synapser

Fig 1: Innan jag åker hem så tar Whitney mig till en av dom där fjortis fotomaterna. Man får inte lämna Japan utan att ha upplevt detta… Självklart gör vi reklam för alla Gilette rakhyvlar vi fått helt gratis av reklamtomtarna runt om i Namba samt en hyllning till peddo bear, för han finns fan överallt i Japan…

Så var det dags, det är den sista dagen. Planen är att möta samtliga uppe vid mitt favorit ställe i Tennoji. Där ska vi käka middag och sen ge oss mot Namba till den berömda Balabushka baren!

Men innan jag ger mig ut på ett sista äventyr så unnar jag mig ett långsamt farväl, jag kollar på den Japanska TV-utbudet som nu driver mig till fullständig vansinne såklart. Jag packar långsamt allt som jag ska ha med mig. Helt otroligt att jag handlat presenter och grejer åt mig själv för bara 4300 kr, jag har två gigantiska påsar med grejer från Japan nu och en kraftigt överlastad ryggsäck. Jag skriver några roliga vykort i form av solfjädrar åt några kompisar inklusive familj, jag äter upp min sista ranson av mat jag har i kylen och viker ömt mina kläder i små fyrkanter samt ger ifrån mig en suck varje gång.

Det känns riktigt kast att åka hem, lika kast som det känns skönt att faktiskt få åka hem ett tag. Men jag har vant mig, jag har vant mig så bra att det kändes som rutin att bo i Japan nu. Språket förbättrades och mina vardagsrutiner föll in helt naturligt. Jag tar mig en sista vardagsrutt som jag gjort i en månad nu, går ner till närkrogen som jag äter lunch hos. Tar mig min favoritmåltid, tackar för mig och förklarar att jag åker hem till Sverige nu, dom bockar och niger och önskar mig en säker resa hem samt att dom kommer sakna mig (jag förstår dom, jag skulle sakna en utlänning som alltid gav mig dricks). Efter att ha postat mina vykort så går jag till gymmet en sista gång och pumpar så ådrorna vibrerar i hela kroppen, sen är det bubbelpoolen som gäller, där ligger jag länge och njuter. Gymmet som varit min kompis-central, badhus och fysiska rehabilitering. Min lilla fristad som jag så ofta besökt nu under min tid jag varit där, jag kommer sakna det gymmet, den hade allt. Jag tar farväl till min gamla kärlek där också, hon var den första jag såg när jag först var på besök där för provträning. Hon är stor, hon är svart och hon är eldriven, jag pratar givetvis om massagestolen som fixat min rygg där i en hel månad, jag kommer nog sakna henne minst av allt.

När jag är färdigtränad och fått min lilla ?spa behandling? så har jag bara ett uppdrag kvar. Ge bort den portabla stolen, frysväskan och paraplyet jag fick av Mark innan han åkte hem. Jag tänker ge dom till första bästa uteliggare, jag hittar en gammal dam som sitter ihop-krupen mot en kant med ett antal påsar med pantflaskor omkring sig. Hon tittar förskräckt på mig medans jag knackar fram på kass japanska mot henne att det är en gåva från mig och att jag inte behöver ha detta. Hon skakar med händerna och tar tag i det jag ger henne, hon vågar inte säga ett ord och bara tittar på sakerna helt chockerad. Förhoppningvis så får hon bra nytta av detta…

Fig 2: Dags för öl!

Väl tillbaka på Tennoji så möter jag 2 av mina vänner, vi käkar på sushi tåget som jag gjort så många gånger nu, samt skålar med ett par öl. Sen drar vi oss till Namba där vi tillslut hittar till Balabushka efter lite trassel, sen kommer resten av skaran som jag känner nu. Samtliga döttrar till mina Sensei’s där i Osaka och mina vänner jag lärt känna från gymmet och Wing Tsun skolan. Vi skålar, vi dricker, vi spelar biljard och har roligt. Det känns tungt, riktigt tungt att åka nu, nu när man skaffat sig så många roliga vänner där, men det känns samtidigt väldigt skönt att ha några att besöka vid nästa vistelse.

Fig 3: Biljardskola 101.

Innan kvällen helt tar slut så har vi iaf tagit lite foton på oss, några har redan försvunnit hemåt för Jappsar jobbar t om Lördagar, så dom offrade sin Fredagskväll för att träffa mig igen. Whitney drar den sista bunten av oss till ett Pizza hak där jag för första gången på 1 månad får smaka på äkta pizza, vilket lagom ovanligt här i Osaka. Det är en utlänningsbar detta med och bartendern snackar flitigt med modern Amerikanska. Vi har en lång och trevlig historia hur vi nu alla känner varandra som är där, det är en rolig genomgång som jag själv börjar skrocka till, hur liten världen kan vara samtidigt som man kan hitta goda vänner så lättsamt. Allt som krävdes var att en knasig Svenne kom på besök råkade prata med några. Förhoppningsvis så har jag skapat lite andra vänskapskretsar som lever kvar där utan mig tills jag kommer tillbaka.

