Den senaste tiden har jag insett hur tråkigt mycket mer vuxen man börjar bli. Att man stör sig på folk som inte håller tiderna, inte jobbar helhjärtat, förväntar sig att du som jobbar nära med dom kommer lösa deras problem.
Utanför arbetet ser man samma beteenden bland vänner eller snarare vänner i ideella föreningar, har man satt en hög ribba och ser att ingen uppfyller dom förutom du själv så står man där och är sur eller förbannad.
Problem hamnar till större del att man kanske är för nära sina kollegor eller vänner i andra samarbeten. För har man visat sig sårbar med “vänskap” så har man inte lika stor rätt att ställa krav, inte heller har man rätt att skälla på en vän eller försöka uppfostra dom.
Nånstans där emellan försöker man vara en vän som hänvisar till beteende förbättring eller “tar ett snack” med en öl i handen; “To soften the blow” …
Fast egentligen är jag bara bitter för att jag börjar bli allt mer vuxen och mitt umgänge inte delar samma ambitioner eller väljer att kunna konfrontera på fel event som vän eller kompis, när dom egentligen bara borde hålla med just då.
Tyvärr har man insett allt mer att det här beteendet sitter i relationer också, där beteendet inte borde vara som den är när man är publik och kanske borde välja att ta vissa argument bakom stängda dörrar.
Och inte nog med det så försöker man intala sig själv att om man börjar bli allt mer chef eller har en ledande roll på något sätt så måste man veta hur man hanterar detta, hur man löser konflikter och alltid stå sig smartare än den generella folkmassan. Vilket är ett jävla helvete… Varför ska man påstå sig vara bättre än någon annan, vem ger mig rätten?
Antagligen så har man byggt upp denna borg själv och nu får man sitta där och gilla läget, hålla i karaktären, låtsas veta allt och kunna hantera allt samt vara den som andra kan hämta kraft från.
Men jag är nog bara lite bitter idag… Och egentligen önskar jag att jag vore mer som en maskin än en individ… Dom slipper iaf känna saker…
Du vet, det är bra att känna. Har man inga känslor eller fantasi så har man inget liv…