Fig 1: Den omtalade Rakuto Douin.
Efter att ha planerat detta såpass väl nu samtidigt som jag faktiskt bokat tid hos dom tuffa pojkarna på Rakuto Douin i Kyoto så är det nu dags. Jag var där på ett besök, redan vid ingången så tränade barnen hårt inför sin nästa gradering. Mammorna satt på rad och väntade medans deras ungar instruerades av Morikawas Sensei’s son. Samme man som hade mött mig samma söndag som vi var i Kyoto. Idag var det dock en helt annan ton när jag stod där med fullpackning och böjd nacke. Morikawa JR var glad att se mig, redan vid ingången så visade han mig vart jag fick sitta och titta på tills barnen var klara.
Fig 2: Barnen instrueras hårt men samtidigt ömt av Morikawa JR.
Barnen var väldigt drillade, räknade högt tillsammans samtidigt som dom instruerade varandra i vilka manöver dom skulle göra härnäst. Det började bli allt mer klar för mig att det var mer än bara sin gradering dom här barnen övade på, det var även inför nästa Taikai (Tävling). En väldigt svår uppvisningform med ganska stor stress för dom som upplevt det, man ska visa en teknikserie i något slag mot en partner eller själv beroende på vilken “gren” man valt, samt om man har en uppvisning tillsammans som grupp. Sånt här ser man inte ofta i Sverige, inte längre iaf, framför allt inte barn i dessa åldrar (5-9). Det var dock mycket vanligare när jag växte upp i Mariestads trakterna under 80-talet där det inte fanns något annat att göra än att engagera sig i just sådana här evenemang inom “sport”. Här är det dock helt annorlunda, barnen drillas tidigare inför att ha uppvisning i det här fallet kampartsform. Trotts att jag får höra hur mycket mindre disciplin den Japanska barndomen har idag så kan jag inte sluta häpnas över hur väl dom presterar när man jämför med andra generationer och länder.
Fig 3: Diplom och pokaler fanns överallt.
När barnen är klara så hälsar alla i rad snyggt och prydligt på den Nordiska monstret som sitter där och knäpper bilder vid ingången, jag är ju självklart ett spektakel för dom och det susar ordet “Sverige” i rummet ett antal gånger. Morikawa JR ber mig att byta om nu så vi kan träffa hans far, the one and only Morikawa Sensei från Kyoto, det är maffigt, sist jag såg Morikawa Sensei så var det på Rallarsving på TV för ett antal år sen. Jag grabbar genast tag i en flaska “Absolut Vodka” från Sveariket minsann som jag hittat i kvarteret där jag bor (för djävlarns tur var det också). Och där står “Pei Mei” i egen san gestalt, den omtalade, mannen som använder sitt SK emblem som glasögonfodral på sin dogi. Han hör dåligt, jag presenterar mig skravlandes med japanskan och han verkar inte förstå riktigt vad jag säger. Morikawa JR förtydligar mina ord till hans far och nu vaknar Sensei upp;
– “Aaaooohh…. Anderesu Sensei desu ne!?” – “Ja visst för bövelen, det är ju en av Anders underhuggare” (i princip)
Anders vilket är min Sensei i fråga som kontaktat familjen Morikawa åt mig innan jag landade i Osaka. Jag förklarar vilken doui jag tillhör samt stad och vem som är min Sensei på fulltid, hur länge jag tränat och att jag är här för att lära mig bli en bättre utövare av arten och förhoppningsvis bli en bra instruktör själv i framtiden. Morikawa JR förklarar dock att idag är det deras stora Taikai träning så jag kan tyvärr bara vara med och se på. Vilket är helt ok för mig, det är alltid bättre att göra sin research innan man ger sig in i spelet. Jag ger Morikawa Sensei flaskan och “Åsa Nisse” i honom blir ju givetvis glad. Jag har fått höra att ?Pei Mei? här är en duktig hävare.
Fig 4: Morikawa Sensei.
