synapser

En ny dag i japan, idag tittade solen fram med. Så jag slängde på mig vandrarkläderna (linne och långa shorts med sandaler). Påväg ner möts jag av Morikawa-san lika glad som alltid där vi 2 slår ihop våra kloka huvuden för att hitta saker på en karta, vilket var ganska lätt för han var ju klokare än mig när det gällde japan. Så han markerar ut ett gym som jag kan kolla upp, lite mera ”up town” var det t om. Innan jag går iväg samt tackar för mig så tar Morikawa sakta handen på min ena axel och frågar;

– ”Won’t you freeze?”

Jag förklarar att det är 30 grader ute och jag är från norden, jag kommer nog snarare svettas mer än jag kommer frysa idag. Han förstår inte och rycker på axlarna åt min underliga uppfattning om vädret, för alla andra står där med tröjan på.

Jag har precis vandrat ut nu under lunchen och min arga mage ville ju så klart ha mat först, men påvägen så tar jag ett antal bilder på det torg jag pratat om tidigare, konstigt nog är det mesta stängt nu under dagen och öppnar framåt kvällen allt mer, också en sån där ovanlighet i jämförelse med t ex Sverige som tycker att alla är lediga hela dagen om man ska handla nått mer än bara mat. Jag passerar en ”hip” butik som jag redan gått förbi typ 6 ggr när jag kartlagt vart jag befinner mig (jag vandrar i många cirklar). Väl innanför så sticker det upp ett huvud bakom disken och ett stort leende kom sakta därefter. Jag knallar in och kollar på sortimentet, klart som tusan så är det ju alla nick-nacks man kan tänka sig, gangsta hiphop jeans och star wars action figurer. Med andra ord min nya favorit affär (jag är ju star wars nörd, don’t you dare judge me!). Han frågar ju givetvist vart jag är ifrån, jag svarar ju såklart;

– ”Från den magiska landet Sverige där isbjörnar bor” – ”Watashi wa Sueden Jin desu”

där jag besvaras med;

-“OOOooooouuuu! Sugoi neeee!

som betyder;

– ”Men det var ju trevligt att höra”

Efter lite mer förklaringar med knacklig japanska med engelska som backup så beskriver jag mina planer för vistelsen, givetvist kommer det upp att jag tränar nånting (som jag nu försöker undvika att säga hela tiden för att det låter så pretentiöst) vilket är ShorinjiKempo då förrutom all gym och bollspel jag också pysslar med. Direkt börjar tomten att boxa i luften och tycker jag är stenhård, börjar rota runt bland sina kartor, visar vart han tror att den doin ligger som jag ska besöka. Det börjar bli allt klarare för mig att vara en budo utövare respekteras ganska generellt även fast vi ”kampsport nördar” faktiskt är nördar som andra tycker har ett roligt beteende. Men återigen så är jag ”Da shit”. Han undrar hur länge jag ska stanna och allt det vanliga. Efter all förklaring varför jag är här och vad jag har för planer så tackar jag för mig, påväg ut så hojtar han på klingande ren svenska: ”Vi ses” vilket var högst oväntat, jag börjar skratta och säger ”Very good” av nån anledning med japansk brytning i uttalet (som i Kill Bill vol. 1 när Kiddo får credz av Sonny Chiba). Jag ska nog besöka han ikväll med min jappstalande vän så han får uppleva samma sak 😉

Fig 1: Torg-gatan som jag hänger mycket i…

Nu är magen förbannad och jag ställer mig framför en restaurang där jag sakta men säkert börjar dekryptera lite katakana från menyn, tyvärr så fattar jag ju vad dom försöker säga ”Sandubichu” – ”Sandwich” etc men med uttal och så blir helt fel om man inte bryter på deras dialekt. Jag lyckas iaf hasa mig igenom alfabetet och ser vad jag ska säga den här gången, befurai vart det igår (friterade räkor) idag ska jag ha omeraisu (omelett med ris). Sätter mig denhär gången med lite bättre japanska i fickan och lyckas beställa, tacka, be om mer vatten samt pinnar (återigen så är jag ju invandrare så jag ska ju inte kunna äta med pinnar tydligen).

Fig 2: Plugga plugga plugga… Benkyo Benkyo Benkyoshimasu…

Medans jag smaskar i mig maten så pluggar jag flitigt på mitt japanska vokabulär, värdinnan tittar på såpoperan på tv:n intill, självklart är det geishor och samuraier med kärleksproblem i stuk med ”Days of our lives” vilket är helt fantastiskt avigt att se när dom plötsligt hotar varandra med svärd, jag försöker att inte skrocka för högt. Intill mig sitter ett par med en väninna och skriker om nånting roligt och jag fattar väl lite lagom vad dom pratar om, någon är tydligen dum i huvet i deras bekantskapskrets och har sagt något roligt. När jag är klar så tackar jag för mig och försöker lämna lite dricks den här gången också, denna värdinna vill dock innerligt inte ha min dricks, rycker genast tag i min hand samt lägger tillbaka mynten sen stänger mina fingrar i en knuten näve. Jag bockar, ursäktar mig några hundra gånger som man gör av tacksamhet, kocken bara ler åt mig och alla har nu tackat varandra minst 10 ggr vardera innan jag kuvat vandrar iväg. Tydligen ska man inte ge dricks på restauranger förklarade min jappstalande vän senare den kvällen, som vi nu alla vet att man inte gör… Tydligen…

Fig 3: Såpa med Omeraisu!

