Idag träffade jag Whitney, killen jag mötte när vi tränade Wing Tsun här om dagen. Vi har verkligen hittat varandra, det är inte varje dag man möter en Budo utövare, som är nörd (bilnörd, IT nörd, Japps nörd) och allmänt mongo som jag. Så det första han kan komma att tänka på att vi ska gå idag är “Spy Shop”. Påvägen dit visar jag honom Techno Land, som små barn springer vi runt och fnittrar åt alla coola leksaker. Vi hejar på robotarna som damsugar och skäller på att dom inte hittar tillbaka till sina stationer för laddning. Givetvist visar jag honom alla skatter jag köpt där, han är avundsjuk såklart, han vill också handla sånt skit. Men vi hinner ju inte vi ska ju till “Spy Shop”. Bara det är roligt att han inte ens frågat mig om jag är nörd nog, samt om jag har intresse för techno tjaffs som just sånt. Men på nått sätt har han listat ut mig redan fast vi bara träffat varandra i max 1 h sen sist. Hursomhelst så är vi där, affären har ju givetvist allt, klockor med videokamera, pennor med diktafon, glasögon med fotokamera osv. Jag vill köpa allt såklart men jag måste hålla mig jag har redan massa leksaker… *böla* Vi har detsutom hittat ett kendo svärd som jag bara måste ha med mig hem på nått sätt!
Klockan är redan lunch och vi är hungriga som fan såklart, vi satsar på att käka det sedvanliga här i Osaka; Okonomiyaki! Det är så gott så man får tårar i ögonen nu, eller så är det alla kryddor jag vräker på, hursom så fick vi det färdigt istället för att man torterades genom att se dom tillaga allt framför näsan den här gången. Vi trycker i oss maten och snackar skit medans vi häver 2 rejäla bägare med öl. Whitney är cool, han är i princip lika stor som mitt ena ben men han dricker minst lika mycket som mig.
Fig 1: Mmmm mat!
Whitney intygar nu att han faktiskt vet ställen i Osaka som är fint att se, dvs;
-”I know a place with rocks and shit!”
Jag gillar idén, jag har alldeles för lite bildar på stenar och skit så vi drar dit. Påvägen så berättar Whitney om alla sina eskapader i Japan och hur bra man kommer undan med Engelska samt hur charmig man är när man rabblar trasig japanska med engelska, ”Japingrish” eller ”Jenglish”. Japingrish är när Japaner snackar Engelska med Japanska som stöd och Jenglish är när utlänningar snackar Japanska med Engelska som stöd. Allt är så mycket lättar med Whitney, han spelar helt med sin roll som utlänning trots att han snackar flytande Japanska och har bott där i över 4 år, plus jobbar här nu. Medans vi sitter där och kacklar på vagnen så har vi vad som kallas för ”Gaijin space”, Whitney förklarar att det är när utlänningar sitter på en vagn så blir det automagiskt extra mycket plats omkring oss för Japaner är generellt rädda för utlänningar. Jag inser inte detta förens han säger det och jag reser mig genast upp för att bjuda på min sittplats åt närmaste dam som står framför mig. Hon blir otroligt chockerad av händelsen och tackar artigt 10 gånger. Whitney skrattar och säger att hon förmodligen kommer ge tillbaka min plats inom 5 min när hon inser hur otroligt vänligt av mig det var, tydligen så lämnar man inte sin sits åt någon i Japan, det är ”Hela Havet Stormar” regeln som gäller här. Som tur är så är vår station precis i närheten så hon hinner inte lämna tillbaka sitsen, hon väljer att bli tomatröd istället och vi går av.
Fig 2: Rocks and Shit!
Väl framme vid; ”Rocks and shit” så är det precis sådär genuint som det ska vara, massa statyer och byggnader som ser direkt taget ur en Samuraj rulle. Av någon anledning så blir jag fruktansvärt sugen på att slåss med svärd. Vi passar givetvist på att ta ett gäng Superman/Apollo Pose bilder som inte passar sig till bakgrunden. Efter att ha vandrat runt och sett väldigt humoristiska försök att återskapa Europeiska trädgårdar så är vi nu ölsugna igen. Öltarmen blir tömd rätt snabbt här i Japan, Whitney drar till med ett guldkorn till såklart, han rekomenderar; Balaboshka. För mig så är det ju så perfekt det bara blir, en bit slavisk mark i mitten av Namba City.
Fig 3: “Superman!” eller “Appolo Pose!” Vi har inte riktigt bestämt oss vad det är ännu…
Fig 4: Så här ser det ut i Schweiz, tydligen… En parkbänk och några stenar…
Efter att ha bytt om lite på hotellet och sen givit sig vidare till Namba så måste vi ju käka lite, vi käkar något sådär traditionellt; ”Ramen Shop”. Det är riktigt stereotypiskt, bland affärsmän så står vi och slurpar i oss nudlar framför en sunkig liten nudelbar i mitten av Namba. Det är otroligt gott och starkt. Whitney blir glad att han får vara turistig och käka på dethär sättet, för det är något han inte hunnit med tidigare fast han bott här i 4 år redan. 😉
I Balabushka så möter vi sedan hans flickvän, hon är en typiska japanska såklart, blyg och återhållsam med allt, men hon blir allt gladare när jag snällt bjuder på runda efter runda med drinkar till oss alla. Vi spelar biljard, jag får spö av en riktig pool shark såklart och jag failar i dart.
Fig 5: Balabushka!
Öltarmen är fylld och magen har nudlar. Det har varit en väldigt soft dag och på Söndag ska vi till Kyoto lovar Whitney. Tydligen har dom en marknad där som är ganska unik, jag ska försöka passa på att kolla med den lokala SK douin om man får komma dit och hälsa på.
Fig 6: Påvägen hem hittar vi Pimpbilen nr 1!
