*GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSP*
Idag var en lugn dag, det regnade utanför och japaner gillar inte regn fick jag höra. Morgonen började med att jag bloggade om gårdagen i ”nu” form. Som nu, fast det egentligen var igår… Ja ni fattar…
Jag äter min frukost, dom senaste dagarna har det blivit små kakor i allt från soyabönskonstruktioner till sockerkaka osv. Jag får erkänna att jag i stundens hetta efter mat på ”Supa Tamade!!!” inte kunde hålla mig. Men nu är dom slut så nu blir det bara sedvanlig frukost för mig i fortsättningen, min kropp pallar inte av socker. Maten börjar sakta men säkert bli ett irritationsmoment för mig här 😉
Fig 1: Frukost och plugg, som vanligt.
Jag har gjort upp med min jappstalande vän att mötas vid 18 så idag har jag tid att träna och slappa (sånt är najs). Jag drar till gymmet med lite mer paltor på mig än vanligt, som tur är så smälter jag in ganska bra idag, jag ser nämligen 2 st bratz som klär sig likadant som mig! Fan va glad jag blir och lite ledsen för jag är ju ändå 27 bast nu, dom var säkert 14, jag får gråta inombords… Men jag har inte tid! Jag ska ju till gymmet.
Väl på Oasis, (Ja gymmet hette tydligen Oasis såg jag på kortet nu) möts jag av samma stackars lilla flicka som hackar sig fram på engelska för min skull, jag känner mig skyldig varenda gång. Tydligen så har hon missat att jag var inne samt tränade igår, hon ser att jag har medlemskort nu och är igång. Hon blir nervös, börjar vaggla fram och tillbaka medans hon säger ”UUUUUhhhmmmm!” för att hitta orden. Jag förstår inte alls vad som pågår, tillslut så frågor hon mig vad jag ska träna. Jag säger att det är ”Dum Bells” jag ska köra som vanligt, hon nickar och rycker tag i en annan stackars flicka som stirrar på mig med öppen mun. De andra flickorna i personalen står och tokfnittrar åt att det går så illa med kommunikationen, jag bara skrockar snällt, klappar den hoppigaste av dom på axeln och säger;
– ”Shoto, shoto matte o kudasai” – ”Ta’t lugnt nu va så du inte spränger en åder”
Alla fnittrar nu istället, medans jag förklarar på min knackliga japanska och engelska som backup att jag förstår läget, någon visade mig igår vad jag skulle göra. Hon blir otroligt lättad men drar ändå med sig sin andra kollega hon nyss krokat fast i ena armen, med in. Nu står vi allihopa framför skrotet och jag förstår ändå inte varför dom hängde med in. Nu visar det sig att hon har anlitat en coach påvägen som ska visa mig hur jag ska träna. Allt blir nu klart för mig att jag i min mening måste svängt med orden så att det tolkats fel;
– “I know the procedure, Watashi no Dum bell ikimasu.” – ”Jag vet läget änna, jag skrot kör nu”
Men i deras öron blev det väl;
– “Hjäääääääälp! Jag behöver veta Dum Bell procedure, nu kör vi?” (Fast jag inte böjde i frågande form med “ka” på slutet)
Antingen så var det mitt fel att vi alla missuppfatta eller så var det allas fel för att vi så nervöst försökte förstå varandra. (Jag kan ha sagt ikimashô, vilket blir nu sticker vi och tränar i det sammanhanget)
– “Ahh…. Sensei iee” *jag korsar armarna* (det betyder nej/mindre bra/helst inte) – “Ahh…. Nej tack jag behöver ingen lärare.”
Nu blev alla mycket mer lättade, tjejerna kan sluta blöda näsblod nu i sitt försök att prata engelska (fast jag ett antal gånger insisterade på att dom faktiskt kan prata japanska med mig, >långsamt<, jag hänger med ganska bra, det är när jag ska prata med dom som är problemet). Men ”kundens intresse först” är det som är hela mottot i Japan.
Jag gymmar, jag krystar, jag stånkar, jag svettas… Häääääärligt… Min kropp börjar dock bli vek nu, finns ingen protein att köpa här, trycka i sig massa bananer och mjölk samt hitta sushi påvägen räcker inte riktigt när man ser ut som Arnold eller Dolphan. Sen går jag till poolen för att simma några längder, axeln och knäna behöver träna lite (skadad som jag är så måste jag ju hålla dom i trim). Pensionärerna har invaderat poolen, en i min ålder simmar några längder i ett hörn och delar den med några pensionärer. Jag kliver ner i poolen och lägger mig i en längd när några andra simmar. Jag dyker lätt under vattnet och krålar fram tills jag kommer upp igen. Jag simmar klart längden och vänder mig om… Min längd är nu helt tom, plötsligt så har alla flyttat sig och jag har längden helt för mig själv. Jag får oroliga blickar från höger och vänster, jaha nu har jag skrämt folk igen, tänker jag. I 10 minuter simmar jag några längder tills axeln säger “lägg av nu!” och hoppar upp ur poolen. Jag vänder mig om, 3 pensionärer simmar nu i min längd. Personalen står bara tacksamt och bockar åt mig när jag passerar. Jag kliar mig på huvet…
Det andra har jag hängt med på nu, jag tvättar mig och sitter i jacuzzin, tvättar fötterna innan jag går in och ur vattnet, torkar mig vid fläkten (med uppsyn att inte en dam springer förbi mig), står och snyggar till mig vid speglarna med dom andra herrarna när jag är klar. Lite puder där, lite nästrim där, lite fixa hår där.
