Mänskligt är det väl att “svulla”, i alla tänkbara nivåer. Iaf om man ska se det lagom vetenskapligt, vi (den lilla skaran som tror på evolutionen) kan ju se att apor, primaterna, homo erectus, homo sapiens sapiens osv var alla samlare, kanske inte som kråkor, men nästan. Att äga och äta är ju en del av våra gener, idag har ju normer satts på detta som när man ska börja skämmas för hur mycket man nu ”bloatar”. Att ”bloata” som det beskrivs inom informatik som en entitet överskrider sin avsedda område i någon form, det kan vara positivt och negativt beroende på vad designen säger. Att något blir större helt enkelt och väller över, likt fett på en människa i välfärdsländer som Sverige eller Amerika.

Fig 1. Fatboy slim.

Man ska väl inte riktigt ta detta som en sjukdom för vi kan nog alla instämma att känslan av att vara fylld är en skön kännsla, att stilla sin hunger och t om kanske köra dendär extra lasten så man klarar av dagen tills middagen (för dom som inte äter var 3:e timma som jag gör). Ur ren hälsoperspektiv kanske det inte är så bra att konsumera i det sätt att man ”sparar” när man lever i ett välfärdssamhälle där man kanske skulle ha råd med att trycka i sig ett äpple eller två mellan de lagom stora doserna med frukost, lunch och middag, men då är vi där igen, gener? Vi är ju måna om att samla så vi har lite överskott också, inte minst saker. Typ backup, i informatik menas det att man tar vara på den viktiga datan, rutinerna eller support-rutinen för att hålla samtliga entiteter vid liv samt gott skick så inget pajar. Och rent genetiskt så handlar det om att;

”imorn är jag säkert sugen på lax så jag köper ett fyrpack”

Fig 2. Fisk, mer kallad Lax.

Så vad ska vi lära oss av detta? Att man kanske inte ska döma organisationer ner till individen för att den kanske råkar vara tjock, överlastad eller tät. Handlar det om pengar, muskler eller stressmage så brukar oftast samtliga faktorer anspela på en och samma sak ”att bloata”. Alla har valt en väg att gå och det är ingen som har rätt att kritisera egentligen.

Börjar vi dock kolla på dessa informatiker, konsulter, CEO, CIO CHIAO CHIAO och allt vad dom nu vill heta så är det oftast en konceptuell modell som följts av trender. Ta skyltdockan t ex, hur ofta är dom proportionerliga gentemot individen eller Donald Trumph, hur stor är chansen att man blir som han trotts alla ”howtos” om hur man blir som honom. Och vad gömmer sig under frillan?

Fig 3. Donald Trumph. Inte mycket för ögat, men det tycks inte störa modeller? Underligt?

Sen kan man ju argumentera för varför det nu är så naturligt pga generna att just bloata och det är belöningssystemet som utsänds av hjärnan när man mår bra, dessa endorfiner triggas mest av mat, njutning och glädje då är det väl knappast konstigt att människor samt system är som dom är?

Fig 4. Hjärnan och dess belöningssystem.

Så summeringen är väl att det är ganska vetenskapligt att folk ser ut och är som dom är samt hur system ser ut som dom gör utav dessa människor som kanske okontrollerat bloatar utan att tänka efter (MS, Homer, Arnold?).

Det som inte är naturligt är förmodligen modevärlden som gärna vill dehumanisera mänskligheten och placera svaga individer under skalpeller som i sin tur skapar en industri för popkultur som automagiskt smittar av sig i informationssamhället tack vara en bättre kommunikationsintelligens. Där har vi t ex en dålig slags bloatning.

Fig 5. Olika sätt att bloata; Bill Gates, Homper Simpson, Paris Hilton och Arnold Schwarzenegger.

Fyfan va djup jag är idag.