Fig 4: Gänget!

Miyuki San och hennes pojkvän följer mig till mitt hotell. Där vi alla kramar om varandra och säger adjö. Dom säger att dom kommer sakna mig men vet att jag kommer nästa år igen… Om vuxna män kunde gråta en skvätt så skulle dom göra det just nu.

Men Ninjor gråter inte… Dom återvänder…

Fig 5: Slutligen svaret på den fråga jag får hela tiden; “Vad är det sjukaste du sett i Japan” Mina damer och herrar, jag ger er; EN PIMPAD HUND! …Inte nog med det, den gillade inte att jag fotade och jag klandrar inte stackarn… Den hade t om maskara… Voff på dig med polarn… Voff på dig med… *skaka på huvet*

Fig 1: Den omtalade Rakuto Douin.

Efter att ha planerat detta såpass väl nu samtidigt som jag faktiskt bokat tid hos dom tuffa pojkarna på Rakuto Douin i Kyoto så är det nu dags. Jag var där på ett besök, redan vid ingången så tränade barnen hårt inför sin nästa gradering. Mammorna satt på rad och väntade medans deras ungar instruerades av Morikawas Sensei’s son. Samme man som hade mött mig samma söndag som vi var i Kyoto. Idag var det dock en helt annan ton när jag stod där med fullpackning och böjd nacke. Morikawa JR var glad att se mig, redan vid ingången så visade han mig vart jag fick sitta och titta på tills barnen var klara.

Fig 2: Barnen instrueras hårt men samtidigt ömt av Morikawa JR.

Barnen var väldigt drillade, räknade högt tillsammans samtidigt som dom instruerade varandra i vilka manöver dom skulle göra härnäst. Det började bli allt mer klar för mig att det var mer än bara sin gradering dom här barnen övade på, det var även inför nästa Taikai (Tävling). En väldigt svår uppvisningform med ganska stor stress för dom som upplevt det, man ska visa en teknikserie i något slag mot en partner eller själv beroende på vilken “gren” man valt, samt om man har en uppvisning tillsammans som grupp. Sånt här ser man inte ofta i Sverige, inte längre iaf, framför allt inte barn i dessa åldrar (5-9). Det var dock mycket vanligare när jag växte upp i Mariestads trakterna under 80-talet där det inte fanns något annat att göra än att engagera sig i just sådana här evenemang inom “sport”. Här är det dock helt annorlunda, barnen drillas tidigare inför att ha uppvisning i det här fallet kampartsform. Trotts att jag får höra hur mycket mindre disciplin den Japanska barndomen har idag så kan jag inte sluta häpnas över hur väl dom presterar när man jämför med andra generationer och länder.

Fig 3: Diplom och pokaler fanns överallt.

När barnen är klara så hälsar alla i rad snyggt och prydligt på den Nordiska monstret som sitter där och knäpper bilder vid ingången, jag är ju självklart ett spektakel för dom och det susar ordet “Sverige” i rummet ett antal gånger. Morikawa JR ber mig att byta om nu så vi kan träffa hans far, the one and only Morikawa Sensei från Kyoto, det är maffigt, sist jag såg Morikawa Sensei så var det på Rallarsving på TV för ett antal år sen. Jag grabbar genast tag i en flaska “Absolut Vodka” från Sveariket minsann som jag hittat i kvarteret där jag bor (för djävlarns tur var det också). Och där står “Pei Mei” i egen san gestalt, den omtalade, mannen som använder sitt SK emblem som glasögonfodral på sin dogi. Han hör dåligt, jag presenterar mig skravlandes med japanskan och han verkar inte förstå riktigt vad jag säger. Morikawa JR förtydligar mina ord till hans far och nu vaknar Sensei upp;

– “Aaaooohh…. Anderesu Sensei desu ne!?” – “Ja visst för bövelen, det är ju en av Anders underhuggare” (i princip)

Anders vilket är min Sensei i fråga som kontaktat familjen Morikawa åt mig innan jag landade i Osaka. Jag förklarar vilken doui jag tillhör samt stad och vem som är min Sensei på fulltid, hur länge jag tränat och att jag är här för att lära mig bli en bättre utövare av arten och förhoppningsvis bli en bra instruktör själv i framtiden. Morikawa JR förklarar dock att idag är det deras stora Taikai träning så jag kan tyvärr bara vara med och se på. Vilket är helt ok för mig, det är alltid bättre att göra sin research innan man ger sig in i spelet. Jag ger Morikawa Sensei flaskan och “Åsa Nisse” i honom blir ju givetvis glad. Jag har fått höra att ?Pei Mei? här är en duktig hävare.

Fig 4: Morikawa Sensei.

