Morgonen börjar aningen nervöst, jag har fortsatt med mitt pluggande så jag har ett bättre ordförråd när jag ska till douin idag. Jag ser till att kostymen är ren, jag packar min dogi till träningen, jag ser över busstabellen, jag äter ordentligt och packar ihop presenterna jag ska ge till Ozaki Sensei. När kvällen närmar sig så kommer regnet, det dags att ge sig av, jag ställer mig framför busshållsplatsen och blir lite förvirrad av tidtabellen, en stjärna är markerad vid den tidpunkt jag tänkt åka och jag vet inte vad det innebär så jag ber en äldre herre om hjälp som precis anlänt till hållplatsen, han ruskar av sig regnet. Jag krånglar fram på min dåliga japanska och frågar honom vad stjärnan betyder på tabellen, han stirrar så nära så hans panna nästan slår i tavlan och sen förklarar han med lite mer teckenspråksaktig japanska mot mig att det är en anpassad buss för handikappade, dvs en lägre buss. Jag förstår och är lättad att jag inte missuppfattat tiderna, dock är jag 1 timma och 30 min tidig för att inte faila. Den äldre herren tittar noggrant på mig och undrar vart jag ska, jag visar på kartan vad jag har för destination, samt vilken linje jag ska ta och varför jag ska dit. Som dom andra tomtarna så får han direkt en fiskmun och börjar boxa i luften, han ser att jag har flera SK-emblem på min väska, han börjar förklara att när han var liten så var han en SK-elev, han frågar hur länge jag tränat och vart jag är ifrån. Vi pratar med engelska, japanska och onomatopoetiska ljud samt teckenspråk om SK. Han är väldigt hjälpsam, samt att jag misstänker han för att vara aningen fuller, hans ögon snurrar lite och han sluddrar. Men trotts det är han väldigt hjälpsam, han ber mig sitta ner så han kan stå, men jag visar bestämt att jag inte tänker låta en gammal man stå upp. Han tackar och bockar för min gest, han släpper inte taget om mig med blicken, börjar räkna upp alla hållplatser som vi ska passera innan vi är framme, när våra blickar möts då och då så visar han med fingrarna hur många stationer vi har kvar. Väl framme så visar han med fingrarna hur många 100:a yen jag ska betala innan jag går av. Jag tackar med en väldigt låg bockning för visa hur tacksam jag är för hans hjälp. Den äldre herrens ögon slutar inte snurra runt men han ler stort och känner sig väldigt betydelsefull, vilket jag får känslan av att han inte fått vara på ett tag.
Fig 1: Douin. Slitet gympagolvsliknande material, nästan som betong, när jag klev in så tränade barnen på handvolter över en kompis som låg ihopkrupen. Japaner är hårda som sten…
Väl framför douin så är jag 1 h tidig, jag bestämmer mig för att passera och ställa mig utanför med mitt paraply, kostym, stora vandrarväska och påsen med presenterna. Jag möts direkt av barn som står och leker vid ingången, redan i sina dogi. Jag hör direkt mitt namn studsa runt i rummet, ungarna börjar direkt med japanskt slang jag knappt förstår men det är i princip ”tjabba!”. Ozaki Sensei ser mig från andra sidan rummet och hojtar glatt mitt namn. När han kommer till dörren för att möta mig så hälsar jag först med den sedvanliga SK hälsningen och sen bockar lite. Jag presenterar mig och förklarar att det är ett sant nöje att få träffa honom. Redan vid dörren så har barnen samlats för att titta på det stora monstret från Norr. Ozaki Sensei ger ett lätt slag i bakhuvet på en av ungarna som tjafsar för mkt och säger till dom alla;
-”Till en senpai säger man God Kväll…”
Plötsligt så har respekten blivit skyhög och barnen står på led och välkomnar mig. Jag bockar och niger osv. Douin är väldigt liten, det är bara barn och tonåringar i lokalen, just nu har jag klivit in i barnträningen som dom har innan det ”riktiga” passet börjar. Ozaki ber mig att byta om redan och pekar mot hans lilla kök han har i hörnet. Jag förstår inte riktigt men går åt det hållet, när jag står och tittar mig omkring så förklarar han ännu en gång att det är inne i hans kök jag ska byta om. Jag börjar sakta inse att dusch och omklädningsrum är inget jag kommer se här, jag ska vara glad om jag ser en toalett. När jag är ombytt och givit han presenterna så ber han mig att vara med på barnträningen som uppvärmning. Vi står på led och jag blir presenterad, på tavlan vid ingången har dom hängt upp min information från vår klubbs hemsida, samt en karta varifrån jag kommer samt lite kort info vad Sverige är för land. Barnen tisslar och tasslar. Träningen sätter igång, träningen är hård, dom har ett