synapser

Fig 1: Innan jag åker hem så tar Whitney mig till en av dom där fjortis fotomaterna. Man får inte lämna Japan utan att ha upplevt detta… Självklart gör vi reklam för alla Gilette rakhyvlar vi fått helt gratis av reklamtomtarna runt om i Namba samt en hyllning till peddo bear, för han finns fan överallt i Japan…

Så var det dags, det är den sista dagen. Planen är att möta samtliga uppe vid mitt favorit ställe i Tennoji. Där ska vi käka middag och sen ge oss mot Namba till den berömda Balabushka baren!

Men innan jag ger mig ut på ett sista äventyr så unnar jag mig ett långsamt farväl, jag kollar på den Japanska TV-utbudet som nu driver mig till fullständig vansinne såklart. Jag packar långsamt allt som jag ska ha med mig. Helt otroligt att jag handlat presenter och grejer åt mig själv för bara 4300 kr, jag har två gigantiska påsar med grejer från Japan nu och en kraftigt överlastad ryggsäck. Jag skriver några roliga vykort i form av solfjädrar åt några kompisar inklusive familj, jag äter upp min sista ranson av mat jag har i kylen och viker ömt mina kläder i små fyrkanter samt ger ifrån mig en suck varje gång.

Det känns riktigt kast att åka hem, lika kast som det känns skönt att faktiskt få åka hem ett tag. Men jag har vant mig, jag har vant mig så bra att det kändes som rutin att bo i Japan nu. Språket förbättrades och mina vardagsrutiner föll in helt naturligt. Jag tar mig en sista vardagsrutt som jag gjort i en månad nu, går ner till närkrogen som jag äter lunch hos. Tar mig min favoritmåltid, tackar för mig och förklarar att jag åker hem till Sverige nu, dom bockar och niger och önskar mig en säker resa hem samt att dom kommer sakna mig (jag förstår dom, jag skulle sakna en utlänning som alltid gav mig dricks). Efter att ha postat mina vykort så går jag till gymmet en sista gång och pumpar så ådrorna vibrerar i hela kroppen, sen är det bubbelpoolen som gäller, där ligger jag länge och njuter. Gymmet som varit min kompis-central, badhus och fysiska rehabilitering. Min lilla fristad som jag så ofta besökt nu under min tid jag varit där, jag kommer sakna det gymmet, den hade allt. Jag tar farväl till min gamla kärlek där också, hon var den första jag såg när jag först var på besök där för provträning. Hon är stor, hon är svart och hon är eldriven, jag pratar givetvis om massagestolen som fixat min rygg där i en hel månad, jag kommer nog sakna henne minst av allt.

När jag är färdigtränad och fått min lilla ?spa behandling? så har jag bara ett uppdrag kvar. Ge bort den portabla stolen, frysväskan och paraplyet jag fick av Mark innan han åkte hem. Jag tänker ge dom till första bästa uteliggare, jag hittar en gammal dam som sitter ihop-krupen mot en kant med ett antal påsar med pantflaskor omkring sig. Hon tittar förskräckt på mig medans jag knackar fram på kass japanska mot henne att det är en gåva från mig och att jag inte behöver ha detta. Hon skakar med händerna och tar tag i det jag ger henne, hon vågar inte säga ett ord och bara tittar på sakerna helt chockerad. Förhoppningvis så får hon bra nytta av detta…

Fig 2: Dags för öl!

Väl tillbaka på Tennoji så möter jag 2 av mina vänner, vi käkar på sushi tåget som jag gjort så många gånger nu, samt skålar med ett par öl. Sen drar vi oss till Namba där vi tillslut hittar till Balabushka efter lite trassel, sen kommer resten av skaran som jag känner nu. Samtliga döttrar till mina Sensei’s där i Osaka och mina vänner jag lärt känna från gymmet och Wing Tsun skolan. Vi skålar, vi dricker, vi spelar biljard och har roligt. Det känns tungt, riktigt tungt att åka nu, nu när man skaffat sig så många roliga vänner där, men det känns samtidigt väldigt skönt att ha några att besöka vid nästa vistelse.

Fig 3: Biljardskola 101.

Innan kvällen helt tar slut så har vi iaf tagit lite foton på oss, några har redan försvunnit hemåt för Jappsar jobbar t om Lördagar, så dom offrade sin Fredagskväll för att träffa mig igen. Whitney drar den sista bunten av oss till ett Pizza hak där jag för första gången på 1 månad får smaka på äkta pizza, vilket lagom ovanligt här i Osaka. Det är en utlänningsbar detta med och bartendern snackar flitigt med modern Amerikanska. Vi har en lång och trevlig historia hur vi nu alla känner varandra som är där, det är en rolig genomgång som jag själv börjar skrocka till, hur liten världen kan vara samtidigt som man kan hitta goda vänner så lättsamt. Allt som krävdes var att en knasig Svenne kom på besök råkade prata med några. Förhoppningsvis så har jag skapat lite andra vänskapskretsar som lever kvar där utan mig tills jag kommer tillbaka.

Fig 4: Gänget!

Miyuki San och hennes pojkvän följer mig till mitt hotell. Där vi alla kramar om varandra och säger adjö. Dom säger att dom kommer sakna mig men vet att jag kommer nästa år igen… Om vuxna män kunde gråta en skvätt så skulle dom göra det just nu.

Men Ninjor gråter inte… Dom återvänder…

Fig 5: Slutligen svaret på den fråga jag får hela tiden; “Vad är det sjukaste du sett i Japan” Mina damer och herrar, jag ger er; EN PIMPAD HUND! …Inte nog med det, den gillade inte att jag fotade och jag klandrar inte stackarn… Den hade t om maskara… Voff på dig med polarn… Voff på dig med… *skaka på huvet*

Fig 1: Den omtalade Rakuto Douin.

Efter att ha planerat detta såpass väl nu samtidigt som jag faktiskt bokat tid hos dom tuffa pojkarna på Rakuto Douin i Kyoto så är det nu dags. Jag var där på ett besök, redan vid ingången så tränade barnen hårt inför sin nästa gradering. Mammorna satt på rad och väntade medans deras ungar instruerades av Morikawas Sensei’s son. Samme man som hade mött mig samma söndag som vi var i Kyoto. Idag var det dock en helt annan ton när jag stod där med fullpackning och böjd nacke. Morikawa JR var glad att se mig, redan vid ingången så visade han mig vart jag fick sitta och titta på tills barnen var klara.

Fig 2: Barnen instrueras hårt men samtidigt ömt av Morikawa JR.

Barnen var väldigt drillade, räknade högt tillsammans samtidigt som dom instruerade varandra i vilka manöver dom skulle göra härnäst. Det började bli allt mer klar för mig att det var mer än bara sin gradering dom här barnen övade på, det var även inför nästa Taikai (Tävling). En väldigt svår uppvisningform med ganska stor stress för dom som upplevt det, man ska visa en teknikserie i något slag mot en partner eller själv beroende på vilken “gren” man valt, samt om man har en uppvisning tillsammans som grupp. Sånt här ser man inte ofta i Sverige, inte längre iaf, framför allt inte barn i dessa åldrar (5-9). Det var dock mycket vanligare när jag växte upp i Mariestads trakterna under 80-talet där det inte fanns något annat att göra än att engagera sig i just sådana här evenemang inom “sport”. Här är det dock helt annorlunda, barnen drillas tidigare inför att ha uppvisning i det här fallet kampartsform. Trotts att jag får höra hur mycket mindre disciplin den Japanska barndomen har idag så kan jag inte sluta häpnas över hur väl dom presterar när man jämför med andra generationer och länder.

Fig 3: Diplom och pokaler fanns överallt.

När barnen är klara så hälsar alla i rad snyggt och prydligt på den Nordiska monstret som sitter där och knäpper bilder vid ingången, jag är ju självklart ett spektakel för dom och det susar ordet “Sverige” i rummet ett antal gånger. Morikawa JR ber mig att byta om nu så vi kan träffa hans far, the one and only Morikawa Sensei från Kyoto, det är maffigt, sist jag såg Morikawa Sensei så var det på Rallarsving på TV för ett antal år sen. Jag grabbar genast tag i en flaska “Absolut Vodka” från Sveariket minsann som jag hittat i kvarteret där jag bor (för djävlarns tur var det också). Och där står “Pei Mei” i egen san gestalt, den omtalade, mannen som använder sitt SK emblem som glasögonfodral på sin dogi. Han hör dåligt, jag presenterar mig skravlandes med japanskan och han verkar inte förstå riktigt vad jag säger. Morikawa JR förtydligar mina ord till hans far och nu vaknar Sensei upp;

– “Aaaooohh…. Anderesu Sensei desu ne!?” – “Ja visst för bövelen, det är ju en av Anders underhuggare” (i princip)

Anders vilket är min Sensei i fråga som kontaktat familjen Morikawa åt mig innan jag landade i Osaka. Jag förklarar vilken doui jag tillhör samt stad och vem som är min Sensei på fulltid, hur länge jag tränat och att jag är här för att lära mig bli en bättre utövare av arten och förhoppningsvis bli en bra instruktör själv i framtiden. Morikawa JR förklarar dock att idag är det deras stora Taikai träning så jag kan tyvärr bara vara med och se på. Vilket är helt ok för mig, det är alltid bättre att göra sin research innan man ger sig in i spelet. Jag ger Morikawa Sensei flaskan och “Åsa Nisse” i honom blir ju givetvis glad. Jag har fått höra att ?Pei Mei? här är en duktig hävare.

