Idag drog jag iväg med Whitney till Kyoto, idag ska vi besöka marknaden där samt leta efter de tuffa pojkarnas ShorinjiKempo doui.

Fig 1: Kyoto!

Vi når fram till marknaden, det är så varmt så man kan skära sig igenom luften, nästa oumbärligt fast jag bara har ett linne på mig. Vi är främst där för att äta marknadens mat och se på en knivmakare som Whitney berättat om.

Fig 2: Marknaden, det finns väldigt mycket gammalt stuff som jag älskar. Speciellt Samurai prylar!

Knivmakaren är ganska känd här i Osaka för att han gör dom skarpaste och billigaste köksknivarna som finns i Japan. Efter att ha tryckt i oss en massa mat på vägen in i marknaden så hittar vi tillslut legenden själv. Där sitter han i lotus ställning i den brinnande hettan och hugger i trä med sina små knivar, han hackar i dom som om dom vore gurkor, han skivar pappersblad som om dom vore av smör. Det är väldigt imponerande och det står en massa folk där som vill se spektaklet. Whitney har som mål att köpa 10 set (2 knivar i varje), gubben skrockar gott om att t om utlänningar söker upp han för att köpa hans knivar och ger Whitney ett extra set som en gåva. Jag övertalar snabbt Whitney att jag betalar för den extra set:et om man skickar den tillbaks till Sverige åt mig.
Fig 3: Knife Master!

Nu är trött på den enorma hettan som är på marknaden, så vi väljer att leta upp lite öl och kyla inne på stationen där vi anlände senast. Väl där så börjar vi undersöka kartorna lite och diskutera hur vi ska hitta Rakuto douin som jag ska besöka på onsdag för ett träningspass. Efter lite planering och navigering så är vi där, stationen i området där douin ska vara. Whitney vet inte vart vi ska gå nu så jag berättar för honom hur vanligt ShorinjiKempo är i Japan rent generellt och att iaf en på tre japaner vet vart det finns en doui nånstanns i närheten, ju äldre dom är ju större chans är det att dom vet. Så Whitney ser en cykelaffär och tycker att ägaren sen gammal nog ut, han vill testa min teori. Mycket riktigt vet den gamla ägaren vart Morikawa sensei har din doui i området, för han är självklart en gammal elev själv, han visar Whitney på en karta hur man hittar dit och jag fotar gatunamn för att planlägga allt så jag kan hitta samma väg själv på onsdag.

Fig 4: Området ser ut som något taget från en gammal Samurai rulle, det är otroligt vackert…

Vi står nu utanför Rakuto doui, den är stor, en stor trumma är vid ingången och hela området ser ut som ett enda stort tempel. Det är väldigt respektingivande t om Whitney som bott här i 4 år och är van vid detta börjar bli lite nervös. En av eleverna som tränar extra idag ser oss stå utanför tysta med stora ögon, det är tur att jag har Whitney med mig för han knackar ordentligt på Japanska och förklarar läget. Dom verkar medvetna om min närvaro tack vare Anders sensei’s mail som han skicka innan jag åkte iväg, så eleven springer efter Morikawa sensei. Vid sidoingången som eleven dirigerat oss kommer en lite halv svettig man med klubbens T-shirt på sig. Han ser lite smått irriterad ut och verkar ha en del saker att göra, vi presenterar oss och jag berätta vem jag är. Whitney ber Morikawa sensei om jag får komma på onsdag för ett träningspass, jag för intrycket att Morikawa sensei inte är speciellt imponerad över min vistelse och tycker att det verkar ganska självklart att jag ska vara där och träna, nästan som om jag borde varit där mycket tidigare. Han säger tid jag ska vara där och att jag ska var ombytt samt klar när det gället. Whitney ser till att bocka lågt med händerna på sidan medans jag ser till att salutera på SK vis med en relativ låg bockning. Morikawa sensei hälsar slött tillbaka och skyndar sig in igen.