lite respektlöst beteende till träningen, hälsningarna är slöa och prestationen är sådär. När vi värmer upp, det är 80 situps, det är 60 armhävningar, det är 80 rygg lyft, sen är det stretchning, alla går ner i split, jag är som bäst 2/3 delar ner i marken. Jag tar självklart stor plats och alla försöker göra plats åt mig för att jag är så lång i jämförelse. Under fys:delen så går Ozaki sensei runt med sin linjal likt den man hade under 60-talets Sverige när man skulle gå runt och straffa bråkiga barn i klassen. Han klipper till oss om vi slackar, barnen kan rutinen och fuskar, så fort Ozaki vänder ryggen om så ligger dom still och slösar inte på kraft. Jag kör linan ut hela tiden, det är minst 30 grader i douin, jag har pölar omkring mig. Ozaki skrockar lätt när han passerar mig och sen ställer han sig på min mage medans jag gör situps, jag besväras inte så mkt han är ganska lätt och liten. Barnen är slappa, dom ger inte ifrån sig några större kiai, jag låter mest av alla, jag är dock ödmjuk i mitt beteende så jag inte stör dom, sparkar inte för högt eller för långt etc. Barnen tittar på mig hela tiden och ler, jag är lika cool som rostad bröd.
När kihon (grundträning) startar så sätter han två av sina ikkyu (brunbälten) som instruktörer (dom är max 10 år gamla), själv går han till köket och tar en cigg. Barnen instruerar duktigt men otydligt med språket. Jag börjar sakta inse att dom har en helt annan dialekt här, jag förstår ungefär hälften om inte mindre vad dom säger. Jag hänger med skaran utan problem dock, men blir väldigt häpen, barnen är fruktansvärt duktiga, dom kan nästan alla ensamformer upp till Shodan. Dom kan t om 2 ensamformer till som jag inte ens börjat träna på, för att vara tydlig så är dessa barn inte ens vuxengraderade dom har barngrader. När det är pause så pustar jag ut, Ozaki Sensei tittar på mig som om jag är sjuk, de andra i douin har inte ens en droppe på pannan, jag simulerar ett vattenfall i princip. Han frågar om jag är ok och om jag behöver ta en pause, jag förklarar att alltid kör 100 % och att jag är van vid max 20 graders värme inte 30, alla skrattar. Nu är det falltekniksträning, barnen vet precis vad de ska göra och ställer sig i led, jag hör 1, 2, 3 och känner en spark i röven från en av barnen. Alla skrattar och jag inser snart att jag skulle ha blockerat i en rotation innan jag skulle göra en bakåtrullning, Ozaki Sensei skrockar med sin cigg i munnen. Barnet ber om ursäkt och gråter av skratt, jag gör en rullning och är på andra sidan rummet, alla säger ”OUUuuuuuu”. Nu ska vi hjula, jag tittar upp på taket, det är lågt och hyllorna sticker fram en bra bit, jag gör en hjulning i slow motion och känner hur jag smeker hyllorna med tårna när jag passerar.
Vid det här laget så har min axel sakta men säkert börjat tröttna på mig och jag känner att den stretar emot, Ozaki Sensei ser detta och är redan framme med en burk Tiger Balsam i sprayform. Innan jag vet ordet av så har han sprayat mig rikligt över hela axeln. Hela douin luktar Tiger Balsam nu. ”Bättre det än att det luktar Svenskt svett” tänker jag.
När grundträningen är över så vi alla plugga framför tavlan, Ozaki Sensei går igenom frågor från barnen inför deras nästa gradering. Barnen sitter flitigt och skriver i sina böcker medans några små-brottas samtidigt, det är konstant stojigt sam högljutt. Ozaki Sensei verkar inte bry sig alls om att han knappt hörs, jag förvånas inför hur deras beteenden är. När gijutsu delen börjar (applicerad form med mjuka tekniker) så är det väldigt lekfullt många gör inte det som ska göra, jag fråga Ozaki Sensei om jag får hjälpa till, han blir glad och tycker det är en väldigt bra idé. Jag visar lätt för barnen hur viktigt det är med kime (kraft och koncentration i utförandet) dom skärper sig en aning och tackar. Sen gör jag misstaget att fråga barnet som sparkade mig i röven vad han heter, då kommer plötsligt hela barnaskaran som är närmast mig och vill prata. Dom tycker jag är rolig för jag är en invandrare med stora ögon, jag spelar med och säger ”Ja det stämmer, jag har stora ögon”, en flicka bredvid mig härmar mig och säger med knasig röst samma sak jag sa på japanska. Ungarna börjar små-mobba mig för mitt uttal, jag förstår knappt 1/3:del av vad dom säger. Tillslut ber jag dom att sluta och att dom ska fortsätta träna istället, ikkyu graderna som instruerar spärrar upp ögonen och skriker till dom andra att lyssna på sin senpai. Alla springer iväg.