Fig 4: Morikawa Sensei.

Jag deltar i Samu (städningen), det känns väldigt olustigt på nått sätt, fast jag förstår konceptet som den praktiserats hos mig själv där jag tränar. Men detta är i princip Familjen Morikawas bakgård. Alla svärmar runt som bin och städar, dom plockar döda löv från buskar och rensar plantor, krattar samt plockar ner ett gäng bönor som växer på ett annat träd. Det är mer trädgårdsarbete än vad det är ren och skär städning inuti douin, det stör mig allt mer att det är på “privat” mark dessutom. Jag slåss med min hjärna samtidigt som jag städar och hälsar glatt omkring mig på de seniorer som dyker upp. Alla är glada att se mig och de flesta kan utbyta ett antal ord på engelska och vi har dialoger. Många av dom känner en hel del Svenskar också, vilket jag skrockar för mig själv om efteråt, att en art så långt borta som ändå är likadan känner så många Svenskar finner jag väldigt humoristiskt och fint på samma gång. Dom tycker det är kul att jag rest så lång väg bara för att vara med ett pass, sen har vi dom som hade ett konstigt beteende mot mig, men vi kommer dit… När vi städat klart så vinkas jag fram efter uppställningen, dom säger till mig att hålla tal på engelska… Jag som är så jävla bra på att snacka vet ju inte vad jag ska säga så jag får ju winga till det såklart. Knackar mig fram på engelska och stödjer det med lite japanska ord så alla kan hänga med, om hur glad jag är att få vara där och att jag bara ska observera denhär gången med ser fram emot att få träna hos dom igen nästa gång jag är på besök. Det är dödstyst tills jag signalerar att jag är klar med en ren och skär SK-hälsning, där alla oroliga ögonbryn plötsligt faller ner igen och blir allvarliga. Jag hatar att hålla tal…

Fig 5: Seniorerna.

Nu ska jag vara publik inför deras uppvisning, dom har nämligen övat det precis som det praktiseras på en riktig tävling. Dom har högtalare och en mic där en dam läser upp gren och grupp samt namn på deltagarna. Allt är väldigt ordnat, strukturerat och väl genomfört så klart. Morikawa Senseis sitter på en stol längre bort från mig och rättar till sin (vad som ser ut som en) rolex. Hjärnan bråkar med mig igen om hur det inte platsar in i den SK jag känner till. Under halva passet så försvinner Morikawa Sensei ut en stund, han kommer tillbaka och har en påse med sig, han har dessutom passat på att sätta på sig sin “hoi” (en slags över dräkt för SK, det var i princip så munkarna såg ut som praktiserade Shaolin vilket vi har en viss grund ifrån). Dock ser den här väldigt underlig ut, istället för att ha en solid färg så är den transparent, det ser nästan ut som ett sexigt nattlinne fast ändå inte. Min hjärna härjar förtvivlat och jag försöker fatta vad som pågår, men tydligen så är detta helt standard… Åter igen något som jag inte ens hört eller sett inom den här arten. Morikawa Sensei sätter sig på stolen igen och nickar av då och då.

När alla är klara med uppvisningen så slänger sig en av lärlingarna på knäna och frågar Morikawa Sensei om det är något han vill korrigera eller om han var nöjd med uppvisningen. Morikawa Sensei snortar till lite lätt som om han precis vaknat och reser sig upp försiktigt. Han håller ett kort tal om vad som kan förbättras. Nu när alla är klara med uppvisningen så är det bara träning på det dom ska visa upp, jag lappar ihop några stackare som skadat fötterna mot den hårda trägolvet när dom kastat varandra så tavlorna nästan flugit av väggarna.

Sen kommer de lite äldre av utövarna och pratar med mig, om hur länge jag stannat här, vem jag tränat hos, vad jag pysslar med osv. När jag förklarat allt samt att jag bara är där för ett pass för att kolla på så börjar en herre bredvid mig skrocka kaxigt om hur dåligt planerat det var av mig och skämtar om att jag säkert inte är tillbaka förens om 1 eller 2 år. Jag vänder mig om och tittar på honom med frågande ögon och säger snällt;

-“No, just until next summer, in June…”

…där hans skrockande plötsligt slutar med en liten chock över hur fel han hade om mig (antagligen). Jag börjar bli lite besvärad av hans attityd och hur lite väl kaxiga vissa av dessa utövare är. Men som i alla arter så kommer man möta “bad boys” oavsett om dom kom in med slips till träningen eller inte. Dom verkar inte ta någon notis till att jag varit och tränat vid nästan varje tillfälle som fanns hos Ozaki Sensei, vilket är lite av ett tecken på “pride”-sjukan (vår doui är bäst typ).

Morikawa JR och Morikawa Sensei vinkar in mig och har en påse åt mig med “SK-godis”. Lite affischer, en handduk, blanketter osv. Både Morikawa JR och Morikawa Sensei är väldigt trevliga och vänliga mot mig och jag tackar så gott för att jag fick vara där. Morikawa JR följer mig till dörren och önskar mig en säker resa hem, han ser fram emot att se mig där nästa år. Så nu måste jag tillbaka! =p (annars kommer ninjorna)

Idag drog jag iväg med Whitney till Kyoto, idag ska vi besöka marknaden där samt leta efter de tuffa pojkarnas ShorinjiKempo doui.

Fig 1: Kyoto!

Vi når fram till marknaden, det är så varmt så man kan skära sig igenom luften, nästa oumbärligt fast jag bara har ett linne på mig. Vi är främst där för att äta marknadens mat och se på en knivmakare som Whitney berättat om.

Fig 2: Marknaden, det finns väldigt mycket gammalt stuff som jag älskar. Speciellt Samurai prylar!

Knivmakaren är ganska känd här i Osaka för att han gör dom skarpaste och billigaste köksknivarna som finns i Japan. Efter att ha tryckt i oss en massa mat på vägen in i marknaden så hittar vi tillslut legenden själv. Där sitter han i lotus ställning i den brinnande hettan och hugger i trä med sina små knivar, han hackar i dom som om dom vore gurkor, han skivar pappersblad som om dom vore av smör. Det är väldigt imponerande och det står en massa folk där som vill se spektaklet. Whitney har som mål att köpa 10 set (2 knivar i varje), gubben skrockar gott om att t om utlänningar söker upp han för att köpa hans knivar och ger Whitney ett extra set som en gåva. Jag övertalar snabbt Whitney att jag betalar för den extra set:et om man skickar den tillbaks till Sverige åt mig.
Fig 3: Knife Master!

Nu är trött på den enorma hettan som är på marknaden, så vi väljer att leta upp lite öl och kyla inne på stationen där vi anlände senast. Väl där så börjar vi undersöka kartorna lite och diskutera hur vi ska hitta Rakuto douin som jag ska besöka på onsdag för ett träningspass. Efter lite planering och navigering så är vi där, stationen i området där douin ska vara. Whitney vet inte vart vi ska gå nu så jag berättar för honom hur vanligt ShorinjiKempo är i Japan rent generellt och att iaf en på tre japaner vet vart det finns en doui nånstanns i närheten, ju äldre dom är ju större chans är det att dom vet. Så Whitney ser en cykelaffär och tycker att ägaren sen gammal nog ut, han vill testa min teori. Mycket riktigt vet den gamla ägaren vart Morikawa sensei har din doui i området, för han är självklart en gammal elev själv, han visar Whitney på en karta hur man hittar dit och jag fotar gatunamn för att planlägga allt så jag kan hitta samma väg själv på onsdag.

