruk eller psykiska besvär. De här människorna vill inte bli hjälpta i Japan dom tigger inte av mig, dom tittar mig inte i ögonen, dom bara går fram från vart dom nu hittade lite mat, lägger sig mitt på asfalten där folk ömt inte trampar på dom när dom passerar. Mitt hjärta blöder av respekt för dom… Sen finns det ju såklart dom som inte följer det tycket, men antalet är inte många, verkligen inte många alls.
Fig 3: Playa Del Poor… Mysigt men sorgligt…
Nu är vi snart framme, vid ”horisonten” ser vi Dojon, jag blir nervös, ”Jag kan ju inte visa mig såhär!?” tänker jag min vän passar på att göra mig obekväm medans jag förklarar vad man ska göra, komma dit hövligt med gåvor innan och göra ett bra första intryck när dom så vänligt besvarat min förfrågan. Dock är jag överdriven och jag vet om det, men jag vill göra det rätt. Jag vill visa min seriositet jag har ändå rest såpass långt för att få träna här och kunna mobba min vän så mycket jag hinner innan jag åker hem. Vi står och bråkar lite, jag börjar drar rang, han börjar leta efter busshållsplats istället. Vi lyckas lista ut vart vi ska ta bussarna, visar sig att jag kan ta en buss i typ max 10 min hela vägen till doin från mitt hotell, ”Phew, då kan jag skada mig friskt och inte behöva lunka hem 3 km” tänker jag, smart som jag är…
Fig 4: Spionerar på doin och hållplatser…
Nu är vi hungriga, magarna skriker och vi ska in till stan först, vi har inga stora planer mer än att få shoppa lite och glo på färgade människor som ser hippa ut framför ”gangsta-hiphopyohomiewasupdawg” affärer. Vi har tagit bussen tillbaka, vi tar vagnen (jag börjar få häng på vart vi är hela tiden), vi anländer till stationen i Namba. Namba var jag ju i fast underjorden när jag tog min vagn från Kansai Airport, nu börjar jag känna igen mig allt mer och det känns riktigt gött. Dendär känslan man får när man börjar känna sig hemma, den känslan kommer dock bli lite våldtagen snart…
Fig 5: Namba, rejält med reklam…
Som nämnt så är vi i Namba, väl ovanför tågkomplexet med alla subways och anknytningar med konkurrerande företagslinjer så möts jag av skyskrapor, inte överdrivet imponerande men nu känner jag att jag nått den Japan jag sett utifrån. Nu börjar jag dock bli lite nedstämd, folket omkring mig ser ut som tonårsrebellerna i Gbg. Aningen mer kreativare utkläddnad såklart, finns ju en hel del extrema stiler trotts allt, men ändå, jag blir inte direkt imponerad. Jag vet väl inte vad jag skulle se egentligen faktiskt… Nicknacks är ju min grej, IT-junk och spel samt gadgets är ju en favorit, förrutom traditionell klädsel eller hip Japansk mode. Men vad jag får se mest av är typ ”punk” affärer, ”hiphop” affärer och en skyhelvetes jävla mycket snabbmat överallt. Reklamen är dock imponerande, gigantiska affischer överallt som får Gbg att se ut som en jävla förort. Enorma displayer på skyskraporna som försöker kränga på en … Nudlar… Ovanligheten är ju där, men jag är ändå inte så överdrivet imponerad, jag vet inte varför. Andre drar mig till den lunch han velat om sen igår då vi faila fatalt och gick åthelvete fel, det är här vi ska äta okonomiyaki (en delikatess) och chanpon yakisoba (nudlar med ägg och annat gojs). Okonomiyaki känns väldigt polskt för mig, jag äter väldigt mkt kål och röbetor samt surkål eftersom jag är halvpolsk. Maten är suverän vi käkar och snackar skit samt ölar till det. Dagen är räddad känner jag.
Fig 6: Mat!
Väl utanför när vi ska leta stålar till mig så passerar vi en arkad, jag drar i min vän och är stojjig som en liten pojk. Jag är ju spelnörd så vi måste ju game:A. Vi möts av sonic utanför, han är kort. Väl inne så hittar vi arkanoid och street fighter, en kamp av titaner utförs, jag hamnar lika, det svider. Medans vi spelar så får vi en tonårspublik av 3 skolflickor som sitter och fnittrar bakom oss, vi blir dock för inne i spelet för att bry oss för mkt. Jag går och växlar mynt, kommer tillbaka, tjejerna är borta, min vän har skrämt iväg dom. Han hittar på ursäkter såklart, jag bara nickar.
