Ett besök på Rakuto!

I Onsdags var jag på Rakuto för min första träningspass, Niklas får stanna hemma pga formaliteterna den här gången. Det är ju lite så att man ska besöka sina instruktörer och klubbar personligen när man anländer till det landet man ska träna i. Idag är den dagen, jag vilar upp mig under dagen för att orka med hela planen. Varje dag har vi varit på gymmet och pumpat järn så jag är lite småstel med väldigt pepp på att träna hårt. Jag vet dock att träningen på Rakuto Douin är hård och det kommer kännas dagen efter.

Fig 1: Tillbaka på Rakuto douin.

Efter att ha käkat och förberett mig lite så tar jag mig till Kyoto, kostymbyxan och piké-tröja är minimum kraven innan man kliver in i tempelområdet där Rakuto ligger. Jocke har varnat mig för alla småsaker man kan klanta till som utlänning;

Ta av dig skorna innan du kliver upp på tröskeln
Ta av dig strumporna och lägg dom i skorna
Kliv in och hälsa
Hälsa på alla som tränar där
Sitt snällt och vänta till instruktören kommer
Hälsa några gånger på instruktören
Sen byta om

Medans jag står där och försöker klä om så hälsar ungefär 5-6 personer till som kliver in i dojon och vi som tränar ShorinjiKempo bugar inte, vi hälsar ju bed en hand gest. Så varje gång jag försöker ta på mig byxorna tvingas jag släppa dom och hälsa, släppa, hälsa, släppa, hälsa… Ja ni fattar…

Efter att ha stått där och sett ut som en tecknad figur så får jag äntligen ta på mig resten av träningskläderna. När jag är klar så ska jag möta Morikawa Sensei och ge han presenter jag har med mig från klubben och från mig själv. Jag har ju nämligen smugglat in “punch” för både han och Ozaki Sensei den här gången. Jag leds till baksidan av träningsytan och där står han i ett kök och häller av lite nudlar från en gryta, resten av familjen ler och hälsar på mig där dom sitter och äter middag. Morikawa Sensei lunkar fram till mig medans sonen förklarar att det är den “ökände” Peteru-San som är tillbaka för att träna hos dom, Morikawa Sensei rättar till brillorna och tittar noggrant på mig, frågar mig vilken grad jag har, hur länge jag tränat med den graden och hur många gånger i veckan jag kan komma. Efter lite genomgång så är jag redo att börja träna med Jockes grupp och blir där med hänvisad till min gruppledare Yasuda, han är 5-dan och 27 år gammal. Han är bland dom jag träffat tidigare förra året, väldigt from och lugn man som bara tittar snällt på mig och förklarar det han kan på engelska och Japanska. Efter att ha visat alla gåvor och skakat tass med samtliga så är jag redo för att tränas. Jocke dyker upp och börjar hälsa till samtliga precis som seden avser när man kliver in.

Väl under träningspasset så inser jag hur annorlunda teknikerna är här, mycket är ändrat förklarar Jocke, många småsaker som man kan se gör nytta. Det är allt från att ha fingrarna mer särade eller vända armen i låsningar som jag inte är van vid. Hela träningen blir mer och mer komplicerad men jag lär mig mycket redan.

Innan jag ger mig av från träningen så berättar den äldsta sonen att jag fått ett skåp som jag kan lägga mina saker i, det känns väldigt vänligt då det borde vara bara för dom som mer eller mindre är där varje dag. Men trotts det får jag ett skåp jag ska använda 2 gånger i veckan. Respekten är skyhög från mig och jag tackar och bockar.

Dags att ta på sig sina finkläder på allt svett och lunka snällt ut ur templet utan att visa att man är obekväm i den hetta Japan har att erbjuda mig, men det känns rätt ok ändå, jag ser bara mer fram emot duschen hemma på hotellet.

Fig 2: Jag stirrar ner på min dräkt, genomblöt, nästan genomskinlig av allt svett, och jag har t om lyckats bona golvet på köpet efter all fallteknik…

Kroppen suktar efter mer träning och jag kan knappt vänta tills jag ska tillbaka…