Fig 1: Innan jag åker hem så tar Whitney mig till en av dom där fjortis fotomaterna. Man får inte lämna Japan utan att ha upplevt detta… Självklart gör vi reklam för alla Gilette rakhyvlar vi fått helt gratis av reklamtomtarna runt om i Namba samt en hyllning till peddo bear, för han finns fan överallt i Japan…
Så var det dags, det är den sista dagen. Planen är att möta samtliga uppe vid mitt favorit ställe i Tennoji. Där ska vi käka middag och sen ge oss mot Namba till den berömda Balabushka baren!
Men innan jag ger mig ut på ett sista äventyr så unnar jag mig ett långsamt farväl, jag kollar på den Japanska TV-utbudet som nu driver mig till fullständig vansinne såklart. Jag packar långsamt allt som jag ska ha med mig. Helt otroligt att jag handlat presenter och grejer åt mig själv för bara 4300 kr, jag har två gigantiska påsar med grejer från Japan nu och en kraftigt överlastad ryggsäck. Jag skriver några roliga vykort i form av solfjädrar åt några kompisar inklusive familj, jag äter upp min sista ranson av mat jag har i kylen och viker ömt mina kläder i små fyrkanter samt ger ifrån mig en suck varje gång.
Det känns riktigt kast att åka hem, lika kast som det känns skönt att faktiskt få åka hem ett tag. Men jag har vant mig, jag har vant mig så bra att det kändes som rutin att bo i Japan nu. Språket förbättrades och mina vardagsrutiner föll in helt naturligt. Jag tar mig en sista vardagsrutt som jag gjort i en månad nu, går ner till närkrogen som jag äter lunch hos. Tar mig min favoritmåltid, tackar för mig och förklarar att jag åker hem till Sverige nu, dom bockar och niger och önskar mig en säker resa hem samt att dom kommer sakna mig (jag förstår dom, jag skulle sakna en utlänning som alltid gav mig dricks). Efter att ha postat mina vykort så går jag till gymmet en sista gång och pumpar så ådrorna vibrerar i hela kroppen, sen är det bubbelpoolen som gäller, där ligger jag länge och njuter. Gymmet som varit min kompis-central, badhus och fysiska rehabilitering. Min lilla fristad som jag så ofta besökt nu under min tid jag varit där, jag kommer sakna det gymmet, den hade allt. Jag tar farväl till min gamla kärlek där också, hon var den första jag såg när jag först var på besök där för provträning. Hon är stor, hon är svart och hon är eldriven, jag pratar givetvis om massagestolen som fixat min rygg där i en hel månad, jag kommer nog sakna henne minst av allt.
När jag är färdigtränad och fått min lilla ?spa behandling? så har jag bara ett uppdrag kvar. Ge bort den portabla stolen, frysväskan och paraplyet jag fick av Mark innan han åkte hem. Jag tänker ge dom till första bästa uteliggare, jag hittar en gammal dam som sitter ihop-krupen mot en kant med ett antal påsar med pantflaskor omkring sig. Hon tittar förskräckt på mig medans jag knackar fram på kass japanska mot henne att det är en gåva från mig och att jag inte behöver ha detta. Hon skakar med händerna och tar tag i det jag ger henne, hon vågar inte säga ett ord och bara tittar på sakerna helt chockerad. Förhoppningvis så får hon bra nytta av detta…
Fig 2: Dags för öl!
Väl tillbaka på Tennoji så möter jag 2 av mina vänner, vi käkar på sushi tåget som jag gjort så många gånger nu, samt skålar med ett par öl. Sen drar vi oss till Namba där vi tillslut hittar till Balabushka efter lite trassel, sen kommer resten av skaran som jag känner nu. Samtliga döttrar till mina Sensei’s där i Osaka och mina vänner jag lärt känna från gymmet och Wing Tsun skolan. Vi skålar, vi dricker, vi spelar biljard och har roligt. Det känns tungt, riktigt tungt att åka nu, nu när man skaffat sig så många roliga vänner där, men det känns samtidigt väldigt skönt att ha några att besöka vid nästa vistelse.
Fig 3: Biljardskola 101.
Innan kvällen helt tar slut så har vi iaf tagit lite foton på oss, några har redan försvunnit hemåt för Jappsar jobbar t om Lördagar, så dom offrade sin Fredagskväll för att träffa mig igen. Whitney drar den sista bunten av oss till ett Pizza hak där jag för första gången på 1 månad får smaka på äkta pizza, vilket lagom ovanligt här i Osaka. Det är en utlänningsbar detta med och bartendern snackar flitigt med modern Amerikanska. Vi har en lång och trevlig historia hur vi nu alla känner varandra som är där, det är en rolig genomgång som jag själv börjar skrocka till, hur liten världen kan vara samtidigt som man kan hitta goda vänner så lättsamt. Allt som krävdes var att en knasig Svenne kom på besök råkade prata med några. Förhoppningsvis så har jag skapat lite andra vänskapskretsar som lever kvar där utan mig tills jag kommer tillbaka.
Fig 4: Gänget!
Miyuki San och hennes pojkvän följer mig till mitt hotell. Där vi alla kramar om varandra och säger adjö. Dom säger att dom kommer sakna mig men vet att jag kommer nästa år igen… Om vuxna män kunde gråta en skvätt så skulle dom göra det just nu.
Men Ninjor gråter inte… Dom återvänder…
Fig 5: Slutligen svaret på den fråga jag får hela tiden; “Vad är det sjukaste du sett i Japan” Mina damer och herrar, jag ger er; EN PIMPAD HUND! …Inte nog med det, den gillade inte att jag fotade och jag klandrar inte stackarn… Den hade t om maskara… Voff på dig med polarn… Voff på dig med… *skaka på huvet*
