Sista veckan närmar sig och jag har bara ett pass kvar hos Ozaki sensei innan jag flyr landet. Jag väljer att börja dagen lugnt så jag har energi kvar. Redan på Fredagen innan så fick jag så mycket stryk så jag knappt kunde stå efteråt, men jag lär mig så jävla mycket.

Idag tar jag mig ner till Namba igen och ska undersöka teknik-gatorna. Det är fullt av dom sist jag passerade med Whitney och jag bara måste shoppa mer gadgets! Påvägen dit så stapplar en annan Gaijin (utlänning) in i mig och frågar sorgset;

-”Hey man do… do you know… do you know where Shin imamiya is?”

Jag pekar snett över gatan mot stationen, han rullar runt med ögonen, jag visar t om på min karta vart det är och han börjar förstå långsamt. Jag frågar om allt är ok, han börjar skratta och säger;

-”Man, I’m smashed… I was at this party some where and I woke up without my wallet… I have no cash or cards left! *skrockar vidare*”

Jag erbjuder mig att ta han till polisstationen lite längre ner mot Namba, påvägen tackar han mig så hjärtligt det bara går och beskriver att han är en irländsk herre som inte kan kontrollera spritnivån. Jag förstår ju han såklart, jag är ju både skandinav och polsk så jag kan konsten. Jag tolkar åt honom den lilla japanska jag kan och ber om en polis som kan engelska. Som tur är så har dom en där som direkt kommer ut och hjälper oss fylla i formulären. Irländaren är väldigt tacksam för all hjälp han får och vill ha mina kontaktuppgifter så han kan bjuda tillbaks på något sätt.

Fig 1: Namba’s teknik-gator!

Jag ger mig av mot Namba och shoppar, påvägen så ser jag till att undersöka alla nudelställen jag fått höra om. Efter 3 ställen så är jag rätt mätt och belåten samt kokhet i magen. Nu ska jag till ”Super Potato” som är en retro shop för sånna som mig som älskar Nintendo prylar/spel. Jag shoppar så plånboken gråter… Jag hinner t om handla rejält med presenter till dom andra i Norr, riktigt coola prylar som kommer förgylla deras vardag.

Fig 2: Super Potato!

Nu måste jag hem och byta om inför min sista pass hos Ozaki sensei. Väl där så möts jag av den hårdaste träningen hittills. Vi ska göra 100 situps delat på 3 olika moment, ett par snabba, några med benlyft och några med böjd svank. Alla fuskar utom jag såklart! Sen är det push ups, först knogar, sen mot handlederna, sammanlagt ska vi täcka 60 st. Sen behöver vi stretcha ordentligt, allt i mig knackar och krasar, Ozaki sensei skrockar och säger att han ska hjälpa ”invandraren”, går fram till mig och trycker ner mina ben ytterligare så jag tjuter i plågor, nu skrattar alla åt mig… Jag lider men har roligt nånstans inne i benmärgen.

Efter ett långt fyspass så går dom igenom alla tekniker vi hinner som är ”unika” inför Shodan som jag ska kunna bra. Jag känner mig som en gråsten som Ozaki sensei försöker slipa till en diamant, vilket är smått omöjligt, trotts det så verkar han lagom nöjd med vad jag snappar upp och antecknar i min bok. Jag har rivsår och blåmärken överallt, men jag har lärt mig mycket idag. Under filosofi stunden så går alla igenom tekniker och sådant dom ska kunna inför sin grad. Medans dom gör det så pratar jag och Ozaki sensei om ShorinjiKempo, han nämner såklart filmen om ShorinjiKempo med Sonny Chiba. Det visar sig senare att Ozaki sensei tydligen är vän med Sonny Chiba, jag tappar givetvis hakan direkt och vägrar tro på honom. Han tar mig i ärmen och leder mig till en bild som hänger vid ingången, där vid kanten hänger en bild på Ozaki sensei och Sonny Chiba, legenden inom action rullar i Japan… Ozaki sensei är coolare än rostad bröd…

Fig 3: Ozaki sensei och Sonny Chiba!

Efter att passet är över så plockar Ozaki sensei ner en träbit med mitt namn som dom målat till, på listan står det närvaro och rank i deras douin. Den är min att ta med hem, jag lovar att ta den med mig nästa gång jag besöker Osaka. Jag knackar fram på simpel engelska med stödjande japanska när jag håller mitt lilla tal över hur glad jag är att få ha tränat hos dom.

Fig 4: Jag i mitten med djungeln av namn!

Bruce Lees pappa som egentligen heter Kato sensei i den douin, alltså inte sensei Charles Bronson utan den andra, vill bjuda mig på middag och lån av dusch, jag måste tacka ja har jag ju lärt mig så jag hänger med helt frivilligt. Jag har inte planerat att stanna nånstans och har bara min svettiga dogi på mig med en handduk runt halsen. Ozaki sensei säger nått om att låna kläder och jag tackar nej, påvägen mot Kato sensei’s hus så passerar vi Ozaki sensei’s byggnad, Ozaki sensei kommer ut med en påse kläder som jag kan få. Jag tacka ödmjukast, kläderna är väldigt generiska och t om för stora för mig. Väl framme hos Kato sensei’s hus så får jag duscha och byta om, när jag kommer ut så möts jag av hans 2 döttrar och fru som har lagat en gigantisk middag. Döttrarna tycker jag är super cool och skriker minst 15 gånger var;

-”Sugui!!!” – ”Cooooooolt!”

Jag presenterar mig hövligt och knackar fram dåligt på Japanska med dom samt nästan tappar byxorna hela tiden. Vi pratar om mat och språk, även fotboll för det verkar vara denna familjs passion intill ShorinjiKempo. Båda döttrarna är med i ett lag och tävlar konstant, deras Engelska är helt ok och vi kan alla sitta och prata utan större problem. Dom vill veta allt om mig och vad jag gör, Kato sensei klämmer på mina armar och skryter till döttrarna hur hårt jag tränar. Frun tycker jag ska äta mer kött så jag orkar av all träning, hon fyller på mitt hörn på grillplattan, har har ett litet berg av biff och grönsaker. Kato sensei är otroligt vänlig och hela hans familj är lika energisk och glada som han är, jag gillar dom direkt. Nu är klockan snart 00:20 och det är 5 min kvar innan mitt sista tåg går till hotellet. Döttrarna rycker snabbt tag i mig, frun packar ner extra käk i en påse åt mig, samt att jag får en cykel som jag ska låna ner till stationen. Jag tackar Kato sensei för middagen och får han att lova ett besök i Sverige så jag kan bjuda tillbaks. Döttrarna paddlar iväg på en cykel och jag ska följa efter dom till stationen (det var nästan över 5 år sen jag suttit på en cykel, instinkten letar efter kopplingen såklart), väl vid stationen så har dom redan betalat för mig och ger mig en biljett i handen, hojtar friskt om att jag måste komma tillbaka snart så vi alla kan gå ut och festa. Jag bugar och bockar medans dom står och studsar på stället där dom står. Fantastiskt vänliga människor tänker jag medans jag springer mot mitt tåg och försöker att inte tappa byxorna igen.

Nu är jag hemma igen på hotellet, jag har fått dricka väldigt mycket öl och vin samt sake. Full med mat i magen, jag ser en säng och kraschar i den. Imorn ska jag ju till Kyoto och besöka Rakuto Douin där dom stora pojkarna slåss… Det blir svart och jag snarkar så väggarna skakar…