Fig 4: Området ser ut som något taget från en gammal Samurai rulle, det är otroligt vackert…

Vi står nu utanför Rakuto doui, den är stor, en stor trumma är vid ingången och hela området ser ut som ett enda stort tempel. Det är väldigt respektingivande t om Whitney som bott här i 4 år och är van vid detta börjar bli lite nervös. En av eleverna som tränar extra idag ser oss stå utanför tysta med stora ögon, det är tur att jag har Whitney med mig för han knackar ordentligt på Japanska och förklarar läget. Dom verkar medvetna om min närvaro tack vare Anders sensei’s mail som han skicka innan jag åkte iväg, så eleven springer efter Morikawa sensei. Vid sidoingången som eleven dirigerat oss kommer en lite halv svettig man med klubbens T-shirt på sig. Han ser lite smått irriterad ut och verkar ha en del saker att göra, vi presenterar oss och jag berätta vem jag är. Whitney ber Morikawa sensei om jag får komma på onsdag för ett träningspass, jag för intrycket att Morikawa sensei inte är speciellt imponerad över min vistelse och tycker att det verkar ganska självklart att jag ska vara där och träna, nästan som om jag borde varit där mycket tidigare. Han säger tid jag ska vara där och att jag ska var ombytt samt klar när det gället. Whitney ser till att bocka lågt med händerna på sidan medans jag ser till att salutera på SK vis med en relativ låg bockning. Morikawa sensei hälsar slött tillbaka och skyndar sig in igen.

Fig 5: Vägen till douin.

Upplevelsen känns aningen uppskakande, jag vet inte riktigt hur jag ska tolka kroppsspråket eller attityden. Känns som om jag kanske borde skriva ett testament innan onsdagen?

Väl därifrån nu så måste vi kyla ner både kropparna och hjärnorna med öl för att sluta tänka på vad som nyss hände. Vi konspirerar om allt som kommer hända, men efter en 3:e öl så börjar det istället bli historier om eskaper som vi haft som tonåringar. Whitney tycker jag är cool som faktiskt kommit till ett främmande land och bara ger mig av till olika douin för att få tokspö. Trotts hans bakgrund i Taekwondo och Wing Tsun så tycker han detta t om är läskigare, han lägger ju givetvist den bakgrunden på att han såg eleverna inne i douin träna på nage (kast) på ett trägolv. Fast jag håller med, det såg inte trevligt ut och jag har ju lärt mig nu, den hårda vägen, hur stenhårda japanerna är i sin fysik och träning. Jag brukar ofta tacka min polska gener som ger mig den kurage jag behöver för att faktiskt genomföra saker som verkar skrämmande, det har gett mig så mycket mer än bara blåmärken oftast 😉

Efter 4:e ölen så börjar jag känna att något är väldigt varmt på min rygg, Whitney pekar och ger ifrån sig ett ”iiiiiiiisch…..”;

-”Dude, you look like a tomato…”

Mycket riktigt, trots att solen låg bakom tunt lager med moln idag så har den lyckats äta upp mig rejält. Linnet jag har haft på mig har bara fövändlat min hudfärg på rygg och axlar till något som skulle kunna vara en Nordisk Zebra färg. Det svider som satan… Tack och lov kan jag dricka bort det värsta och smärtan medans jag smetar på lite lepsyl jag har i fickan. ”Jävla turist tänker jag… Fan att jag aldrig lär mig”

Nu är vi hungriga igen och Whitney har en backup plan som han har velat göra ett bra tag nu. Vi ska till ”Flaming Noodles” eller den egentliga översättningen skulle bli nått i stil med ”Galne Gunnars Brinnande Nudlar”. Det låter lika roligt som det låter farligt tycker jag, men magen bestämmer just nu. Inne i nudelhuset så möts vi av flammor, framför oss sitter redan 3 kompisar och ska äta nudlar som kocken satt eld på. Alla bär matlapp under hakan ner till knäna och försöker kisa bort den våldsamma hettan som slår mot deras ansikten. Kockens händer är smått brända och han lyser av svett bakom disken.

Fig 6: Fajjaaaaaah!

Whitney börjar beställa åt oss och vi måste lyssna på reglerna från kocken;
* Man ska inte ha något på bordet.
* Man ska ha händerna bakom ryggen.
* Lappen ska va val knuten bakom ryggen så den sitter ordentligt.
* Man ska hålla munnen stängd så man inte andas in värmen.
* Man ska inte skrika som en liten flicka.

… det var hans exakta ord innan vi fick vårat käk. Sen drämmer han på med brinnande olja rakt ner i maten, det fräser och spottar eld så jag nästan faller av stolen. Värmen är så stark så jag får ont i ögonbollarna. När misshandeln är över så får vi äta, det var dom godaste nudlarna jag ätit i hela mitt liv. Helt otroligt gott!

Fig 7: Nudlar!

Efter att ha besökt ett badhus innan vi åker hem så är vi helt slut, jag är nedkyld tack och lov och smörjat in min trasiga rygg med någon slags lotion som Whitney krängt innan han kom till Japan från sin semester i staterna. Vi snackar om dagens event och vad vi ska hinna med i veckan innan jag drar hem igen. Vi säger adjö och går åt våra respektive håll, nu måste jag hem och slicka mina sår för smärtan börjar bli oumbärlig…

Sista veckan närmar sig och jag har bara ett pass kvar hos Ozaki sensei innan jag flyr landet. Jag väljer att börja dagen lugnt så jag har energi kvar. Redan på Fredagen innan så fick jag så mycket stryk så jag knappt kunde stå efteråt, men jag lär mig så jävla mycket.

Idag tar jag mig ner till Namba igen och ska undersöka teknik-gatorna. Det är fullt av dom sist jag passerade med Whitney och jag bara måste shoppa mer gadgets! Påvägen dit så stapplar en annan Gaijin (utlänning) in i mig och frågar sorgset;

-”Hey man do… do you know… do you know where Shin imamiya is?”

Jag pekar snett över gatan mot stationen, han rullar runt med ögonen, jag visar t om på min karta vart det är och han börjar förstå långsamt. Jag frågar om allt är ok, han börjar skratta och säger;

-”Man, I’m smashed… I was at this party some where and I woke up without my wallet… I have no cash or cards left! *skrockar vidare*”

Jag erbjuder mig att ta han till polisstationen lite längre ner mot Namba, påvägen tackar han mig så hjärtligt det bara går och beskriver att han är en irländsk herre som inte kan kontrollera spritnivån. Jag förstår ju han såklart, jag är ju både skandinav och polsk så jag kan konsten. Jag tolkar åt honom den lilla japanska jag kan och ber om en polis som kan engelska. Som tur är så har dom en där som direkt kommer ut och hjälper oss fylla i formulären. Irländaren är väldigt tacksam för all hjälp han får och vill ha mina kontaktuppgifter så han kan bjuda tillbaks på något sätt.

Fig 1: Namba’s teknik-gator!

Jag ger mig av mot Namba och shoppar, påvägen så ser jag till att undersöka alla nudelställen jag fått höra om. Efter 3 ställen så är jag rätt mätt och belåten samt kokhet i magen. Nu ska jag till ”Super Potato” som är en retro shop för sånna som mig som älskar Nintendo prylar/spel. Jag shoppar så plånboken gråter… Jag hinner t om handla rejält med presenter till dom andra i Norr, riktigt coola prylar som kommer förgylla deras vardag.

Fig 2: Super Potato!

Nu måste jag hem och byta om inför min sista pass hos Ozaki sensei. Väl där så möts jag av den hårdaste träningen hittills. Vi ska göra 100 situps delat på 3 olika moment, ett par snabba, några med benlyft och några med böjd svank. Alla fuskar utom jag såklart! Sen är det push ups, först knogar, sen mot handlederna, sammanlagt ska vi täcka 60 st. Sen behöver vi stretcha ordentligt, allt i mig knackar och krasar, Ozaki sensei skrockar och säger att han ska hjälpa ”invandraren”, går fram till mig och trycker ner mina ben ytterligare så jag tjuter i plågor, nu skrattar alla åt mig… Jag lider men har roligt nånstans inne i benmärgen.

Efter ett långt fyspass så går dom igenom alla tekniker vi hinner som är ”unika” inför Shodan som jag ska kunna bra. Jag känner mig som en gråsten som Ozaki sensei försöker slipa till en diamant, vilket är smått omöjligt, trotts det så verkar han lagom nöjd med vad jag snappar upp och antecknar i min bok. Jag har rivsår och blåmärken överallt, men jag har lärt mig mycket idag. Under filosofi stunden så går alla igenom tekniker och sådant dom ska kunna inför sin grad. Medans dom gör det så pratar jag och Ozaki sensei om ShorinjiKempo, han nämner såklart filmen om ShorinjiKempo med Sonny Chiba. Det visar sig senare att Ozaki sensei tydligen är vän med Sonny Chiba, jag tappar givetvis hakan direkt och vägrar tro på honom. Han tar mig i ärmen och leder mig till en bild som hänger vid ingången, där vid kanten hänger en bild på Ozaki sensei och Sonny Chiba, legenden inom action rullar i Japan… Ozaki sensei är coolare än rostad bröd…

Fig 3: Ozaki sensei och Sonny Chiba!