Jag deltar i Samu (städningen), det känns väldigt olustigt på nått sätt, fast jag förstår konceptet som den praktiserats hos mig själv där jag tränar. Men detta är i princip Familjen Morikawas bakgård. Alla svärmar runt som bin och städar, dom plockar döda löv från buskar och rensar plantor, krattar samt plockar ner ett gäng bönor som växer på ett annat träd. Det är mer trädgårdsarbete än vad det är ren och skär städning inuti douin, det stör mig allt mer att det är på “privat” mark dessutom. Jag slåss med min hjärna samtidigt som jag städar och hälsar glatt omkring mig på de seniorer som dyker upp. Alla är glada att se mig och de flesta kan utbyta ett antal ord på engelska och vi har dialoger. Många av dom känner en hel del Svenskar också, vilket jag skrockar för mig själv om efteråt, att en art så långt borta som ändå är likadan känner så många Svenskar finner jag väldigt humoristiskt och fint på samma gång. Dom tycker det är kul att jag rest så lång väg bara för att vara med ett pass, sen har vi dom som hade ett konstigt beteende mot mig, men vi kommer dit… När vi städat klart så vinkas jag fram efter uppställningen, dom säger till mig att hålla tal på engelska… Jag som är så jävla bra på att snacka vet ju inte vad jag ska säga så jag får ju winga till det såklart. Knackar mig fram på engelska och stödjer det med lite japanska ord så alla kan hänga med, om hur glad jag är att få vara där och att jag bara ska observera denhär gången med ser fram emot att få träna hos dom igen nästa gång jag är på besök. Det är dödstyst tills jag signalerar att jag är klar med en ren och skär SK-hälsning, där alla oroliga ögonbryn plötsligt faller ner igen och blir allvarliga. Jag hatar att hålla tal…

Fig 5: Seniorerna.

Nu ska jag vara publik inför deras uppvisning, dom har nämligen övat det precis som det praktiseras på en riktig tävling. Dom har högtalare och en mic där en dam läser upp gren och grupp samt namn på deltagarna. Allt är väldigt ordnat, strukturerat och väl genomfört så klart. Morikawa Senseis sitter på en stol längre bort från mig och rättar till sin (vad som ser ut som en) rolex. Hjärnan bråkar med mig igen om hur det inte platsar in i den SK jag känner till. Under halva passet så försvinner Morikawa Sensei ut en stund, han kommer tillbaka och har en påse med sig, han har dessutom passat på att sätta på sig sin “hoi” (en slags över dräkt för SK, det var i princip så munkarna såg ut som praktiserade Shaolin vilket vi har en viss grund ifrån). Dock ser den här väldigt underlig ut, istället för att ha en solid färg så är den transparent, det ser nästan ut som ett sexigt nattlinne fast ändå inte. Min hjärna härjar förtvivlat och jag försöker fatta vad som pågår, men tydligen så är detta helt standard… Åter igen något som jag inte ens hört eller sett inom den här arten. Morikawa Sensei sätter sig på stolen igen och nickar av då och då.

När alla är klara med uppvisningen så slänger sig en av lärlingarna på knäna och frågar Morikawa Sensei om det är något han vill korrigera eller om han var nöjd med uppvisningen. Morikawa Sensei snortar till lite lätt som om han precis vaknat och reser sig upp försiktigt. Han håller ett kort tal om vad som kan förbättras. Nu när alla är klara med uppvisningen så är det bara träning på det dom ska visa upp, jag lappar ihop några stackare som skadat fötterna mot den hårda trägolvet när dom kastat varandra så tavlorna nästan flugit av väggarna.

Sen kommer de lite äldre av utövarna och pratar med mig, om hur länge jag stannat här, vem jag tränat hos, vad jag pysslar med osv. När jag förklarat allt samt att jag bara är där för ett pass för att kolla på så börjar en herre bredvid mig skrocka kaxigt om hur dåligt planerat det var av mig och skämtar om att jag säkert inte är tillbaka förens om 1 eller 2 år. Jag vänder mig om och tittar på honom med frågande ögon och säger snällt;

-“No, just until next summer, in June…”

…där hans skrockande plötsligt slutar med en liten chock över hur fel han hade om mig (antagligen). Jag börjar bli lite besvärad av hans attityd och hur lite väl kaxiga vissa av dessa utövare är. Men som i alla arter så kommer man möta “bad boys” oavsett om dom kom in med slips till träningen eller inte. Dom verkar inte ta någon notis till att jag varit och tränat vid nästan varje tillfälle som fanns hos Ozaki Sensei, vilket är lite av ett tecken på “pride”-sjukan (vår doui är bäst typ).

Morikawa JR och Morikawa Sensei vinkar in mig och har en påse åt mig med “SK-godis”. Lite affischer, en handduk, blanketter osv. Både Morikawa JR och Morikawa Sensei är väldigt trevliga och vänliga mot mig och jag tackar så gott för att jag fick vara där. Morikawa JR följer mig till dörren och önskar mig en säker resa hem, han ser fram emot att se mig där nästa år. Så nu måste jag tillbaka! =p (annars kommer ninjorna)