synapser

Oj oj oj… Jag är så trött så jag vill gråta nu…

Mitt härjade gamla ben som jag brutit på 4 ställen ställer till det för mig, alla promenader och träningar har varit hård mot denna veka “lilla” sak. Och inget nytt ben hittar jag bland butikerna här heller… Fan mesigt, jag trodde Japan skulle vara no 1 i cybergenetik vid det här laget… Aja…

Påväg till Ozaki sensei dojo så slänger jag på mig kostymen och tar bussen till min gamla hederliga träningsplats som förra året. Denhär kvällen får jag dock lyda bland Budo’s grund regler “lyssna på din kropp” vilket jag gör och haltar mig fram. Väl hos Ozaki sensei hälsas det och pratas glatt, eleverna där kommer ihåg mig och står på kö för att hälsa på mig. Ozaki Sensei får sina presenter och skiner upp när han ser den stora gula flaskan med punch jag levererat, för detta är något helt nytt för honom. Jag förklarar på min knackliga Japanska att mitt knä, ben och fot inte är med mig alls idag, jag får helt enkelt plugga med huvet ikväll. Han förstår och skrockar mot den veka vikingen.

I hörnet sitter jag tåligt på mitt paja ben och skriver vad jag ser, filmar det jag behöver komma ihåg och svettas… För det är sååååå varmt, så varmt att t om eleverna skriker att det är varmt i klubben… Och då är det VARMT!

Fig 1: Ozaki Sensei är över 60 år och kan fortfarande göra armhävningar på handlederna och vika ihop sig som ett paket utan att ens sucka… Det chockerar mig varje gång… Eleverna pustar hårt medans de försöker nå samma resultat…

Kvällen närmar sig 9 tiden och efter 3 timmars pluggande så har jag nu väldigt mycket anteckningar och filmklipp. Alla gör sig iordning för att bege sig mot restaurangen som Ozaki Sensei och Kato Sensei vill ta mig till för att fira att jag är där. Kato Senseis dotter som agerar tolk åt mig dyker upp med en bil som tar oss till restaurangen. Påvägen får Kato Sensei sin present, en vikingahjälm i plast fylld med Ahlgrens Bilar och en T-shirt fårn min klubb. Han lyser upp och tar genast på sig den, Japaner älskar nämligen knasiga hattar 😉

Fig 2: Viking Kato Sensei.

Vi äter och dricker, pratar om ShorinjiKempo och länder. Dottern får reda på att vår organisation finns över hela världen och börjar sakta inse hur stora vi är och förstår varför jag är som jag är. Träningen är mer än bara det, det är en livsstil fylld med vänner och kunskap. Hon besvarar detta uttalande med ett långt “Eeeeeeeeee”…
Fig 3: Ozaki Sensei och Kato Sensei.

Medans jag pratat med dottern om intressen och maträtter så sitter Ozaki Sensei med Kato Sensei och tisslar om något, det är en lång utläggning om tekniker och andra ord jag bara halvt snappar upp. Tydligen så har dom pratat om mig ett litet tag efter att ha undersökt mina filmklipp från Rakuto Douin, båda vänder sig om och frågar om jag fortfarande bara har “Shodan” dvs 1:e dan. Jag svarar lite skamset med ett lågt “Hai”… Ozaki Sensei förklarar gradskillnaderna mellan Västvärlden och Asien som är ganska stor men att teknikerna i sig och utförandet är i grund och botten samma. Efter att ha pratat lite till så vänder sig Kato Sensei mot mig och säger:

-“We both agree that you would be a San-dan here, maybe even Yon-dan”

Jag sätter nästan i halsen, det är väldigt hög grad bara att nämna San-dan vilket är 3:e graden av det svarta bälte man bär. Jag börjar direkt blir ifrågasättande och frågar varför dom tycker det.