Efter att passet är över så plockar Ozaki sensei ner en träbit med mitt namn som dom målat till, på listan står det närvaro och rank i deras douin. Den är min att ta med hem, jag lovar att ta den med mig nästa gång jag besöker Osaka. Jag knackar fram på simpel engelska med stödjande japanska när jag håller mitt lilla tal över hur glad jag är att få ha tränat hos dom.

Fig 4: Jag i mitten med djungeln av namn!

Bruce Lees pappa som egentligen heter Kato sensei i den douin, alltså inte sensei Charles Bronson utan den andra, vill bjuda mig på middag och lån av dusch, jag måste tacka ja har jag ju lärt mig så jag hänger med helt frivilligt. Jag har inte planerat att stanna nånstans och har bara min svettiga dogi på mig med en handduk runt halsen. Ozaki sensei säger nått om att låna kläder och jag tackar nej, påvägen mot Kato sensei’s hus så passerar vi Ozaki sensei’s byggnad, Ozaki sensei kommer ut med en påse kläder som jag kan få. Jag tacka ödmjukast, kläderna är väldigt generiska och t om för stora för mig. Väl framme hos Kato sensei’s hus så får jag duscha och byta om, när jag kommer ut så möts jag av hans 2 döttrar och fru som har lagat en gigantisk middag. Döttrarna tycker jag är super cool och skriker minst 15 gånger var;

-”Sugui!!!” – ”Cooooooolt!”

Jag presenterar mig hövligt och knackar fram dåligt på Japanska med dom samt nästan tappar byxorna hela tiden. Vi pratar om mat och språk, även fotboll för det verkar vara denna familjs passion intill ShorinjiKempo. Båda döttrarna är med i ett lag och tävlar konstant, deras Engelska är helt ok och vi kan alla sitta och prata utan större problem. Dom vill veta allt om mig och vad jag gör, Kato sensei klämmer på mina armar och skryter till döttrarna hur hårt jag tränar. Frun tycker jag ska äta mer kött så jag orkar av all träning, hon fyller på mitt hörn på grillplattan, har har ett litet berg av biff och grönsaker. Kato sensei är otroligt vänlig och hela hans familj är lika energisk och glada som han är, jag gillar dom direkt. Nu är klockan snart 00:20 och det är 5 min kvar innan mitt sista tåg går till hotellet. Döttrarna rycker snabbt tag i mig, frun packar ner extra käk i en påse åt mig, samt att jag får en cykel som jag ska låna ner till stationen. Jag tackar Kato sensei för middagen och får han att lova ett besök i Sverige så jag kan bjuda tillbaks. Döttrarna paddlar iväg på en cykel och jag ska följa efter dom till stationen (det var nästan över 5 år sen jag suttit på en cykel, instinkten letar efter kopplingen såklart), väl vid stationen så har dom redan betalat för mig och ger mig en biljett i handen, hojtar friskt om att jag måste komma tillbaka snart så vi alla kan gå ut och festa. Jag bugar och bockar medans dom står och studsar på stället där dom står. Fantastiskt vänliga människor tänker jag medans jag springer mot mitt tåg och försöker att inte tappa byxorna igen.

Nu är jag hemma igen på hotellet, jag har fått dricka väldigt mycket öl och vin samt sake. Full med mat i magen, jag ser en säng och kraschar i den. Imorn ska jag ju till Kyoto och besöka Rakuto Douin där dom stora pojkarna slåss… Det blir svart och jag snarkar så väggarna skakar…

Idag träffade jag Whitney, killen jag mötte när vi tränade Wing Tsun här om dagen. Vi har verkligen hittat varandra, det är inte varje dag man möter en Budo utövare, som är nörd (bilnörd, IT nörd, Japps nörd) och allmänt mongo som jag. Så det första han kan komma att tänka på att vi ska gå idag är “Spy Shop”. Påvägen dit visar jag honom Techno Land, som små barn springer vi runt och fnittrar åt alla coola leksaker. Vi hejar på robotarna som damsugar och skäller på att dom inte hittar tillbaka till sina stationer för laddning. Givetvist visar jag honom alla skatter jag köpt där, han är avundsjuk såklart, han vill också handla sånt skit. Men vi hinner ju inte vi ska ju till “Spy Shop”. Bara det är roligt att han inte ens frågat mig om jag är nörd nog, samt om jag har intresse för techno tjaffs som just sånt. Men på nått sätt har han listat ut mig redan fast vi bara träffat varandra i max 1 h sen sist. Hursomhelst så är vi där, affären har ju givetvist allt, klockor med videokamera, pennor med diktafon, glasögon med fotokamera osv. Jag vill köpa allt såklart men jag måste hålla mig jag har redan massa leksaker… *böla* Vi har detsutom hittat ett kendo svärd som jag bara måste ha med mig hem på nått sätt!

Klockan är redan lunch och vi är hungriga som fan såklart, vi satsar på att käka det sedvanliga här i Osaka; Okonomiyaki! Det är så gott så man får tårar i ögonen nu, eller så är det alla kryddor jag vräker på, hursom så fick vi det färdigt istället för att man torterades genom att se dom tillaga allt framför näsan den här gången. Vi trycker i oss maten och snackar skit medans vi häver 2 rejäla bägare med öl. Whitney är cool, han är i princip lika stor som mitt ena ben men han dricker minst lika mycket som mig.

Fig 1: Mmmm mat!

Whitney intygar nu att han faktiskt vet ställen i Osaka som är fint att se, dvs;

-”I know a place with rocks and shit!”

Jag gillar idén, jag har alldeles för lite bildar på stenar och skit så vi drar dit. Påvägen så berättar Whitney om alla sina eskapader i Japan och hur bra man kommer undan med Engelska samt hur charmig man är när man rabblar trasig japanska med engelska, ”Japingrish” eller ”Jenglish”. Japingrish är när Japaner snackar Engelska med Japanska som stöd och Jenglish är när utlänningar snackar Japanska med Engelska som stöd. Allt är så mycket lättar med Whitney, han spelar helt med sin roll som utlänning trots att han snackar flytande Japanska och har bott där i över 4 år, plus jobbar här nu. Medans vi sitter där och kacklar på vagnen så har vi vad som kallas för ”Gaijin space”, Whitney förklarar att det är när utlänningar sitter på en vagn så blir det automagiskt extra mycket plats omkring oss för Japaner är generellt rädda för utlänningar. Jag inser inte detta förens han säger det och jag reser mig genast upp för att bjuda på min sittplats åt närmaste dam som står framför mig. Hon blir otroligt chockerad av händelsen och tackar artigt 10 gånger. Whitney skrattar och säger att hon förmodligen kommer ge tillbaka min plats inom 5 min när hon inser hur otroligt vänligt av mig det var, tydligen så lämnar man inte sin sits åt någon i Japan, det är ”Hela Havet Stormar” regeln som gäller här. Som tur är så är vår station precis i närheten så hon hinner inte lämna tillbaka sitsen, hon väljer att bli tomatröd istället och vi går av.

Fig 2: Rocks and Shit!

Väl framme vid; ”Rocks and shit” så är det precis sådär genuint som det ska vara, massa statyer och byggnader som ser direkt taget ur en Samuraj rulle. Av någon anledning så blir jag fruktansvärt sugen på att slåss med svärd. Vi passar givetvist på att ta ett gäng Superman/Apollo Pose bilder som inte passar sig till bakgrunden. Efter att ha vandrat runt och sett väldigt humoristiska försök att återskapa Europeiska trädgårdar så är vi nu ölsugna igen. Öltarmen blir tömd rätt snabbt här i Japan, Whitney drar till med ett guldkorn till såklart, han rekomenderar; Balaboshka. För mig så är det ju så perfekt det bara blir, en bit slavisk mark i mitten av Namba City.