Kvällen banar vidare och jag tränar i samma takt, jag är nästan helt slut. Under den tiden så har jag fått uppleva att hans barnens skenbenssparkar är så hårda att mina plomber nästan hoppar ur där jag står och håller mitsarna mitsarna, det smäller som piskor… Det är fantastiskt hur starka dessa småttingar är och hur kass jag är på samma slags spark. Ozaki Sensei instruerar mig grundligt i utförandet i denna spark, efter sisådär 154 försök så får jag in det och barnet skakar nästan av rädsla när jag klämmer på, fast jag försöker att inte skada honom. Sen tappar jag koncentrationen och han får en spark i magen. Barnet kuvar sig lite och klagar men säger att han är ok, jag ursäktar mig 10 ggr minst, Ozaki Sensei skrattar, ciggen är nu upprökt.
Under passet så har jag fått stretchas ut mer än vad jag klarar, pressa muskelgrupper mer än vad jag klarar och fått hyttar mot min kropp med en linjal när jag inte presterat som det var tänkt. Tonårstjejerna glömmer att svara på uppropen vid närvarokontrollen för dom kan inte släppa blickarna från mig. Alla skrattar. Efteråt frågar barnen mig vad jag är i Sverige, jag förstår inte, dom försöker förklara för mig vad jag har för position i min douin. Jag förklarar att jag är en instruktör under min Sensei. Plötsligt står alla på led och applåderar åt mig, inklusive Ozaki Sensei, han är väldigt imponerad att jag inte bara är en ”Sensei” utan att jag även jobbar på ett universitet. ”Jag är tydligen rätt ovanlig här”… tänker jag…
Träningen är över. Klockan är 22 nu och Ozaki Sensei frågar mig om jag ska låna hans dursh hemma hos honom. Jag tackar och säger att det är ok jag ska tillbaka till hotellet med dogi på. Han nickar och jag ger mig påväg ut. Ozaki Sensei hojtar och säger att vi går tillsammans, påvägen ut så står barnen och käkar godis från 7/11, hojtar glatt mot mig att vi syns på fredag. Ozaki Sensei knackar på japanska och den engelskan han kan om jag dricker sprit, vilket jag svarar skämtsamt att det är klart jag dricker sprit, jag är ju svensk och har polskt påbrå. Han skrattar och visar vilken väg vi ska gå. Jag inser allt mer att han inte tänkt släppa taget om mig ikväll, jag pekar mot min station som jag tänker gå till och han skakar på huvet;
-”My buildning, J/R buildning, over there”
Jag nickar snällt och förstår att det är kört, jag ska hem till han. Han förklarar att hans dotter är hemma och han vill bjuda på en stänkare. Dottern har varit våran tolk mer eller mindre medans vi haft kontakt via E-mail om mitt besök till hans douin. Vi är framme, han skrockar glatt att;
-”This my neighbourhood, look!”
… han pekar mot sin ytterdörr med en stor SK affisch på. Folk i närheten bockar snällt mot oss när vi står och tar av oss skorna. Jag kliver in svettig och äcklig i hans trånga korridor. Väl inne i hans hus som består av 3 våningar med 2 rum max på vardera sida av trappan så möts jag av hans dotter, hon sitter ovetandes framför sin laptop och lyssnar på musik med en filt på sig. Jag ursäktar mig mot henne och säger att jag försökte ge mig av efter träningen för att inte vara en börda, men hennes far vägrade ta ett nej från mig, hon tittar på mig med trötta ögon och säger;
-”That’s what we do?”
Ozaki Sensei pekar mot badrummet och ber mig använda det, plockar ut handdukar och sätter igång fläktar osv. Väl inne så duschar jag säkert med det kallaste vatten jag gjort på evigheter, jag måste sänka kroppstemperaturen så jag inte dryper av svett hela tiden. Jag försöker duscha så snabbt jag kan så jag inte använder deras resurser för länge. När jag kommer ut så möts jag av att dom dukat upp hela titt vardagsrum med mat och sprit. Ozaki Sensei slår ner en burk kall öl i min hand och ber mig att äta. Nu har frun dykt upp och står och lagar mat, dottern serverar slött lite mat och pratar lugnt med mig samtidigt. Ozaki Sensei öppnar presenterna och ser brödet jag tagit med mig, han blir glad, han ser tydligt vad nästa present är;
-”AH! Biukingu desu ne!” – (“Ah! Viking!”)
