Hej allihop, tänker ju inte be om ursäkt för att jag inte är aktiv med bloggen för det är ju som sagt inte en daily blog som jag brukar skryta högaktningsfullt…
-“MEN!”
För er trogna läsare så tänkte jag iaf ge en liten feed på vad som händer. För under en tid nu så har jag drivit på med mina sommar projekt vid sidan av ordinarie arbete där allt från eventfyllda dagar med bilar samt träning utomlands och på toppen av detta ska det också flyttas till ett nytt och spännande liv!
Livet kantas dock av arbete där jag blir mer och mer uppmärksammad över min position inom IT. Jag skulle vilja ta upp en sida av detta yrke som sällan märks av utifrån men är väldigt vanligt inifrån organisationen bland IT-Folk.
-“Inget är intressant, jag är för bekväm.”
Den ständiga jakten efter det perfekta jobbet, spänningen och lönen blir ett gissel när man vet att man har ett väldigt allsidigt arbete redan och man vill inte längre ta för sig. Det kan ju självklart vara allt från en bristande ledning som inte utmanar eller ser över din framgång eller att man helt enkelt tröttnat på vad man gör men man är för bekväm för att sluta med det.
Det gäller på något sätt att hitta tillbaka till den glöden man hade genom att kolla vad man brister i och om man faktiskt vill utveckla detta vidare? Så enkelt är det inte resonera givetvis men det är första steget man kan testa… Jag själv har alltid varit en “idé kulspruta” som min förra chef kallade det och den funktionen i mig har nästan dött ut, man kan väl säga att jag “sköt” mig i foten och nu haltar jag omkring.
Viktigt är också att släppa taget om vad man är, gör och alla intressen innan det blir “monoton och minimalt” i livet. Jag tar stora pauser från träningen över sommaren och fokuserar på annan träning istället. Jag har mer än en hobby och försöker inte göra alla intressen för stora utan fokuserar på de som är roligare att göra. Det är väl det jag menar i att arbete är lite “same old same old”, vad gör man i sitt arbete om det är kontinuerlig syssla, få utmaningar och idé-kulorna är slut?
Ja jag vet inte, jag kan föreställa mig att man går i “väggen”, den är populär, något jag aldrig fattat hur man ens kan. Blir slö och kraftlös, undviker arbete om inte nödvändigt för stunden osv… Ja känslorna är där och då har jag någon slags spärr där inne i psyket som säger
-“Nej… Nu räcker det hörru, upp och hoppa!”
Utan den rösten så hade jag antagligen inte gjort någonting åt saken och jag ska väl va glad att den ropar fortfarande när livet känns enkelspårig. Frågan är bara hur länge den finns kvar?
Så där står jag vid vägskälet och frågar mig, ska jag ta ett kliv framåt där jag är nu, eller ska jag vända mig om och leta efter en annan väg i arbetslivet?
Det är spännande vilket som egentligen när man tänker efter, att man har det valet, det är ju ditt liv även om organisationer vill få dig att tro annat.
-“Stå på dig nu förfan”
…säger rösten. Ja fan, du har nog rätt herr Schizo, vad gnäller jag på det är ju bara att göra nått!?
Eller?
Fig 1: Slut på kulor, jag behöver ett nytt vapen…