Fig 3: “Superman!” eller “Appolo Pose!” Vi har inte riktigt bestämt oss vad det är ännu…

Fig 4: Så här ser det ut i Schweiz, tydligen… En parkbänk och några stenar…

Efter att ha bytt om lite på hotellet och sen givit sig vidare till Namba så måste vi ju käka lite, vi käkar något sådär traditionellt; ”Ramen Shop”. Det är riktigt stereotypiskt, bland affärsmän så står vi och slurpar i oss nudlar framför en sunkig liten nudelbar i mitten av Namba. Det är otroligt gott och starkt. Whitney blir glad att han får vara turistig och käka på dethär sättet, för det är något han inte hunnit med tidigare fast han bott här i 4 år redan. 😉

I Balabushka så möter vi sedan hans flickvän, hon är en typiska japanska såklart, blyg och återhållsam med allt, men hon blir allt gladare när jag snällt bjuder på runda efter runda med drinkar till oss alla. Vi spelar biljard, jag får spö av en riktig pool shark såklart och jag failar i dart.

Fig 5: Balabushka!

Öltarmen är fylld och magen har nudlar. Det har varit en väldigt soft dag och på Söndag ska vi till Kyoto lovar Whitney. Tydligen har dom en marknad där som är ganska unik, jag ska försöka passa på att kolla med den lokala SK douin om man får komma dit och hälsa på.

Fig 6: Påvägen hem hittar vi Pimpbilen nr 1!

Häromdagen fick jag lära känna en annan budoutövare här på hotellet. Hans namn är Mark och han råkar ha nordiskt ursprung han också (finsk) men är Australiensare. Den här killen är enorm, han är minst 2 meter lång och lika bred som mig, hans armar ser ut som domkrafter, plötsligt känner jag mig inte så utomjordlig längre. Hans vistelse här i Japan är för att träffa sin dotter samt hinna träna Wing Tsun. Det visar sig att han är en instruktör i Australien och undervisar Chi Gong, Tai Chi och Wing Tsun, självklart så hittar vi varandra direkt och börjar snacka om olika arter. Mark har varit en bouncer på en nattklubb som ung, tränat alla möjliga stilar inom Kung Fu men hans inriktning är Wing Tsun, men genom åren nu när han blivit äldre (40 år) så har han valt att trappa ner lite. Hans största fokus är numera på Tai Chi och Chi Gong, han har märkt att genom att göra så lite som möjligt så kan man fortfarande ha full kontroll när man behöver försvara sig. Jag blir inbjuden att hänga med han till parken för att träna i veckan. Han har nämligen hittat några elever på en klubb som heter Golden Harvest (roligaste namnet ever!) förvånansvärt nog så var alla amerikaner som tränade där. Mark har ingen aning varför…

Vi möts upp på måndagen och åker tillsammans till en park mellan Namba och Tennoji. Väl där möts vi av en stor mörk kille som kallas för Bee Bee, en elev på Golden Harvest. Han är helt amerikansk och pratar väldigt lite japanska, t om jag pratar mer japanska än vad han gör. Det är chockerande för mig att kunna bo i Japan i över 10 år och bara förstå vissa meningar. BeeBee är en riktig Casanova dock, inte nog med att han är gift men påvägen mot parken så lyckas han ragga upp 2 mer japanskor och byta uppgifter med dom. En riktig dawg helt enkelt…

Fig 1: Parken är så spirituell den bara kan vara! Mina Ninja-instinkter pirrar…

Väl i parken så nosar Mark upp en bra plats att stå i, det är svalt och träden skymmer bra från solen. Det är säkert 30 grader eller mer nu och det är väldigt fuktigt i luften. Men i den svalare skogsgläntan så kan man pusta ut lite. Mark är väldigt spirituell av sig, allt han pratar om är energi, fysik och den mentala balansen som håller allt samman. Han är väldigt fokuserad i allt han gör, man ser på hans kroppsspråk att han gjort detta tusentals gånger förut.

Vårat pass består av att värma upp med lite Tai Chi som är blandad med Chi Gong rörelser enligt han själv. Efter att hållt på att viffta lite med armarna och sånt som jag generellt tycker är tveksa hokus pokus så känns det ändå lite konstigt. Rörelserna jag gör med min hand mot min arm känns fast jag är drygt 1 dm ifrån eller längre. Värmen masserar min arm på nått sätt jag inte kan förklara, hjärnan kan ju jävlas med mig såklart, när vi är klara med rörelserna så säger Mark plötsligt att vi förmodligen har någon puderaktig ämne på händerna men kan också påminna om olja beroende på vad man är för person… Jag stirrar på mina händer och jag chockeras ännu en gång, i mina händer ser jag att det glittrar, först tänker jag “det är väl bara svett” tills jag känner på det, det är torrt. Riktigt som Mark beskriver. Upplevelsen börjar bli smått obekvämt när jag inte kan hitta en förklaring till hur detta är möjligt…

Fig 2: Lite Tai Chi…

När vi värmt upp så visar han grundrörelser som jag kan relatera till från SK, det handlar om att bryta balansen med så lite rörelser som möjligt, vi flänger runt varandra och det är väldigt imponerande hur lite man behöver röra på sig för att ta ner någon. Jag är ju som vanligt skeptisk till alla arter där man bara står och gör hokus pokus rörelser med en hand så motståndaren nästan flyger iväg. Men här börjar jag sakta förstå att man gör det på sig själv för man blir lurad av sig själv, jag lär mig väldigt mycket…

Fig 3: Mark flänger runt mig som om jag inte vägde nått alls… Det är frustrerande ;D

Eftersom jag är så otålig så vill jag börja dela åsikter om tekniker och sådant som jag anser att jag behärskar, vi hittar snabbt varandra i teknikerna. Mycket av det jag kan ser nästan lika dant ut i Wing Tsun dock är deras grund väldigt annorlunda. De konfronterar mer än vad de undviker men beroende på hur de väljer att genomföra detta så handlar det om att få den andra att tappa balansen först. Jag får prova på diverse grundövningar som att slå snabbt mot varandra och blockera, likt tennis kanske man kan säga, där man bara leker med varandra och spelar.

Fig 4: Jag och Bee Bee sparras, lite som att köra klapplekar som man gjorde som liten.

Medans vi står där och tränar så dyker Whitney upp, han är en annan elev som nyss börjat på Golden Harvest, han är en amerikansk utbytesstudent. Han hoppar rakt in i träningen och vet precis vad han ska göra. Allt rullar på, t om jag passar in i träningen och flyter ihop med de andras övningar. Mark hävdar starkt att det ska inte behövas flera år att behärska bra grunder utan enligt han så kan han lära upp en elev under 4 månader att få en bra grundform, dock med intensiv träning såklart. Jag är som vanligt skeptisk men dessa två elever jag står och små-sparras med här har bara får 3 lektioner av Mark sen dom träffades och enligt dom själva så har dom inte ens gjort dessa övningar tidigare. Ingen av dom har någon tidig kunskap av kamparter tidigare.

Fig 5: Wing Tsun gänget 😉

Det börjar bli kväll, vi är alla myggbitna och svettiga ner till strumporna, det har varit en väldigt lärorik dag. Whitney erbjuder sig att guida mig i Osaka dom 2 sista veckorna jag har kvar här, jag ser fram emot detta och tackar så mycket. Nu får vi se om han håller vad han lovat 😉

På morgonen dagen efter så knackar det på min dörr, Mark ska ta sig hem till Australien nu, men innan han gör det så ger han mig en ihoppfällbar kampingstol (japansk stil som funkar som en liten säng), ett paraply och en kylväska som han inte kan ha med sig hem. Mark är otroligt generös och erbjuder t om att tömma sitt kyslskåp till mig för han har massa iskaffe 😉 Vi skakar hand och lovar att hålla kontakten. Mark slänger på sig sin packning och får Dolph att se ut som en dvärg…

Fig 1: Marscherande barn…

Idag så passade jag på att stadsvandra mot Namba, gatorna upp mot Namba var väldigt mycket mer intressantare än dom affärerna vi såg när vi väl var i Namba senast. Jag har inte besökt Zoo:et ännu trotts att jag faktiskt bor på den adressen som betyder typ; ”Doutsuen Mae – Snett framför Zoo:et” , men däremot så passerade jag den lilla åk-atraktionsstället som verkar ansluten till Zoo:et. Det var redan barn påväg in, sådär som man ser på film innan Arnold springer in och ska rädda alla, så var det ett tåg av barn med exakt samma kläder som marscherade in i byggnaden.
Fig 2: Sjuk jävla ”Berg och Dal Bana”! Den går ju förfan långt ut på gatan!

Det sjuka med den här konstruktionen är att ”berg och dal banan” sträcker så långt så den hänger utanför byggnaden och ut på gatan. Så spårar skiten ur så påverkar alltså utomstående som inte ens är innanför parken, helt tokigt =p

Som tur är så är en kristen kyrka ett stenkast därifrån ifall turister… ehm… råkar illa ut…

Fig 3: Kristen Kyrka…

Påvägen hittade jag mitt nya favorit ställe “J&P TECHNO LAND”! Dom hade allt!