Han älskar hjälmen, tar den på sig, dottern ler och tar kort på han och mig med hjälmen på samt ölen i högsta hugg. Kvällen blir allt trevligare och dottern verkar efter ett litet tag ganska intresserad av mina kunskaper inom språk och yrkesliv. Jag var tydligen inte bara någon tråkig SK-utövare som hennes far dragit med sig hem tidigare. Vi pratar om språk, hon förklarar att Osaka har en väldigt genuin dialekt och jag ska inte känna mig dum som inte förstår. Tydligen så använder jag rätt ord och dom förstår mig iaf den äldre generationen, barn skulle dock inte förstå orden jag använder för jag talar ganska ”gammalt”. Ozaki Sensei sitter och skrattar åt mina glosor jag har nedskrivna i mitt block… Hon förklarar också skillnaderna med uttalen, t ex Suki istället för Sake som är sprit, jag säger att jag direkt skulle slå till någon för det låter som zuki dvs slag på japanska. Alla skrattar åt mig. Jag ursäktar mig fortfarande för att hon ska agera tolk mellan mig och Ozaki Sensei, det är inte min mening att invadera hennes kväll på det här sättet. Hon skrattar åt mig och tycker jag är snäll som är så försiktig samt ödmjuk med allt jag gör. Hennes far verkar glad att vi har mycket att prata om, mitt i smeten drar han till med en mening som får hans dotter att harkla sig. Jag förstår inte vad som pågår såklart, dialekten är så annorlunda att jag inte ens kan tyda vad ämnet handlar om nu. Hon har slutat le nu och ser lite mer oroad ut nu;
-”My father excuses him self for asking this, but, he asks if you are singel?”
…jag sätter lite mat i halsen och harklar…
-”Ehm *host* well I *host* yes I am…”
…sen kommer det sedvanliga följdfrågorna, varför jag är singel, hur gammal är jag, jag ser ju bra ut. Jag stapplar fram med varför jag tror jag är singel för nuvarande, allt arbete, träning och intresse som kommer ivägen för en relation. Dottern instämmer och förklarar pedagogiskt till sin far hur läget är, hon verkar lite lättad. Jag inser att Ozaki Sensei har planer jag knappt vågar överväga, hans dotter är 33 år (det syns inte nånstanns dock, alla japanskor här är söta som socker), jag förstår också att han Ozaki Sensei antagligen söker barnbarn vid det här laget från sin dotter, han är 60 år och har traditionella krav. Dottern har tagit 2:e dan i SK (tror jag dom sa) och har inte tränat SK sen drygt 10 år tillbaka. Ämnet släpps snabbt och går över till att prata om budo istället (generella kamp arter med inriktningen av budo). Jag förklarar att jag tränat sen barnsben alla möjliga karate stilar samt kempo, Ozaki Sensei ber mig visa mina knogar, jag har knogar, han visar sina knogar, han har inga knogar, hans knutna näve ser ut som en polerad granit. Jag får en fiskmun… Alla skrattar, Ozaki Sensei har tränat SK i 40 år drygt och jag kan tyvärr inte säga att det syns, han ser ut som en helt vanlig japansk herre med lite mage och ett vänligt ansikte. Dottern berömmer mitt utseende och säger att det syns på mig att jag lägger mycket tid på min träning och att hennes far tyckte jag tränade hårt på hans pass, dom verkar nöjda med mig och tacksamma för att jag är där.
Kvällen börjar bli natt, jag har visat mina böcker hur mkt jag pluggar på min japanska, vad jag har för historia, vad jag jobbar med, vad jag gör allmänt och vad jag har för mål i livet, men nu måste jag hem. Dom oroar sig för att jag inte vet vägen, men jag är väl rutinerad nu vid det här laget, jag kan hela gångsträckan hem nu tack vare min väns hjälp senast. Jag tackar för mig med alla de finaste hälsningsfraserna jag kan.
I regnet går jag hem med kostymen lite våt och svettig, omkring mig gömmer sig uteliggarna under små paraplyer, det är varmt. Jag andas in den kvava luften och pustar ut… Jag är helt slut, helt mätt och tung i fötterna. Jag är väldigt nöjd…
1 timme senare har jag kommit fram till hotellet och däckar i sängen…
Nu ska jag bara försöka se till att inte bli bortgift…
Fig 2: Ozaki Sensei.