Jag deltar i Samu (städningen), det känns väldigt olustigt på nått sätt, fast jag förstår konceptet som den praktiserats hos mig själv där jag tränar. Men detta är i princip Familjen Morikawas bakgård. Alla svärmar runt som bin och städar, dom plockar döda löv från buskar och rensar plantor, krattar samt plockar ner ett gäng bönor som växer på ett annat träd. Det är mer trädgårdsarbete än vad det är ren och skär städning inuti douin, det stör mig allt mer att det är på “privat” mark dessutom. Jag slåss med min hjärna samtidigt som jag städar och hälsar glatt omkring mig på de seniorer som dyker upp. Alla är glada att se mig och de flesta kan utbyta ett antal ord på engelska och vi har dialoger. Många av dom känner en hel del Svenskar också, vilket jag skrockar för mig själv om efteråt, att en art så långt borta som ändå är likadan känner så många Svenskar finner jag väldigt humoristiskt och fint på samma gång. Dom tycker det är kul att jag rest så lång väg bara för att vara med ett pass, sen har vi dom som hade ett konstigt beteende mot mig, men vi kommer dit… När vi städat klart så vinkas jag fram efter uppställningen, dom säger till mig att hålla tal på engelska… Jag som är så jävla bra på att snacka vet ju inte vad jag ska säga så jag får ju winga till det såklart. Knackar mig fram på engelska och stödjer det med lite japanska ord så alla kan hänga med, om hur glad jag är att få vara där och att jag bara ska observera denhär gången med ser fram emot att få träna hos dom igen nästa gång jag är på besök. Det är dödstyst tills jag signalerar att jag är klar med en ren och skär SK-hälsning, där alla oroliga ögonbryn plötsligt faller ner igen och blir allvarliga. Jag hatar att hålla tal…
Fig 5: Seniorerna.
Nu ska jag vara publik inför deras uppvisning, dom har nämligen övat det precis som det praktiseras på en riktig tävling. Dom har högtalare och en mic där en dam läser upp gren och grupp samt namn på deltagarna. Allt är väldigt ordnat, strukturerat och väl genomfört så klart. Morikawa Senseis sitter på en stol längre bort från mig och rättar till sin (vad som ser ut som en) rolex. Hjärnan bråkar med mig igen om hur det inte platsar in i den SK jag känner till. Under halva passet så försvinner Morikawa Sensei ut en stund, han kommer tillbaka och har en påse med sig, han har dessutom passat på att sätta på sig sin “hoi” (en slags över dräkt för SK, det var i princip så munkarna såg ut som praktiserade Shaolin vilket vi har en viss grund ifrån). Dock ser den här väldigt underlig ut, istället för att ha en solid färg så är den transparent, det ser nästan ut som ett sexigt nattlinne fast ändå inte. Min hjärna härjar förtvivlat och jag försöker fatta vad som pågår, men tydligen så är detta helt standard… Åter igen något som jag inte ens hört eller sett inom den här arten. Morikawa Sensei sätter sig på stolen igen och nickar av då och då.
När alla är klara med uppvisningen så slänger sig en av lärlingarna på knäna och frågar Morikawa Sensei om det är något han vill korrigera eller om han var nöjd med uppvisningen. Morikawa Sensei snortar till lite lätt som om han precis vaknat och reser sig upp försiktigt. Han håller ett kort tal om vad som kan förbättras. Nu när alla är klara med uppvisningen så är det bara träning på det dom ska visa upp, jag lappar ihop några stackare som skadat fötterna mot den hårda trägolvet när dom kastat varandra så tavlorna nästan flugit av väggarna.
Sen kommer de lite äldre av utövarna och pratar med mig, om hur länge jag stannat här, vem jag tränat hos, vad jag pysslar med osv. När jag förklarat allt samt att jag bara är där för ett pass för att kolla på så börjar en herre bredvid mig skrocka kaxigt om hur dåligt planerat det var av mig och skämtar om att jag säkert inte är tillbaka förens om 1 eller 2 år. Jag vänder mig om och tittar på honom med frågande ögon och säger snällt;
-“No, just until next summer, in June…”
…där hans skrockande plötsligt slutar med en liten chock över hur fel han hade om mig (antagligen). Jag börjar bli lite besvärad av hans attityd och hur lite väl kaxiga vissa av dessa utövare är. Men som i alla arter så kommer man möta “bad boys” oavsett om dom kom in med slips till träningen eller inte. Dom verkar inte ta någon notis till att jag varit och tränat vid nästan varje tillfälle som fanns hos Ozaki Sensei, vilket är lite av ett tecken på “pride”-sjukan (vår doui är bäst typ).
Morikawa JR och Morikawa Sensei vinkar in mig och har en påse åt mig med “SK-godis”. Lite affischer, en handduk, blanketter osv. Både Morikawa JR och Morikawa Sensei är väldigt trevliga och vänliga mot mig och jag tackar så gott för att jag fick vara där. Morikawa JR följer mig till dörren och önskar mig en säker resa hem, han ser fram emot att se mig där nästa år. Så nu måste jag tillbaka! =p (annars kommer ninjorna)
