Fig 1: Marscherande barn…

Idag så passade jag på att stadsvandra mot Namba, gatorna upp mot Namba var väldigt mycket mer intressantare än dom affärerna vi såg när vi väl var i Namba senast. Jag har inte besökt Zoo:et ännu trotts att jag faktiskt bor på den adressen som betyder typ; ”Doutsuen Mae – Snett framför Zoo:et” , men däremot så passerade jag den lilla åk-atraktionsstället som verkar ansluten till Zoo:et. Det var redan barn påväg in, sådär som man ser på film innan Arnold springer in och ska rädda alla, så var det ett tåg av barn med exakt samma kläder som marscherade in i byggnaden.
Fig 2: Sjuk jävla ”Berg och Dal Bana”! Den går ju förfan långt ut på gatan!

Det sjuka med den här konstruktionen är att ”berg och dal banan” sträcker så långt så den hänger utanför byggnaden och ut på gatan. Så spårar skiten ur så påverkar alltså utomstående som inte ens är innanför parken, helt tokigt =p

Som tur är så är en kristen kyrka ett stenkast därifrån ifall turister… ehm… råkar illa ut…

Fig 3: Kristen Kyrka…

Påvägen hittade jag mitt nya favorit ställe “J&P TECHNO LAND”! Dom hade allt!

Fig 4: Techno Land! JAPAN, FAKK YEEAH!

Eftersom jag är en extrem IT nörd så passade jag ju på att köpa allt det onödiga jag hittade bland kampanj varorna. Det som jag köpte mest var;

* 2 x USB hubbar formade som gubbar
* 2 x USB Nes kontroller
* 6 x USB Blå ledbelysning
* 1 x Bluetooth head-set (stor som 2 tumnaglar, klippta tumnaglar…)
* 1 x Mini fotoram för nyckelknippa
* 2 x Portabla högtalare för 3.5 tums enheter

Nu sitter jag och försöker lugna ner mig så jag inte köper en ultra mini netbook för 3000 kr som har samma färg som min bil… Dom hade tom fjärrstyrda robotar som man kan slåss med… Stora som 1 åringar…

Fig 5: TOYS!

Efter att ha handlat så plånboken skrek efter hjälp så valde jag att återvända till hotellet, jag ska ju hinna äta upp mig lite inför träningen, ikväll blir det nämligen en ny Sensei på plats, dock kommer jag inte ihåg hans namn. Vi kan kalla han Sensei Charles Bronson, för han såg exakt ut som han…

Fig 6: Sensei Charles Bronson. Alltså detta är “the one and only” men det var fan inte långt ifrån…

Sensei Bronson stod utanför och rökte (såklart) när jag närmade mig douin. Väl utanför presenterade jag mig snyggt och prydligt, utbytte några meningar och fraser som jag kan rutinerat vid det här laget, sen ursäktar jag mig att jag inte kan ha en längre dialog för jag är för dålig på Japanska. Sensei Bronson ser ut som han ska somna, inte för att jag är där utan för att han tydligen är såhär hela tiden. Väl inne i douin så möts jag av lite färre barn den här gången med mer tonåringar och vuxna, dom som känner igen mig hälsar glatt och ler stort mot mig. Någon av de yngre kommer ihåg att jag ville ta kort på alla och dom samlas direkt ihop i en stor bunt för att jag ska kunna ta en bild på dom. Dom är härliga små knasbollar, dom har t om försökt lära sig själva lite engelska så jag inte ska känna mig utanför när dom kacklar för mycket, som jag inte hänger med på såklart.

Fig 7: Knasbollarna… 😉

Grundträningen startar i sedvanlig ordning som förra gången, dock utan fysträning idag. Sensei Bronson går slappt omkring med ihopsjukna ögon och dendär linjalen man slår folk med, en av tonåringarna instruerar. Jag gör som vanligt ett intryck med min storlek, de mindre barnen har fiskmunnar som vanligt när jag gör en hjulning som nästan slår i taket eller en rullning som slutar nånstans inne i köksvrån;

-”Sugoi neeeee…….” – ”Cooooooooooooooolt…”