Fig 5: Vägen till douin.

Upplevelsen känns aningen uppskakande, jag vet inte riktigt hur jag ska tolka kroppsspråket eller attityden. Känns som om jag kanske borde skriva ett testament innan onsdagen?

Väl därifrån nu så måste vi kyla ner både kropparna och hjärnorna med öl för att sluta tänka på vad som nyss hände. Vi konspirerar om allt som kommer hända, men efter en 3:e öl så börjar det istället bli historier om eskaper som vi haft som tonåringar. Whitney tycker jag är cool som faktiskt kommit till ett främmande land och bara ger mig av till olika douin för att få tokspö. Trotts hans bakgrund i Taekwondo och Wing Tsun så tycker han detta t om är läskigare, han lägger ju givetvist den bakgrunden på att han såg eleverna inne i douin träna på nage (kast) på ett trägolv. Fast jag håller med, det såg inte trevligt ut och jag har ju lärt mig nu, den hårda vägen, hur stenhårda japanerna är i sin fysik och träning. Jag brukar ofta tacka min polska gener som ger mig den kurage jag behöver för att faktiskt genomföra saker som verkar skrämmande, det har gett mig så mycket mer än bara blåmärken oftast 😉

Efter 4:e ölen så börjar jag känna att något är väldigt varmt på min rygg, Whitney pekar och ger ifrån sig ett ”iiiiiiiisch…..”;

-”Dude, you look like a tomato…”

Mycket riktigt, trots att solen låg bakom tunt lager med moln idag så har den lyckats äta upp mig rejält. Linnet jag har haft på mig har bara fövändlat min hudfärg på rygg och axlar till något som skulle kunna vara en Nordisk Zebra färg. Det svider som satan… Tack och lov kan jag dricka bort det värsta och smärtan medans jag smetar på lite lepsyl jag har i fickan. ”Jävla turist tänker jag… Fan att jag aldrig lär mig”

Nu är vi hungriga igen och Whitney har en backup plan som han har velat göra ett bra tag nu. Vi ska till ”Flaming Noodles” eller den egentliga översättningen skulle bli nått i stil med ”Galne Gunnars Brinnande Nudlar”. Det låter lika roligt som det låter farligt tycker jag, men magen bestämmer just nu. Inne i nudelhuset så möts vi av flammor, framför oss sitter redan 3 kompisar och ska äta nudlar som kocken satt eld på. Alla bär matlapp under hakan ner till knäna och försöker kisa bort den våldsamma hettan som slår mot deras ansikten. Kockens händer är smått brända och han lyser av svett bakom disken.

Fig 6: Fajjaaaaaah!

Whitney börjar beställa åt oss och vi måste lyssna på reglerna från kocken;
* Man ska inte ha något på bordet.
* Man ska ha händerna bakom ryggen.
* Lappen ska va val knuten bakom ryggen så den sitter ordentligt.
* Man ska hålla munnen stängd så man inte andas in värmen.
* Man ska inte skrika som en liten flicka.

… det var hans exakta ord innan vi fick vårat käk. Sen drämmer han på med brinnande olja rakt ner i maten, det fräser och spottar eld så jag nästan faller av stolen. Värmen är så stark så jag får ont i ögonbollarna. När misshandeln är över så får vi äta, det var dom godaste nudlarna jag ätit i hela mitt liv. Helt otroligt gott!

Fig 7: Nudlar!

Efter att ha besökt ett badhus innan vi åker hem så är vi helt slut, jag är nedkyld tack och lov och smörjat in min trasiga rygg med någon slags lotion som Whitney krängt innan han kom till Japan från sin semester i staterna. Vi snackar om dagens event och vad vi ska hinna med i veckan innan jag drar hem igen. Vi säger adjö och går åt våra respektive håll, nu måste jag hem och slicka mina sår för smärtan börjar bli oumbärlig…