Fig 7: Sonic!
Vi lirar ännu mer, min vän blir plötsligt utmanad av en annan japan i Virtua Fighter, det är tight, Japanen vinner. Jag ger mig på ett myntspel där man kan vinna fler mynt, jag trycker i första 100 yen:en, inget händer, jag trycker in andra 100:yen:en inget händer. Min vän ser andra tjejer fnittra och peka på oss, jag skall tydligen använda markörer inte riktiga mynt, min vän slår mig i bakhuvet och börjar nästan springa mot exit. Han är livrädd att några fler sätt oss faila, det börjar bli mer och mer uppenbart hur japansk min vän är, han får inte stå ut i mängden på fel sätt. Jag blir sne, det var ju bara en tabbe.
Längst med vägarna fotar jag som en kåt turist på för mkt socker, min vän gömmer sig allt mer för att inte synas med mig när jag tar kort på aviga saker. Vi börjar hamna i dispyt om hans beteende, jag menar att japaner har väl en tolerans för turister, där jag bor så är alla hjälpsamma och toleranta till mig. Jag förklarar att vi alla är människor och vi kan faktiskt förstå varandra även om vi har olika beteenden, min vän ökar hastigheten.
Fig 8: Yo…
När vi bråkat klart så hittar vi en bank, min vän fungerar som en pocket tolk, jag hinner inte kolla på knapparna innan han läst åt mig vad som står på dom. Påväg ut och inte för långt ifrån så kommer han på att vi faktiskt har en spelaffär han vill att jag ska se, det vill jag såklart. Väl där så hittar vi massor med spel till alla gamla konsoler, mina favoriter som jag samlar till är ju såklart nes och snes. Idag kränger jag dock famicom nes spel som jag kan lirar på min station därhemma med adaptern på. Jag hittar alla dom titlarna jag önskat få äga hur länge som helst, barnet i mig skriker av glädje och tackar mig. River City Ransom, Fist of the North Star, Formation Z och Bomber King, jag vaggar dom ömt i min famn. ”Snart mina små älsklingar… Snart…” tänker jag.
Fig 9: RETRO!
Fig 10: Okurahoma? Oklahoma….. ahaa…
Nu hittar vi också en riktig IT-tjaffs affär, det finns rätt bra priser på allt möjligt, allt är överdrivet hype:at t om personalen har svettband på sig. Vi tröttnar…
Väl utanför börjar jag tänka högt och prata med min vän om det. Det var inte så överväldigande detta, innerstan påminde bara om Ggb och den svenska ungdomen, alla försöker desperat att se västerländska ut. Dom häpnade inte lika mycket av att se oss som dom gör här längre ifrån stan där jag bor. Men kulturen verkar mer bevarad där jag bor, det är gammalt, det är mycket små-affärer och matställen. Det är mer traditionell klädsel med modern tappning på mönstret. Men i Namba var det… Normalt? Tyvärr vad jag inte så övedrivet nöjd med den resan förutom spelen jag hittade, vill ni se Japan som jag vill se Japan, så håll er från storstädernas centraler. Självklart är det imponerande i 5 -10 min men sen är man bara uttråkad om man är en ”storstadsmänniska” (från Gbg som bara är skrattretande egentligen).
Fig 11: Ja, såhär såg det ut i min hjärna innan jag kom hit… Rent snyggt, stort, maffigt, flashigt… Tråkigt…
Nä, jag ska nog ta mig till det mer ”down to earth Japan” och rensa mig från normaliteten.
På vägen hem till mig så bråkar vi lite till om beteenden och uttrycken vi ger till japanerna i våran omgivning. Jag menar att man ska få vara sig själv och våga fela på ett snällt sätt, han menar att man ska sträva till att inte stå ut alls. Innerst inne vet jag fortfarande att han är glad att jag gör bort mig.
Fig 12: Min vän är lång!
Dagen är slut, vi är trötta båda två, vi handlar käk hem till mig och vi säger våra adjön tills nästa gång vi ses. Imorn är det Söndag tänker jag, då ska jag slappa… Jag har ju faktiskt semester… T om sånna som jag kan tröttna på Japan ibland…
Fig 13: Men jag hitta en massa coola bilar idag med!