Ikväll vågar dock ingen sparka mig i röven som igår, men jag visar dom att jag har lärt mig av min läxa sen senast, barnen ler stort och tycker jag är rolig som visar att jag har ögonen på dom. Sensei Bronson går till köket och röker lite till… Väl mot Gakka (typ filosofi, teknik och allmän dialog om SK) så ställer alla sina frågor, idag är alla väldigt mycket mer koncentrerade märker jag, t om barnen. Sensei Bronson är väldigt snäll när han visar och pratar, men har en sträng ton. Sen visar han en teknik på tonåringen som håller i passet, det smäller i stackarns leder så det nästan ekar i väggarna. Återigen så måste jag inse att ju slappare en Sensei är i Japan, ju farligare är han, det är inte någon fritidsgrej här, det är lika rutin som att gå på toaletten (för dom som vet hur då…). Jag häpnas såklart av hur ren hans form är, allt ser exakt likadant ut varje gång han visar. Medans jag sitter med en fiskmun så leker barnen med min kamera och bläddrar i mina böcker, dom tycker jag har coola prylar. Böckerna ser svåra ut tycker dom, dom rycker i mina ärmar och vill ha min uppmärksamhet medans jag försöker se på Sensei Bronson.

Fig 8: Gakka med Sensei Bronson. Vågade inte ta kort på han direkt, rädd för att kameran skulle gå sönder…

Nu ska vi träna på samtliga mjuka tekniker vi fått se av Sensei Bronson. Jag hör att dom äldre står och pratar lite, jag hör mitt namn. En av de äldre tjejerna tittar blygsamt mot mig och sen säger ett högt; -”HAI!” mot Sensei Bronson. Hon springer fram tar tag i min ärm och drar mig mot deras skara, jag springer som dom gör för att visa att jag är medgörlig;

Japanskt språng 101; Du lutar huvud framåt, ungefär 25 grader eller så, du ska fortfarande vart du är påväg, luta dig lätt framåt med hela kroppen för att visa åt vilket håll du ska springa, språnget är litet och tätt i rörelserna. Håller någon i dig för att visa destination så håller du ut armen rakt för att ledas åt rätt håll. När du kommer fram så tackar du för hjälpen.

När jag anlänt till den vuxna skaran (2 sekunder senare) så ber Sensei Bronson att vi ska träna på formerna så han kan se. Tjejen presenterar sig och likaså jag, hon frågar hur gammal jag är och jag svarar 27, hon lyser upp och blir glad;

-”ME TOOO!”

Jag skriker tillbaka;

-”YATTA!” – ”HURRA!”

…och vi ger varandra två höga high fives med båda händerna. Sen kör vi igenom det vi fått instruerat av Sensei Bronson. Nu har vi hållit på sålänge så att det börjar bli lite segt, efter att ha varit mer eller mindre en slagpåse för dom andra vuxna i gruppen så tröttnar dom på att jag är så svår att få ner, jag är ju så stor i jämförelse. Sensei Bronson kliar sig på magen och skrockar lite, går fram och ber mig ta tag i hans hand så hårt jag bara kan, han bryter min balans på 1 sekund och jag står på tårna, jag flaxar lätt med andra armen för att inte ramla omkull. Inget gör ont, jag är förvånad, för när jag ser dom träna så verkar det som att dom alla lider men när Sensei Bronson tar tag i mig så känner jag bara att min balans försvinner och inget mer. Jag blir mäkta imponerad, det finns som sagt en anledning till att man kan se ut som Charles Bronson och lunka omkring om man är såhär bra på form.

Fig 9: Vi tränar och tränar…

Efter 2 timmar så börjar kvällens pass ta slut, jag har lärt mig väldigt mycket idag och jag slutar inte imponeras över hur duktiga dom här människorna är. Vi i norr och väst har mycket att lära känner jag. Jag är otålig inför morgondagens pass, jag har fått hör att dom tuffa boysen kommer då…

Fig 10: Medans dom andra städar så undervisar Sensei Bronson hur man försvarar sig mot ett svärd eller liknande. Han avväpnar snabbt sin lärling där han står och viftar med en kvast.

Nu är det sen, jag går runt i min svettiga dogi, in på min favoritkrog för att äta middag. Jag välkomnas glatt av kocken som vet precis vad jag ska ha; Ris, ägg, kött, grönsaker och soppa. Han skrockar åt att jag alltid äter samma sak men han förstår att jag tränar mycket. Även denna tomte boxar i luften och frågar om han gör rätt medans han lagar min mat.

Fig 11: Händer och fötter tar sakta skador, jag är för vek, jag måste bli sten! Lite svårt att se kanske, men mina knogar är bruna, jag har rivsår runt handlederna, under/på/runt fötterna har jag skrapsår från golvett… Det är manligt…

Väl hemma så väntar Dolphan i en ny rulle jag ska se på, The Minion… Den sög skit, men Dolphan var såklart bra på alla sätt… Ah Dolph… Du är Win…