Nu ska jag hitta gymmet, påvägen passerar jag väldigt generiska gator, nu börjar det likna mer den japan jag sett på tv. Allt är plötsligt ännu renare på gatorna, vita byggnader, massa folk som susar förbi med cyklarna som små blixtar. Jag har nu lärt mig att hålla min riktning, inte avvika från cyklisterna för dom i sin tur försöker avvika från mig vilket resulterar i att de kör in i mig istället, där står vi sedan och ursäktar oss 10 ggr var, igen. Man ska stirra blint framåt och bara köra utan ånger om man inte ska krocka med någon tydligen. Längre fram kommer en korsning och jag gör mitt första möte med Yakuza. Den här gången så är dom precis som på film, dom har svarta kostymer, står brett med benen och ser stora samt fyrkantiga ut. Alla har något litet emblem på kavajen och står systematiskt utplacerade för att se i alla riktningar, tydligen har deras hövding något möte i närheten. Dom står och pratar högljutt till varandra och skrattar, jag börjar sakta närma mig, dom tystnar såklart och jag får stränga blickar med oroliga ögonbryn. I mitt huvud skriker jag ”keep it cool!” och jag kollar slött framåt i den riktning jag är påväg (som alla andra). Jag känner hur blickarna från gangstrarna sticker i nacken på mig när jag passerar och elektriciteten i luften börjar sakta avta. Jag förstår dom, att dom också sett ”Shadow in little Tokyo”, för jag är ju rätt lik Dolph Lundgren, så vi förstod väl varandra där och valde att inte slåss till döds med varandra. Dom hade tur den här gången…

Fig 4: Massa minibilar överallt, skumma Karaoke byggnader och aktivt folk…

Nu har jag nått byggnaden, det är ett enormt varuhus med 16 våningar inklusive bottenplan som blir – 3 våningar till och täcker nästan 2 fotbollsplaner brett (tänk er Ullevi storleken i GBG). ”Abeno Lucias” heter det, massa skolflickor tisslar och tasslar runt mig, dom shoppar alla ser ut som MTV figurer. Det finns massor med affärer överallt, jag är helt vilsen och börjar leta efter kartor på väggarna, hittar en där det stå ”Fitness Center”, frågar sedan en liten dam som är vakt där vart – ”Fitness Center” ligger och pekar friskt mot tavlan. Hon tittar på mig med tomma ögon, jag börjar svänga med orden;

– ”Fituness Centaaaa?”

där hon svarar;

– “OUUUUuuu! Hai Fituness Centaaa!”

Hon vet precis vart jag ska och drar mig till en hiss i närheten, visar med fingrarna och säger våning 3. Nu börjar det roliga… När jag anländer på våning 3 så ser det ut som Beach 2009 maraton, alla tränar, det är smockfullt på alla löpband och maskiner, dock knappt någon som lyfter skrot. Jag tar mig till disken, bockar och niger osv.

– ”I would like to work out here please *visar med mina armar vad jag har för syfte där, pumpa skrot*”

Dom besvarar med den sedvanliga Oooouuuu! Och jag ska tydligen sitta ner vid ett skrivbord där jag ska få fylla in en massa blanketter och välja paketpris osv. Jag försöker förklara att jag kommer förmodligen vara där max 3 ggr i veckan när jag inte kommer träna SK. Dom förstår något som vad jag försöker förklara och tycker att jag sätter igång med 1 veckas prövoperiod. När vi är klara med varandra så sticker jag hem en stund och handlar, påvägen hittar jag en bank dessutom vilket är win för nu ska jag handla så plånboken ryker. Efter att ha däckat i sängen en stund (igen) så springer jag tillbaks till gymmet med min packning.
Fig 5: Supa Tamade! Igen…

Väl där bemöts jag med en ”coach” han ska visa mig allt. Som en hund följer jag honom till alla ställen han har att visa. Smart nog har dom placerat ett litet bankfacksskåp vid receptionen där jag får sätta en egen kod på min låda och låsa in värdesaker, han visar hur. Påväg in i gymmet börjar blickarna yra runt på mig (igen), jag ser en till gaijin (utlänning). I omklädningsrummet tar man av sig skorna (så långt visste jag själv), han visar dock hur man tar av sig skorna. Till skåpet så trycker jag in ett kort vrider om ett lås tar en nyckel, trycker in nyckeln i hålet håller den halvt vriden mot låset *pust* skriver in en kod som jag ska komma ihåg igen och sen drar om nyckeln helt, nu är den låst, han visar hur man gör. Han förklarar att om jag behöver mer hjälp så är han vid disken (allt detta förklarades på japanska och jag bara svarade Hai på allt, konstigt nog så förstod jag han, det verkar som språket fastnar sakta men säkert). I omklädningsrummet så befarar jag det som jag trodde sen innan, ”utrustningen” alla utlänningar blir undersökta av de andra om hur mycket ”packning” man bär. Jag tar oroligt av mig kläderna och byter om medans jag känner mig helt nerduschad av blickar i den arean jag pratar om. Det känns jobbigt men det var lika bra att vänja sig, dom har väl sina egna fördomar jag får vänja mig vid.