Fig 4: Techno Land! JAPAN, FAKK YEEAH!

Eftersom jag är en extrem IT nörd så passade jag ju på att köpa allt det onödiga jag hittade bland kampanj varorna. Det som jag köpte mest var;

* 2 x USB hubbar formade som gubbar
* 2 x USB Nes kontroller
* 6 x USB Blå ledbelysning
* 1 x Bluetooth head-set (stor som 2 tumnaglar, klippta tumnaglar…)
* 1 x Mini fotoram för nyckelknippa
* 2 x Portabla högtalare för 3.5 tums enheter

Nu sitter jag och försöker lugna ner mig så jag inte köper en ultra mini netbook för 3000 kr som har samma färg som min bil… Dom hade tom fjärrstyrda robotar som man kan slåss med… Stora som 1 åringar…

Fig 5: TOYS!

Efter att ha handlat så plånboken skrek efter hjälp så valde jag att återvända till hotellet, jag ska ju hinna äta upp mig lite inför träningen, ikväll blir det nämligen en ny Sensei på plats, dock kommer jag inte ihåg hans namn. Vi kan kalla han Sensei Charles Bronson, för han såg exakt ut som han…

Fig 6: Sensei Charles Bronson. Alltså detta är “the one and only” men det var fan inte långt ifrån…

Sensei Bronson stod utanför och rökte (såklart) när jag närmade mig douin. Väl utanför presenterade jag mig snyggt och prydligt, utbytte några meningar och fraser som jag kan rutinerat vid det här laget, sen ursäktar jag mig att jag inte kan ha en längre dialog för jag är för dålig på Japanska. Sensei Bronson ser ut som han ska somna, inte för att jag är där utan för att han tydligen är såhär hela tiden. Väl inne i douin så möts jag av lite färre barn den här gången med mer tonåringar och vuxna, dom som känner igen mig hälsar glatt och ler stort mot mig. Någon av de yngre kommer ihåg att jag ville ta kort på alla och dom samlas direkt ihop i en stor bunt för att jag ska kunna ta en bild på dom. Dom är härliga små knasbollar, dom har t om försökt lära sig själva lite engelska så jag inte ska känna mig utanför när dom kacklar för mycket, som jag inte hänger med på såklart.

Fig 7: Knasbollarna… 😉

Grundträningen startar i sedvanlig ordning som förra gången, dock utan fysträning idag. Sensei Bronson går slappt omkring med ihopsjukna ögon och dendär linjalen man slår folk med, en av tonåringarna instruerar. Jag gör som vanligt ett intryck med min storlek, de mindre barnen har fiskmunnar som vanligt när jag gör en hjulning som nästan slår i taket eller en rullning som slutar nånstans inne i köksvrån;

-”Sugoi neeeee…….” – ”Cooooooooooooooolt…”

Ikväll vågar dock ingen sparka mig i röven som igår, men jag visar dom att jag har lärt mig av min läxa sen senast, barnen ler stort och tycker jag är rolig som visar att jag har ögonen på dom. Sensei Bronson går till köket och röker lite till… Väl mot Gakka (typ filosofi, teknik och allmän dialog om SK) så ställer alla sina frågor, idag är alla väldigt mycket mer koncentrerade märker jag, t om barnen. Sensei Bronson är väldigt snäll när han visar och pratar, men har en sträng ton. Sen visar han en teknik på tonåringen som håller i passet, det smäller i stackarns leder så det nästan ekar i väggarna. Återigen så måste jag inse att ju slappare en Sensei är i Japan, ju farligare är han, det är inte någon fritidsgrej här, det är lika rutin som att gå på toaletten (för dom som vet hur då…). Jag häpnas såklart av hur ren hans form är, allt ser exakt likadant ut varje gång han visar. Medans jag sitter med en fiskmun så leker barnen med min kamera och bläddrar i mina böcker, dom tycker jag har coola prylar. Böckerna ser svåra ut tycker dom, dom rycker i mina ärmar och vill ha min uppmärksamhet medans jag försöker se på Sensei Bronson.

Fig 8: Gakka med Sensei Bronson. Vågade inte ta kort på han direkt, rädd för att kameran skulle gå sönder…

Nu ska vi träna på samtliga mjuka tekniker vi fått se av Sensei Bronson. Jag hör att dom äldre står och pratar lite, jag hör mitt namn. En av de äldre tjejerna tittar blygsamt mot mig och sen säger ett högt; -”HAI!” mot Sensei Bronson. Hon springer fram tar tag i min ärm och drar mig mot deras skara, jag springer som dom gör för att visa att jag är medgörlig;

Japanskt språng 101; Du lutar huvud framåt, ungefär 25 grader eller så, du ska fortfarande vart du är påväg, luta dig lätt framåt med hela kroppen för att visa åt vilket håll du ska springa, språnget är litet och tätt i rörelserna. Håller någon i dig för att visa destination så håller du ut armen rakt för att ledas åt rätt håll. När du kommer fram så tackar du för hjälpen.

När jag anlänt till den vuxna skaran (2 sekunder senare) så ber Sensei Bronson att vi ska träna på formerna så han kan se. Tjejen presenterar sig och likaså jag, hon frågar hur gammal jag är och jag svarar 27, hon lyser upp och blir glad;

-”ME TOOO!”

Jag skriker tillbaka;

-”YATTA!” – ”HURRA!”

…och vi ger varandra två höga high fives med båda händerna. Sen kör vi igenom det vi fått instruerat av Sensei Bronson. Nu har vi hållit på sålänge så att det börjar bli lite segt, efter att ha varit mer eller mindre en slagpåse för dom andra vuxna i gruppen så tröttnar dom på att jag är så svår att få ner, jag är ju så stor i jämförelse. Sensei Bronson kliar sig på magen och skrockar lite, går fram och ber mig ta tag i hans hand så hårt jag bara kan, han bryter min balans på 1 sekund och jag står på tårna, jag flaxar lätt med andra armen för att inte ramla omkull. Inget gör ont, jag är förvånad, för när jag ser dom träna så verkar det som att dom alla lider men när Sensei Bronson tar tag i mig så känner jag bara att min balans försvinner och inget mer. Jag blir mäkta imponerad, det finns som sagt en anledning till att man kan se ut som Charles Bronson och lunka omkring om man är såhär bra på form.

Fig 9: Vi tränar och tränar…

Efter 2 timmar så börjar kvällens pass ta slut, jag har lärt mig väldigt mycket idag och jag slutar inte imponeras över hur duktiga dom här människorna är. Vi i norr och väst har mycket att lära känner jag. Jag är otålig inför morgondagens pass, jag har fått hör att dom tuffa boysen kommer då…

Fig 10: Medans dom andra städar så undervisar Sensei Bronson hur man försvarar sig mot ett svärd eller liknande. Han avväpnar snabbt sin lärling där han står och viftar med en kvast.

Nu är det sen, jag går runt i min svettiga dogi, in på min favoritkrog för att äta middag. Jag välkomnas glatt av kocken som vet precis vad jag ska ha; Ris, ägg, kött, grönsaker och soppa. Han skrockar åt att jag alltid äter samma sak men han förstår att jag tränar mycket. Även denna tomte boxar i luften och frågar om han gör rätt medans han lagar min mat.

Fig 11: Händer och fötter tar sakta skador, jag är för vek, jag måste bli sten! Lite svårt att se kanske, men mina knogar är bruna, jag har rivsår runt handlederna, under/på/runt fötterna har jag skrapsår från golvett… Det är manligt…

Väl hemma så väntar Dolphan i en ny rulle jag ska se på, The Minion… Den sög skit, men Dolphan var såklart bra på alla sätt… Ah Dolph… Du är Win…