-“Because you are a good player”

Kato Sensei börjar förklara för sin dotter vad han menar och hon översätter, teknikernas utförande och den tid jag lagt på träningen borde nämligen ha räckt för att täcka minst San-dan hos dom med lite mer träning och lite andra slags former än vad jag är van vid. Jag bugar och bockar, men förklarar för dom att ett bälte håller bara mina byxor uppe, men det värmer mycket att få höra att dom tycker jag är såpass duktig. Själv tänker jag att jag är chanslös mot deras väl genomförda japanska tekniker där jag faller som en sten vid minsta tryck på rätt punkt…

Kvällen tar slut alla är nöjda och rosiga om kinderna, jag eskoteras till stationen där dom betalar min biljett och hindrar mig från att ta fram plånboken. Ozaki Sensei tar tag i min hand med en rejäl skakning och säger:

-“Beer at my place next time!”

Vi tackar varandra för en härlig middag och jag kutar iväg för att inte missa vagnen… Vilken kväll… San-dan… I wish…

OMFG WTF LOLCAKES vad trött jag är…

Man tror inte det tar så mkt på krafterna att träna ShorinjiKempo men även nu, nästan 6 år senare sen jag började träna så har jag ändå träningsverk. Jag är ju inte den som direkt tonar ner träningen när jag väl står där och ska lära mig. Viljestyrkan har ju alltid varit våldsamt mycket starkare än min självbevarelsedrift, men jag ångrar inget. Det svider fortfarande lite efter dom enormt välplacerade låsningarna jag fick känna på senast och nu är det dags för mer.

Påväg denna gång har jag nu även släpat med Niklas som lite halv nervigt blivit trakasserad av mig och mina instruktioner hur han ska bete sig i klubben, vad han sa ha på sig och vad han får göra när han väl sitter där. Jag tycker synd om Niklas och jag förstår att jag är en ganska krävande person. Men innerst inne så vet stackars Niklas att jag bara menar han väl 😉

Fig 1: Den sedvanliga städandet innan träningen och det gäller mig med.

Väl där mottas jag igen av den sedvanliga “tappa byxorna och hälsa” rutinen när folk smiter in på träningen när jag står och byter om. Jag känner en aura av skrockande nöjdhet från Niklas när han får se mig våndas av traditioner och tekniker. Träningen är idag hårdare än va jag fick uppleva senast. Idag var det bara falltekniker på schemat och lite grundtekniker. Förvånansvärt nog så lyckas jag ändå känna mig bekväm nog att falla på det hårda bonade golvet gjord av trä. Men det blir många fall…

Fig 2: Hårdträning…

Samtliga instruktörer är väldigt fromma i sitt beteende, men när dom instruerar så är dom väldigt bryska istället, känns konstigt och man vet att dessa personer är inga man vill hamna i fysiska konflikter med, teknikerna sitter som om dom inte gör något annat, med andra ord helt perfekt. Men trotts dessa strikta inställningar till träningen så vilar en glad och rofylld tillvaro bland utövarna, t om när man är så rädd som man är för att råka göra sönder något i klubben så lyckas ändå en av de nya svenskar i klubben att lägger en välplacerad flygspark på den elaka tavlan med nedskrivna tekniker på. Folk skrockar högt medans han skäms floder av röda kinder, den tavlan vet att han inte ska mucka med han igen. Denna nya svensk som är Jockes vän från skolan har tagit sig ganska bra kurage att ta sig till en sån här klubb och träna som ny, så han är värd all respekt han får anser jag.

Fig 3: Tranan, typ… Fast man blev sparkad på för att se om man kan hålla balansen…

Det bär av hemmåt och Niklas vältrar i att mobba mig om hur trött och utsliten jag är från träningen… Nu vill jag bara hem och sova i duschen… Atsui Desu Neeeeeeee! (DET ÄR VARMT!!!)

Ett besök på Rakuto!