Påväg ut igen så ser jag nu det jag är här för, gymma skiten ur mig så kroppen vaknar igen. Hantlarna står i masstal överallt, knappt någon där utom en ännu biffigare japan som står och tittar lite slött på mig när jag stretchar. Efter att jag stretchat klart kommer han fram och tittar närmare på mig, jag hälsar lite oroat på honom, han frågar så klart allt det vanliga på klockren engelska. Han heter Hiroto och har tydligen bott i England tidigare, han är väldigt pratsam samt vänlig, vi skakar hand, vi börjar prata om diet (sånt tycker jag är skoj). Han frågar oroat vad jag äter när jag är här nu för att hålla mig i form med all träning? Jag svarar besvärat att det blir mest sushi för proteinshakes hittar jag inte och så nyttig mat i mitt område är inte vanligt, han instämmer. “Men” fortsätter jag, att jag trycker i mig massa bananer och mjölk så jag får i mig lite protein samt rätt kolhydrater i mig, det hjälper instämmer han. Vi står och pratar ganska länge medans vi trycker hantlar åt olika håll. Plötsligt dyker utlänningen upp som jag såg innan, han ser ut som Bass Ruttens pappa, samma ansikte men äldre kropp, han rycker tag i min hand och hälsar högt att han heter Gordon (hur coolt namn som helst). Jag blir sakta men säkert ”center of attention” märker jag, en instuktör där börjar peka mot mig när en mindre herre (dock vältränad) står och förklarar nått om hans biceps, instruktören visar stora rörelser, blåser upp kinderna samt gör sig stor med spända armar som hulken. Tydligen så ser jag ut som en blåsfisk med jättestora armar, vet inte hur jag ska tolka det… Instruktören passerar mig och ler stort samt bockar mot mig. Folk tittar oroat på mig när jag skiva efter skiva lastar på en curl-stång som blir lagom på 50 kilo som jag orkar lyfta själv. Jag fasar ut med mina hörlurar och musik på full blast (jag måste träna i huvet, tänker jag). Jag hör i bakgrunden de stora aerobics grupperna dansa sjövilt med armar och ben med en pipande instruktörstjej som har lika mkt energi som 4 duracell kaniner. Hiroto tackar för sig, vi matchar scheman och bestämmer oss för att ses igen snart.

Efter lite om och men så är jag klar, nu ska jag tvätta mig sen hemåt, väl i omklädningsrummet så ser jag hur så mkt större den är, vi har en pol vi har jacuzzi, massage fotöljer som står och skakar framför en stor plasma-tv. ”Shit” tänker jag, Valhalla i GBG kan ju slänga sig i väggen… det här är ju bara ”herrarnas” sida av gymmet dessutom. Jag njuter, jag badar, jag tvättar mig. Japaner är otroligt renliga varelser, allt från tofflorna till badet, dom tvättar fötterna när dom går in, dom borstar tänderna, kammar håret, rakar sig, tar ögondroppar osv osv osv, allt finns framdukat här, schampo, tandkräm, deo, tvål, tops osv osv osv. Jag följer mönstret, jag känner mig dum som ens tog med mig schampo och egen handduk…

Väl utanför kliver jag in i ”torkrummet” där står det en fläkt på full sus och där ska jag stå och torka av mig, mitt framför mig tossar en dam i 40 års åldern med blicken ner och springer rakt förbi mig, jag tappar nästan balansen, gömmer mig bakom handduken, jag skriker i huvet;

– ”Förhelvete Peter du är i tjejernas torkrum!?”

Sekunden jag tänker det så kommer några bredbenta affärsmän ut från bastun med skrevet ut i högsta hugg utan en tanke om nått annat än att torka sig. Jag pustar ut… Tydligen så kan kvinnlig personal springa runt nakna män här utan att det är ett problem för någon… Jag stirrar förvirrat omkring mig och torkar mig fort.

Fig 6: Påvägen hem igen ser jag ying och yang i arbete, en hemlös sitter och smaskar på dressing på en bit bröd som han ömt tömmer på sista droppen från flaskan. Mannen som äger den hottade bilen står framför ett butiksfönster och letar rolex klockor. Kontrasten skär i mig…

Väl påvägen hem så tar kvällen över, jag ska hem och tömma kameran prata med vännerna och käka nudlar. Jag har mycket att berätta och en hel dag med förvirringar att smälta. 😉