Morgonen börjar aningen nervöst, jag har fortsatt med mitt pluggande så jag har ett bättre ordförråd när jag ska till douin idag. Jag ser till att kostymen är ren, jag packar min dogi till träningen, jag ser över busstabellen, jag äter ordentligt och packar ihop presenterna jag ska ge till Ozaki Sensei. När kvällen närmar sig så kommer regnet, det dags att ge sig av, jag ställer mig framför busshållsplatsen och blir lite förvirrad av tidtabellen, en stjärna är markerad vid den tidpunkt jag tänkt åka och jag vet inte vad det innebär så jag ber en äldre herre om hjälp som precis anlänt till hållplatsen, han ruskar av sig regnet. Jag krånglar fram på min dåliga japanska och frågar honom vad stjärnan betyder på tabellen, han stirrar så nära så hans panna nästan slår i tavlan och sen förklarar han med lite mer teckenspråksaktig japanska mot mig att det är en anpassad buss för handikappade, dvs en lägre buss. Jag förstår och är lättad att jag inte missuppfattat tiderna, dock är jag 1 timma och 30 min tidig för att inte faila. Den äldre herren tittar noggrant på mig och undrar vart jag ska, jag visar på kartan vad jag har för destination, samt vilken linje jag ska ta och varför jag ska dit. Som dom andra tomtarna så får han direkt en fiskmun och börjar boxa i luften, han ser att jag har flera SK-emblem på min väska, han börjar förklara att när han var liten så var han en SK-elev, han frågar hur länge jag tränat och vart jag är ifrån. Vi pratar med engelska, japanska och onomatopoetiska ljud samt teckenspråk om SK. Han är väldigt hjälpsam, samt att jag misstänker han för att vara aningen fuller, hans ögon snurrar lite och han sluddrar. Men trotts det är han väldigt hjälpsam, han ber mig sitta ner så han kan stå, men jag visar bestämt att jag inte tänker låta en gammal man stå upp. Han tackar och bockar för min gest, han släpper inte taget om mig med blicken, börjar räkna upp alla hållplatser som vi ska passera innan vi är framme, när våra blickar möts då och då så visar han med fingrarna hur många stationer vi har kvar. Väl framme så visar han med fingrarna hur många 100:a yen jag ska betala innan jag går av. Jag tackar med en väldigt låg bockning för visa hur tacksam jag är för hans hjälp. Den äldre herrens ögon slutar inte snurra runt men han ler stort och känner sig väldigt betydelsefull, vilket jag får känslan av att han inte fått vara på ett tag.

Fig 1: Douin. Slitet gympagolvsliknande material, nästan som betong, när jag klev in så tränade barnen på handvolter över en kompis som låg ihopkrupen. Japaner är hårda som sten…

Väl framför douin så är jag 1 h tidig, jag bestämmer mig för att passera och ställa mig utanför med mitt paraply, kostym, stora vandrarväska och påsen med presenterna. Jag möts direkt av barn som står och leker vid ingången, redan i sina dogi. Jag hör direkt mitt namn studsa runt i rummet, ungarna börjar direkt med japanskt slang jag knappt förstår men det är i princip ”tjabba!”. Ozaki Sensei ser mig från andra sidan rummet och hojtar glatt mitt namn. När han kommer till dörren för att möta mig så hälsar jag först med den sedvanliga SK hälsningen och sen bockar lite. Jag presenterar mig och förklarar att det är ett sant nöje att få träffa honom. Redan vid dörren så har barnen samlats för att titta på det stora monstret från Norr. Ozaki Sensei ger ett lätt slag i bakhuvet på en av ungarna som tjafsar för mkt och säger till dom alla;

-”Till en senpai säger man God Kväll…”

Plötsligt så har respekten blivit skyhög och barnen står på led och välkomnar mig. Jag bockar och niger osv. Douin är väldigt liten, det är bara barn och tonåringar i lokalen, just nu har jag klivit in i barnträningen som dom har innan det ”riktiga” passet börjar. Ozaki ber mig att byta om redan och pekar mot hans lilla kök han har i hörnet. Jag förstår inte riktigt men går åt det hållet, när jag står och tittar mig omkring så förklarar han ännu en gång att det är inne i hans kök jag ska byta om. Jag börjar sakta inse att dusch och omklädningsrum är inget jag kommer se här, jag ska vara glad om jag ser en toalett. När jag är ombytt och givit han presenterna så ber han mig att vara med på barnträningen som uppvärmning. Vi står på led och jag blir presenterad, på tavlan vid ingången har dom hängt upp min information från vår klubbs hemsida, samt en karta varifrån jag kommer samt lite kort info vad Sverige är för land. Barnen tisslar och tasslar. Träningen sätter igång, träningen är hård, dom har ett lite respektlöst beteende till träningen, hälsningarna är slöa och prestationen är sådär. När vi värmer upp, det är 80 situps, det är 60 armhävningar, det är 80 rygg lyft, sen är det stretchning, alla går ner i split, jag är som bäst 2/3 delar ner i marken. Jag tar självklart stor plats och alla försöker göra plats åt mig för att jag är så lång i jämförelse. Under fys:delen så går Ozaki sensei runt med sin linjal likt den man hade under 60-talets Sverige när man skulle gå runt och straffa bråkiga barn i klassen. Han klipper till oss om vi slackar, barnen kan rutinen och fuskar, så fort Ozaki vänder ryggen om så ligger dom still och slösar inte på kraft. Jag kör linan ut hela tiden, det är minst 30 grader i douin, jag har pölar omkring mig. Ozaki skrockar lätt när han passerar mig och sen ställer han sig på min mage medans jag gör situps, jag besväras inte så mkt han är ganska lätt och liten. Barnen är slappa, dom ger inte ifrån sig några större kiai, jag låter mest av alla, jag är dock ödmjuk i mitt beteende så jag inte stör dom, sparkar inte för högt eller för långt etc. Barnen tittar på mig hela tiden och ler, jag är lika cool som rostad bröd.

När kihon (grundträning) startar så sätter han två av sina ikkyu (brunbälten) som instruktörer (dom är max 10 år gamla), själv går han till köket och tar en cigg. Barnen instruerar duktigt men otydligt med språket. Jag börjar sakta inse att dom har en helt annan dialekt här, jag förstår ungefär hälften om inte mindre vad dom säger. Jag hänger med skaran utan problem dock, men blir väldigt häpen, barnen är fruktansvärt duktiga, dom kan nästan alla ensamformer upp till Shodan. Dom kan t om 2 ensamformer till som jag inte ens börjat träna på, för att vara tydlig så är dessa barn inte ens vuxengraderade dom har barngrader. När det är pause så pustar jag ut, Ozaki Sensei tittar på mig som om jag är sjuk, de andra i douin har inte ens en droppe på pannan, jag simulerar ett vattenfall i princip. Han frågar om jag är ok och om jag behöver ta en pause, jag förklarar att alltid kör 100 % och att jag är van vid max 20 graders värme inte 30, alla skrattar. Nu är det falltekniksträning, barnen vet precis vad de ska göra och ställer sig i led, jag hör 1, 2, 3 och känner en spark i röven från en av barnen. Alla skrattar och jag inser snart att jag skulle ha blockerat i en rotation innan jag skulle göra en bakåtrullning, Ozaki Sensei skrockar med sin cigg i munnen. Barnet ber om ursäkt och gråter av skratt, jag gör en rullning och är på andra sidan rummet, alla säger ”OUUuuuuuu”. Nu ska vi hjula, jag tittar upp på taket, det är lågt och hyllorna sticker fram en bra bit, jag gör en hjulning i slow motion och känner hur jag smeker hyllorna med tårna när jag passerar.

Vid det här laget så har min axel sakta men säkert börjat tröttna på mig och jag känner att den stretar emot, Ozaki Sensei ser detta och är redan framme med en burk Tiger Balsam i sprayform. Innan jag vet ordet av så har han sprayat mig rikligt över hela axeln. Hela douin luktar Tiger Balsam nu. ”Bättre det än att det luktar Svenskt svett” tänker jag.

När grundträningen är över så vi alla plugga framför tavlan, Ozaki Sensei går igenom frågor från barnen inför deras nästa gradering. Barnen sitter flitigt och skriver i sina böcker medans några små-brottas samtidigt, det är konstant stojigt sam högljutt. Ozaki Sensei verkar inte bry sig alls om att han knappt hörs, jag förvånas inför hur deras beteenden är. När gijutsu delen börjar (applicerad form med mjuka tekniker) så är det väldigt lekfullt många gör inte det som ska göra, jag fråga Ozaki Sensei om jag får hjälpa till, han blir glad och tycker det är en väldigt bra idé. Jag visar lätt för barnen hur viktigt det är med kime (kraft och koncentration i utförandet) dom skärper sig en aning och tackar. Sen gör jag misstaget att fråga barnet som sparkade mig i röven vad han heter, då kommer plötsligt hela barnaskaran som är närmast mig och vill prata. Dom tycker jag är rolig för jag är en invandrare med stora ögon, jag spelar med och säger ”Ja det stämmer, jag har stora ögon”, en flicka bredvid mig härmar mig och säger med knasig röst samma sak jag sa på japanska. Ungarna börjar små-mobba mig för mitt uttal, jag förstår knappt 1/3:del av vad dom säger. Tillslut ber jag dom att sluta och att dom ska fortsätta träna istället, ikkyu graderna som instruerar spärrar upp ögonen och skriker till dom andra att lyssna på sin senpai. Alla springer iväg.