I Onsdags var jag på Rakuto för min första träningspass, Niklas får stanna hemma pga formaliteterna den här gången. Det är ju lite så att man ska besöka sina instruktörer och klubbar personligen när man anländer till det landet man ska träna i. Idag är den dagen, jag vilar upp mig under dagen för att orka med hela planen. Varje dag har vi varit på gymmet och pumpat järn så jag är lite småstel med väldigt pepp på att träna hårt. Jag vet dock att träningen på Rakuto Douin är hård och det kommer kännas dagen efter.

Fig 1: Tillbaka på Rakuto douin.

Efter att ha käkat och förberett mig lite så tar jag mig till Kyoto, kostymbyxan och piké-tröja är minimum kraven innan man kliver in i tempelområdet där Rakuto ligger. Jocke har varnat mig för alla småsaker man kan klanta till som utlänning;

Ta av dig skorna innan du kliver upp på tröskeln
Ta av dig strumporna och lägg dom i skorna
Kliv in och hälsa
Hälsa på alla som tränar där
Sitt snällt och vänta till instruktören kommer
Hälsa några gånger på instruktören
Sen byta om

Medans jag står där och försöker klä om så hälsar ungefär 5-6 personer till som kliver in i dojon och vi som tränar ShorinjiKempo bugar inte, vi hälsar ju bed en hand gest. Så varje gång jag försöker ta på mig byxorna tvingas jag släppa dom och hälsa, släppa, hälsa, släppa, hälsa… Ja ni fattar…

Efter att ha stått där och sett ut som en tecknad figur så får jag äntligen ta på mig resten av träningskläderna. När jag är klar så ska jag möta Morikawa Sensei och ge han presenter jag har med mig från klubben och från mig själv. Jag har ju nämligen smugglat in “punch” för både han och Ozaki Sensei den här gången. Jag leds till baksidan av träningsytan och där står han i ett kök och häller av lite nudlar från en gryta, resten av familjen ler och hälsar på mig där dom sitter och äter middag. Morikawa Sensei lunkar fram till mig medans sonen förklarar att det är den “ökände” Peteru-San som är tillbaka för att träna hos dom, Morikawa Sensei rättar till brillorna och tittar noggrant på mig, frågar mig vilken grad jag har, hur länge jag tränat med den graden och hur många gånger i veckan jag kan komma. Efter lite genomgång så är jag redo att börja träna med Jockes grupp och blir där med hänvisad till min gruppledare Yasuda, han är 5-dan och 27 år gammal. Han är bland dom jag träffat tidigare förra året, väldigt from och lugn man som bara tittar snällt på mig och förklarar det han kan på engelska och Japanska. Efter att ha visat alla gåvor och skakat tass med samtliga så är jag redo för att tränas. Jocke dyker upp och börjar hälsa till samtliga precis som seden avser när man kliver in.

Väl under träningspasset så inser jag hur annorlunda teknikerna är här, mycket är ändrat förklarar Jocke, många småsaker som man kan se gör nytta. Det är allt från att ha fingrarna mer särade eller vända armen i låsningar som jag inte är van vid. Hela träningen blir mer och mer komplicerad men jag lär mig mycket redan.

Innan jag ger mig av från träningen så berättar den äldsta sonen att jag fått ett skåp som jag kan lägga mina saker i, det känns väldigt vänligt då det borde vara bara för dom som mer eller mindre är där varje dag. Men trotts det får jag ett skåp jag ska använda 2 gånger i veckan. Respekten är skyhög från mig och jag tackar och bockar.

Dags att ta på sig sina finkläder på allt svett och lunka snällt ut ur templet utan att visa att man är obekväm i den hetta Japan har att erbjuda mig, men det känns rätt ok ändå, jag ser bara mer fram emot duschen hemma på hotellet.

Fig 2: Jag stirrar ner på min dräkt, genomblöt, nästan genomskinlig av allt svett, och jag har t om lyckats bona golvet på köpet efter all fallteknik…

Kroppen suktar efter mer träning och jag kan knappt vänta tills jag ska tillbaka…