Fig 2: Fituness Centaaa!!! OASIS!!!
Nu ska jag hem och möta min jappstalande vän. Det regnar igen… De flesta äldre generationerna kutar runt med händerna på huvet eller använder tidningar som skydd. Jag tar upp ett stort äpple och tuggar på medan jag promenerar ner mot Hotellet. Folk irrar omkring och undviker regnet medans jag lugnt lunkar mitt i smeten och äter.
Väl på hemma så knackar det på dörren, nu har min vän kommit, med munskydd såklart. Vi kör alla våra hälsningar och snackar skit. Vi planerar lite hur vi ska spendera kvällen, vi går ut. Vi drar igenom torget, han måste ju få möta min nya idol, han som äger “nick nacks” affären som kunde ett helt svenskt ord. Dom tisslar och tasslar fort på japanska, min vän passar på att förolämpa mitt utseende lite när butiksägaren säger att jag ser stark ut, han kom nämligen ihåg att jag letade gym häromdagen. Min vän säger att jag kom ut såhär, ”Han har alltid sett ut såhär”. Jag handlar snällt lite saker jag inte behöver, men jag måste ju va hövlig.
Fig 3: Enligt skylten så ska man aldrig gå ensam på dessa gator, som tur är så har jag ju min vän med mig annars hade jag förmodligen blivit våldtagen. ;D
Min vän tar död på mina vackra drömmar om japan… Bakom min lilla idyll han vill kalla ”ghettot” så finns en stor fin gata… Med prostitution då såklart, dumma jag tycker ju att dom tjejerna som sitter i varje litet hem på en liten kudde helt toksminkade och ler är bara vänliga. ”Te hus” tänker jag, ”Hor hus” säger min vän… Jag dör lite inombords… Igen… Hela gatan är samma sak och dom har samma fina små skyltar, “likt McDonalds drive through” tänker jag. Längre bort kommer en lekpark med utsikt ut mot denna gata, jag dör ytterligare inombords att sånt här inte ens täcks litegran för barnen. Jag och min vän har häftiga debatter om ämnet, jag förlorar.
Fig 4: Direkt från lekplatsen ser man “McDonaldsgatan”…
Vi ska mot centrala stan säger min vän och vet vart vi ska, jag fotar allt möjligt samt gör han obekväm med det. Han har ju spenderat nästan ett helt år att inte synas för mycket, så kommer jag här och hänger ut han, jag myser med tanken. Under hela vägen så små-mobbar jag honom lite med hans nya jag, from som ett lamm. Innerst inne tycker han det är roligt men han visar det inte, för han är vilse. Efter en lång promenad där våra magar kurrar högt så inser han snart att vi gått åt helt fel håll, nu ska vi tillbaka åt samma håll vi kom ifrån (i princip). Vi hittar fram dit vi skulle ha gått snarare och kan äntligen käka. Alla pratar fort jag hänger som vanligt inte med i takten av språket, när jag pratar med dom själv så pratar dom långsamt, när dom pratar med min vän så är kulsprutan igång. Vi planerar en ny morgondag, vi snackar skit om allt. Det är gött… 😉
Fig 5: Lite väl säkra gymnasier, min vän förklarar att det finns
mycket snuskhumrar som hänger i fönstrerna och gör snuskiga saker om
det inte bevakas.
Nu ska vi hem, från den centrala stationen med tåg så åker vi åt motsatta håll, min vän visar mig vad jag ska göra och vart jag ska gå. Han sätter mig på fel plats och åker iväg, jag inser snart att jag kommer åka åt fel håll och byter perrong. Nu kom jag hem, jag muttrar påvägen om min vän är helt vaken med vägarna här i japan. Idag är han nog inte det…
Fig 6: Otroligt snygga bilar i Japan, jag som älskar klassiska sportbilar blir ju helt till mig när jag får syn på dom. Min vän bara suckar åt mig.
Väl hemma när jag kan laxa framför tv:n och prata med alla vänner som bombat mig på msn/icq/irc osv så känns allt bra. Imorn ska vi iaf åt rätt håll. Inte via “McDonaldsgatan”… Undrar om man får leksak på köpet? Happy mea… Nevermind…