Kvällen banar vidare och jag tränar i samma takt, jag är nästan helt slut. Under den tiden så har jag fått uppleva att hans barnens skenbenssparkar är så hårda att mina plomber nästan hoppar ur där jag står och håller mitsarna mitsarna, det smäller som piskor… Det är fantastiskt hur starka dessa småttingar är och hur kass jag är på samma slags spark. Ozaki Sensei instruerar mig grundligt i utförandet i denna spark, efter sisådär 154 försök så får jag in det och barnet skakar nästan av rädsla när jag klämmer på, fast jag försöker att inte skada honom. Sen tappar jag koncentrationen och han får en spark i magen. Barnet kuvar sig lite och klagar men säger att han är ok, jag ursäktar mig 10 ggr minst, Ozaki Sensei skrattar, ciggen är nu upprökt.

Under passet så har jag fått stretchas ut mer än vad jag klarar, pressa muskelgrupper mer än vad jag klarar och fått hyttar mot min kropp med en linjal när jag inte presterat som det var tänkt. Tonårstjejerna glömmer att svara på uppropen vid närvarokontrollen för dom kan inte släppa blickarna från mig. Alla skrattar. Efteråt frågar barnen mig vad jag är i Sverige, jag förstår inte, dom försöker förklara för mig vad jag har för position i min douin. Jag förklarar att jag är en instruktör under min Sensei. Plötsligt står alla på led och applåderar åt mig, inklusive Ozaki Sensei, han är väldigt imponerad att jag inte bara är en ”Sensei” utan att jag även jobbar på ett universitet. ”Jag är tydligen rätt ovanlig här”… tänker jag…

Träningen är över. Klockan är 22 nu och Ozaki Sensei frågar mig om jag ska låna hans dursh hemma hos honom. Jag tackar och säger att det är ok jag ska tillbaka till hotellet med dogi på. Han nickar och jag ger mig påväg ut. Ozaki Sensei hojtar och säger att vi går tillsammans, påvägen ut så står barnen och käkar godis från 7/11, hojtar glatt mot mig att vi syns på fredag. Ozaki Sensei knackar på japanska och den engelskan han kan om jag dricker sprit, vilket jag svarar skämtsamt att det är klart jag dricker sprit, jag är ju svensk och har polskt påbrå. Han skrattar och visar vilken väg vi ska gå. Jag inser allt mer att han inte tänkt släppa taget om mig ikväll, jag pekar mot min station som jag tänker gå till och han skakar på huvet;

-”My buildning, J/R buildning, over there”

Jag nickar snällt och förstår att det är kört, jag ska hem till han. Han förklarar att hans dotter är hemma och han vill bjuda på en stänkare. Dottern har varit våran tolk mer eller mindre medans vi haft kontakt via E-mail om mitt besök till hans douin. Vi är framme, han skrockar glatt att;

-”This my neighbourhood, look!”

… han pekar mot sin ytterdörr med en stor SK affisch på. Folk i närheten bockar snällt mot oss när vi står och tar av oss skorna. Jag kliver in svettig och äcklig i hans trånga korridor. Väl inne i hans hus som består av 3 våningar med 2 rum max på vardera sida av trappan så möts jag av hans dotter, hon sitter ovetandes framför sin laptop och lyssnar på musik med en filt på sig. Jag ursäktar mig mot henne och säger att jag försökte ge mig av efter träningen för att inte vara en börda, men hennes far vägrade ta ett nej från mig, hon tittar på mig med trötta ögon och säger;

-”That’s what we do?”

Ozaki Sensei pekar mot badrummet och ber mig använda det, plockar ut handdukar och sätter igång fläktar osv. Väl inne så duschar jag säkert med det kallaste vatten jag gjort på evigheter, jag måste sänka kroppstemperaturen så jag inte dryper av svett hela tiden. Jag försöker duscha så snabbt jag kan så jag inte använder deras resurser för länge. När jag kommer ut så möts jag av att dom dukat upp hela titt vardagsrum med mat och sprit. Ozaki Sensei slår ner en burk kall öl i min hand och ber mig att äta. Nu har frun dykt upp och står och lagar mat, dottern serverar slött lite mat och pratar lugnt med mig samtidigt. Ozaki Sensei öppnar presenterna och ser brödet jag tagit med mig, han blir glad, han ser tydligt vad nästa present är;

-”AH! Biukingu desu ne!” – (“Ah! Viking!”)

Han älskar hjälmen, tar den på sig, dottern ler och tar kort på han och mig med hjälmen på samt ölen i högsta hugg. Kvällen blir allt trevligare och dottern verkar efter ett litet tag ganska intresserad av mina kunskaper inom språk och yrkesliv. Jag var tydligen inte bara någon tråkig SK-utövare som hennes far dragit med sig hem tidigare. Vi pratar om språk, hon förklarar att Osaka har en väldigt genuin dialekt och jag ska inte känna mig dum som inte förstår. Tydligen så använder jag rätt ord och dom förstår mig iaf den äldre generationen, barn skulle dock inte förstå orden jag använder för jag talar ganska ”gammalt”. Ozaki Sensei sitter och skrattar åt mina glosor jag har nedskrivna i mitt block… Hon förklarar också skillnaderna med uttalen, t ex Suki istället för Sake som är sprit, jag säger att jag direkt skulle slå till någon för det låter som zuki dvs slag på japanska. Alla skrattar åt mig. Jag ursäktar mig fortfarande för att hon ska agera tolk mellan mig och Ozaki Sensei, det är inte min mening att invadera hennes kväll på det här sättet. Hon skrattar åt mig och tycker jag är snäll som är så försiktig samt ödmjuk med allt jag gör. Hennes far verkar glad att vi har mycket att prata om, mitt i smeten drar han till med en mening som får hans dotter att harkla sig. Jag förstår inte vad som pågår såklart, dialekten är så annorlunda att jag inte ens kan tyda vad ämnet handlar om nu. Hon har slutat le nu och ser lite mer oroad ut nu;

-”My father excuses him self for asking this, but, he asks if you are singel?”

…jag sätter lite mat i halsen och harklar…

-”Ehm *host* well I *host* yes I am…”

…sen kommer det sedvanliga följdfrågorna, varför jag är singel, hur gammal är jag, jag ser ju bra ut. Jag stapplar fram med varför jag tror jag är singel för nuvarande, allt arbete, träning och intresse som kommer ivägen för en relation. Dottern instämmer och förklarar pedagogiskt till sin far hur läget är, hon verkar lite lättad. Jag inser att Ozaki Sensei har planer jag knappt vågar överväga, hans dotter är 33 år (det syns inte nånstanns dock, alla japanskor här är söta som socker), jag förstår också att han Ozaki Sensei antagligen söker barnbarn vid det här laget från sin dotter, han är 60 år och har traditionella krav. Dottern har tagit 2:e dan i SK (tror jag dom sa) och har inte tränat SK sen drygt 10 år tillbaka. Ämnet släpps snabbt och går över till att prata om budo istället (generella kamp arter med inriktningen av budo). Jag förklarar att jag tränat sen barnsben alla möjliga karate stilar samt kempo, Ozaki Sensei ber mig visa mina knogar, jag har knogar, han visar sina knogar, han har inga knogar, hans knutna näve ser ut som en polerad granit. Jag får en fiskmun… Alla skrattar, Ozaki Sensei har tränat SK i 40 år drygt och jag kan tyvärr inte säga att det syns, han ser ut som en helt vanlig japansk herre med lite mage och ett vänligt ansikte. Dottern berömmer mitt utseende och säger att det syns på mig att jag lägger mycket tid på min träning och att hennes far tyckte jag tränade hårt på hans pass, dom verkar nöjda med mig och tacksamma för att jag är där.

Kvällen börjar bli natt, jag har visat mina böcker hur mkt jag pluggar på min japanska, vad jag har för historia, vad jag jobbar med, vad jag gör allmänt och vad jag har för mål i livet, men nu måste jag hem. Dom oroar sig för att jag inte vet vägen, men jag är väl rutinerad nu vid det här laget, jag kan hela gångsträckan hem nu tack vare min väns hjälp senast. Jag tackar för mig med alla de finaste hälsningsfraserna jag kan.

I regnet går jag hem med kostymen lite våt och svettig, omkring mig gömmer sig uteliggarna under små paraplyer, det är varmt. Jag andas in den kvava luften och pustar ut… Jag är helt slut, helt mätt och tung i fötterna. Jag är väldigt nöjd…

1 timme senare har jag kommit fram till hotellet och däckar i sängen…

Nu ska jag bara försöka se till att inte bli bortgift…

Fig 2: Ozaki Sensei.